Jag har inte sett framtiden – Jag lever i framtiden
Rätt ofta när jag är ute och utbildar så kommer jag inte ifrån känslan av att lever i framtiden och ska tala om för dåtidsmänniskorna hur det kommer att bli. Detta beror på att det finns ett glapp mellan oss med kunskaper och de som vill inhämta det. På samma sätt som att majoritetssamhället nu börjar säga HBTQ istället för HBT så börjar man nu inom HBTQ-rörelsen titta på andra förkortningar och så smått börjar en ny diskussion om hur vida det egentligen är så att det finns ett kollektiv att tala om dyka upp. När vi pratar om normsamverkan så vill beställaren ha en trevlig föreläsning om skillnaden på jämställdhet och jämlikhet ”gärna med några fyra hörnsövningar där får ta ställning till olika frågor”. När vi pratar om privilegier och makt vill beställaren ha en föreläsning om kvinnors och mäns förutsättningar. Vi är helt enkelt på en annan nivå, vi är tjugo steg fram och försöker få de bakom oss att helt enkelt ta ett steg fram. Vi utvecklar nya metoder och tillvägagångssätt, diskuterar nya förhållningssätt och utgångspunkter, men de vi utbildar är kvar i det vi diskuterade för fem år sedan. Det här är så det ska vara, innovationer är något som tar tid innan det sätter sig och blir något etablerat. Jag tror dock att det är viktigt att komma ihåg det här ibland, och att kunna ha en dialog där du kan mötas i ett upplägg som funkar för alla.
En kollega till mig föreslog att vi skulle ta fram ett ”mosspaket”, och det kanske är det vi borde göra. Eller nej, det borde vi inte. Till och börja kan vi inte kalla något för mosspaket eftersom det inte är så positivt laddat. Sedan måste vi inse detta: att jobba med jämställdhet och inkludering är en process som tar tid och ingenting som görs på en dag. Vi är inte magiker, vi är pragmatiker som lär ut verktyg och förhållningssätt men också att det inte finns några färdiga lösningar. Att utmana normer är svårt och jobbigt men värt det i slutändan. Vi försöker göra det här arbetet lättare och roligare, inte svårare än vad det behöver vara. Jag tror på tydlighet, och även om utbildning ska vara roligt så måste den också flytta fram positioner och gränser. Det är endast tillsammans vi kan komma framåt, men det behöver nog finnas en ömsesidig förståelse för vilka positioner vi har att utgå ifrån.
Mångfald – för att framtiden varit här ett tag
Ibland kan jag haka upp mig lite på det här med mångfald. Inte mångfalden i sig, den gillar jag. Men däremot hur det pratas om mångfald. I mitt yrke som konsult på Add Gender är mångfald verkligen ett begrepp som vi stöter och blöter i alla tänkbara sammanhang, särskilt när det kommer till etnisk och kulturell mångfald. Frågor som ”hur leder man en arbetsgrupp präglad av mångfald?” eller ”mångfald är lönsamhet” är exempel på frågor som ofta kommer upp. Inget illa med det kanske. Problemet som jag ser det är dock att många företag har ett visionärt skimmer framför ögonen när de pratar om mångfald, som att det är något som väntar oss i framtiden. En framtid som inte är här och som vi har tid på oss att förbereda och liksom vänja oss vid.
Så är det inte. Verkligen inte. Om vi pratar om mångfald ur ett etniskt perspektiv, så har Sveriges befolkning sedan länge bestått att en blandning av människor från världens olika hörn, inget nytt under solen där. Om vi ska titta på Sveriges befolkning ur det här perspektivet så är det ca 16 procent som är födda i ett annat land än Sverige. När det kommer till personer med utländsk bakgrund, vilket alltså rent statistiskt innebär att man har två föräldrar födda utanför Sverige, är det i vissa delar av landet 55 procent enligt SCB.
Så, vad är det jag vill säga med det här? Jo, att mångfalden redan är här!
