”Hej allihopa! Den här dagen är en väldigt speciell dag, och vi har något att berätta: VKM upphör med omedelbar verkan! Vi moderatorer har inget intresse av att hålla igång den här sidan längre då ni gnäller värre än Avpixlats kommentarsfält. Så om det är någon bild eller kommentar ni vill ta en printscreen av, skynda på! Vi stänger det här stället om några timmar. Med det sagt, ha en bra dag! Hälsningar, Kawa, My, Mia och Martin”.

Samma dag som detta sker sprids information om Uppdrag Granskning idag, som handlar om näthat mot kvinnor. I trailern till detta program går det att höra några hot som kvinnor har fått motta. Du kan se denna trailer här.

Dessa två händelser belyser en viktig strömning i vårt samhälle – något som hänger ihop med den anstormning vi kunde se under hösten av ilska över att Tintin flyttades några meter på Kulturhuset, att Disney plockade bort rasistiska inslag i Kalle Ankas jul och rykten om att barn inte fick vara pepparkaksgubbar, med mera. Det hänger även ihop med Tunaskolans hantering av Astrid Johanssons kritik av en sexistisk väggmålning.

Vad vi nu ser är att upprördheten över antirasistiska och feministiska rörelser och dessa rörelsers kritik av invanda strukturer i samhället ökar och blir mer och mer våldsam. Vad vi också ser är att denna upprördhet, och de uttryck den tar sig, skrämmer till tystnad. Människorna som ligger bakom detta hat, som ofta visar sig på nätet, är framgångsrika i sitt våldsamma motstånd. Hur många kvinnor orkar fortsätta kämpa under mordhot? Hur många antirasister orkar fortsätta under samma förhållanden?

Det är viktigare än någonsin att vi inser att den strömning som vi nu kan urskilja är ett allvarligt hot mot demokratin. Människor skräms till tystnad och viktiga aktörer försvinner ur det offentliga rummet.

Tar vi detta hot på tillräckligt stort allvar? Vad gör vi, individuellt och kollektivt, för att värna om mänskliga rättigheter?