Låt det komma en förändring
Jag är inte så noga med högtider och traditioner. Jag blir nog tvärtom rastlös när saker upprepas och sker som förväntat. Gillar variation, avskyr rutiner. Jag tror att rutiner får oss att fastna i beteenden utan att egentligen reflektera, de får oss att lyda blint utan att ifrågasätta om det verkligen är den här ordningen som får oss att må bra.
Idag tog jag en promenad på Skogskyrkogården. Traditionsfrånvänd som jag är insåg jag först när jag kom dit att det just nu är den stunden på året där vi extra mycket hedrar våra döda. De som gått bort och lämnat minnen efter sig. Fina och tunga, svåra och lätta att bära vidare för dem som blivit kvar. Oavsett så har alla namnen på sten efter sten en stor betydelse för någon. För mig är det bokstäver och naturmaterial, för någon annan – saknad och själ.
Och jag drabbas så plötsligt av hur kort allting är. Den här dagen är kort. Igår susade förbi. Och imorgon… jag vet inte. Kanske imorgon inte ens finns för mig.
För någon kommer imorgon inte finnas.
Jag kramar handen jag har i min och tittar ut över gravarna. Alla dessa avslutade liv. Alla ord de sagt, skratt de skrattat, tårar de gråtit. Tystnaden och lugnet.
Jag kastar ett gulnat löv i önskebrunnen vid Skogskapellet och ber tyst: låt det komma en förändring. Och så faller tanken och landar i mörkret. Hjärnan börjar ställa mig frågor om ondska och jag har inga svar. Ser ner på mina kängor i ett försök att hindra tårarna från att stiga rakt upp i ögonen. Jag är en del av ett samhälle som sågar av grenen det sitter på. Ett samhälle där det som ”inte händer här” händer precis här. En värld där vi räddhågset, fåfängt och patetiskt stänger om oss som om det ens var möjligt att inte vara en del av övrig värld, sätter upp osynliga och meningslösa gränser. Där vi vill ha kakan men ändå äta den, trots att den är så stor att vi kräks när vi gör det.
Frågorna rusar omkring i huvudet som en hysterisk fluga i panik och landar i det som är omöjligt att greppa. Lika omöjligt att förstå som att jag en dag inte längre ska ha en kropp att gå omkring med.
Jag förstår inte hatet.
Varför ägnar så många människor sina begränsade timmar på jorden till att hata andra och deras olikheter?
Varför tillåter så många människor sina egna livstimmar att slukas upp av det? Hur orkar människor bry sig om vad andra – för dem helt okända! – gör eller beter sig? På vilket sätt är det relevant hur andra ser ut eller väljer att leva sina liv? På vilket sätt är det viktigt att ändra på det som inte angår oss? På vilket sätt är det störande vem någon annan älskar, vad någon annan tror på, vad någon annan väljer att ha på middagsbordet?
Så länge det inte skadar någon och så länge ingen annan tvingar dig att leva som dem – hur kan det vara värt att lägga tid, tankar och hat på det? Vi har ju så mycket annat att stå i innan det tar slut. Vi måste skratta och prata, älska och fundera, skrika och gråta, förstå och stå förundrade.
Hur har ni tid att hata?
Jag kommer aldrig förstå.
Vi går upp mot höjden och minneslunden. Två barn cyklar levande omkring. Några enstaka ljus fladdrar i eftermiddagsljuset. Ett äldre par står tysta och ser ut över kyrkogården, de har precis lagt ned en hjärtformad sten med texten ”Jag älskar dig”.
Och jag tänker: låt det komma en förändring.
För imorgon kan det vara för sent.
Politisk Rock’n’Roll
Det är nu det händer. På facebook kommer uppdateringarna löpande, uppmaningarn likaså. Ring hit för att ställa frågor, kontakta den personen, allt för att utöva en demokratiska rätt att göra skillnad mot de politiker de anser har inkräktat på andras möjlighet till att själva bestämma över deras kroppar, att själva tillåtas göra val som påverkar dem och ingen annan. I skrivande stund pågår en demokratisk grand-slam i Austin Texas, demokrati ’in action’ och på hög nivå! Matchen står mellan Texas republikanska guvernör Rick Perry och Senator Wendy Davies för Demokraterna. Wendy Davies är Texas nya hjälte, kvinnan som gav ordet ’filibuster’ (en ”fördröjningstaktik av beslutsprocessen inom en beslutande församling”) ett ansikte. En politikens egen rockstjärna.
Är man inte insatt i frågan så man jag snabbt berätta att Richard Perry har velat rösta igenom en kontroversiell abortlag som bland annat skulle stänga ner en majoritet av Texas ’kvinnoklinker’ så att det bara skulle finnas kvar fem stycken i hela Texas, vilket i praktiken skulle omöjligöra aborter. Wendy Davies lyckades med att fördröja röstningen den 25 juni till glädje för många av dem som följde henne på plats i Capitol i Austin Texas, via livestreamings i USA, via media, via sociala medier runtom i världen! Hon blev över natt en superhjälte. Hon har gått från att ha ungefär 1000 följare på facebook till det tiodubbla! Idag fortsätter det. Republikanerna försöker driva igenom lagen (om än ändrad) och Wendy Davies med sin anhängare har organiserat ett politiskt rally där tusentals personer har anslutit från hela Texas. I den heta solen lyssnar de på hennes tal, de sjunger Aretha Franklins klassiker ’Respect’, och visar sitt stöd genom rop, plakat och engagemang.
Även om sakfrågan i just detta fall handlar om aborter och är oerhört viktig så är det inte det som gör detta så intressant. Vi ska inte fastna i Texas men däremot fundera överhur de historiska händelser som pågår i Austin Texas kan påverka oss. På vilket sätt har detta något att göra med oss i Sverige nu när Almedalsveckan är i full sving på Gotland? Svaret är, att man måste våga stå upp för det som man tror på. En kvinna vägrade finna sig att stå vid sidan av och titta på, och hon har startat ett uppror, och det sprider sig. Även om många inte tror att man kommer kunna hindra att den kontroversiella lagen röstas igenom av den republikanska majoriteten i Capitol, så visar detta på den kraft och den styrka som man kan generera om man samlar sina krafter och jobbar tillsammans. Man har väckt den jätte som sov, och den jätten är rätt förbannad och även om hen inte vinner denna strid så siktar hen på att vinna kriget. Fler och lika viktiga frågor kommer att adderas löpande till agendan som vill stoppa kriget mot kvinnorna, folk har fått upp ögonen för vad som händer och tänke inte längre acceptera det.
Ska du skapa förändring måste du ibland vara lite jobbig, skava, ställa de obekväma frågorna, utmana idéer och tankar. För förändring kommer inte att ske utav sig själv, men det går bättre om man är fler, och ju fler som gör sina röster hörda desto fler attraherar de. Våga stå för det du tror på, bli din lokala Wendy Davies så har du snart fler som ansluter sig. Framförallt kan du sova gott när du vet att du gör det du kan, och att du inte är ensam. Visst kan man vara en glad feminist som vår jämställdhetsminister förespråkar, men hur glad du än är så kommer det vara många som inte blir glada av det du försöker göra och anse att du är för radikal. Visst ska man vara glad och konstruktiv men man måste också få vara förbannad för den orättvisa som finns, uppmärksamma dem och inte oroa sig för att trampa makten på tårna. För om alla inte är fria, då är ingen fri. Vi har det bra i Sverige, jävligt bra. Men det betyder inte att det inte kan bli bättre och att vi bara ska luta oss tillbaks och acceptera status quo. Låt oss inspireras av Texas och utmana våra makthavare. För vi har alla val, vi kan antingen välja att göra något åt saker eller gilla läget. Hur vill du att framtiden ska se ut?
Våga utmana normen
Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat – om föräldraledarskapet och att ständigt behöva försvara sina val.
Men så läste jag en bok. Och gjorde en intervju. Och gick och tränade. När jag kom tillbaka hade det här inlägget fått eget liv och nu skriver det sig själv.
Boken är Magkänslans anatomi och författaren är filosofen Kristoffer Ahlström-Vij. Jag hörde honom föreläsa för några veckor sen och fick sen en intervjutimme med honom. Hans bok handlar (bland annat) om människans tilltro till sin egen begåvning och förmåga att överskatta sig själv. Hon är dömd att tänka fel med en hjärna som är utformad för att jaga hjortar och samla nötter. Med den hjärnan ska vi fatta rationella beslut och välja de rätta vägarna, utan att ha en aning om vad ett motsatt val hade inneburit eller vilka vinster ett motsatt agerande givit. När vi väl slagit in på en given väg, slutar vi ifrågasätta om det verkligen var den rätta stigen vi klev in på. Vi bara tar för givet. Och fortsätter att gå.
Boken är intressant på många plan och innehåller också en rad tips kring hur vi kan börja tänka mer rätt. Tänka tankar som är baserade på verkligheten – och inte på våra subjektiva minnesbilder (vi kommer främst ihåg det som gick bra och tar nästa beslut baserat på den informationen) eller den magkänsla som så ofta leder oss käpprätt fel. Vi vill nämligen se samband i tillvaron. Vi gillar när saker och ting hänger ihop. Men de samband vi ser har vi själva konstruerat efter en egen logik som är ganska lätt att plocka isär med hjälp av statistik och fakta.
Det är till exempel inte rationellt att gå runt och vara livrädd för en pandemi eller en terrorattack som statistiskt sett drabbar mycket få, men samtidigt – helt orädda – röka, äta fet mat och köra bil. Ibland alla tre samtidigt. Hur tänker vi där? Inte alls. Och då undrar man – hur många sådana områden finns egentligen? Där vi tänker fel och överskattar oss själva? I stort sett alla, menar Kristoffer Ahlström-Vij.
Vi är alltså inte så listiga som vi tror. Jobbig insikt. Men viktig. Om vi överskattar oss själva, är rent dåliga på att ta bra beslut och ser samband överallt, fast de inte alls finns, innebär det förmodligen att den värld vi ser idag är uppbyggd av en rad känslomässigt tagna, irrationella och ogrundade beslut.
Vi har gått på magkänsla. Det kanske är dags att frångå den nu.
Ahlström-Vij tog under sin föreläsning upp ”checklistan” som ett botemedel för vår inkompetens. Med ett exempel från verkligheten gjorde han tydligt vad ett nytt tankesätt kan åstadkomma. Ett sjukhus provade en tid olika metoder för att få ner dödligheten som var hög efter en viss typ av venkateter-sättning. Det blev ofta infektioner vid den här typen av ingrepp och det fick svåra konsekvenser – patienter dog. Genom att testa sig fram via checklistor som omöjliggjorde slarvfel hos läkaren, hittade man till slut ett sätt som fick ner dödsiffran till… noll!
Det visade sig att den effektivaste metoden var en punktlista över samtliga moment samt mandat för sköterskan att övervaka processen och säga till när något steg hoppades över. Två personer som hjälptes åt och som dessutom backades upp av en lista – plötsligt blev det omöjligt att göra fel. Liv sparades. Så enkelt.
Kanske det inte vore så dumt med checklistor som stöd för att förändra våra felaktiga tankebanor, lite oftare? Och på fler områden. Då blir det plötsligt svårare att halka snett.
Så låt oss försöka sluta överskatta oss själva. Sluta ta för givet att vi tänker rätt och förstå att vi måste utmana normen för att få en rikare tillvaro, större lönsamhet, tillgång till nya synsätt och dimensioner.
Jag tror att vi tänker fel när vi delar upp människor i så begränsande stereotyper som ålder, kön, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättningar… Allvarligt talat. Vad är det vi försöker göra? Begränsa oss själva och de resultat vi skulle kunnat åstadkomma? Vi har gått ner på fel stig, helt klart. Vi tror att vi tänker rätt – men tappar oerhörd potential genom att tänka fel.
Låt oss sluta vara så rädda för det vi inte känner till. Låt varje tanke som kommer med automatik, utmanas av en motsatt tanke som du aktivt väljer att tänka. Byt ut skepticism mot nyfikenhet.
Så bygger vi en checklista med utmanade punkter. Något vi kan stämma av mot när normen tränger sig på. Jag skriver första punkten. Så kan ni fylla på.
Nu kör vi!
1. Vi är inte likadana – vad roligt!
