Vi pratade om författare och böcker i allmänhet. Det var ett samtal som spände från Jane Austen, Jules Verne och Oscar Wilde till Joyce Carol Oates, Astrid Lindgren och Dan Brown(!). Ja, den sistnämnde skulle jag kunna ägna en eftermiddag åt att diskutera, men det är inte därför vi är här. Det var när vi kom in på Astrid Lindgren som en av deltagarna sa:

”Varför kan inte böcker och sagor för barn handla om vanliga familjer, handla om föräldrar som kämpar tillsammans och som klarar av det? Nuförtiden är det bara böcker om skilsmässobarn, bonusbarn och bonusföräldrar.”

Ja, varför är det så? Eller, är det så? Jag upplever att det har varit ett uppsving för normkritiska barnböcker de senaste åren. Kanske det beror på mitt intresse för just normkritik att jag uppmärksammar just dessa böcker? Kanske får de ett extra bra medialt genomslag just därför att de är normkritiska? Jag tycker det viktigaste är att de finns!

Varje dag i tidningar, på tv, på allmänna transportmedel matas vi med bilden av kärnfamiljen bestående av två heterosexuella föräldrar med två, ibland tre, barn. Det blir normen som vi ska förhålla oss till. De som lever i denna typ av familj reflekterar inte över det därför att det stämmer överens med den egna självbilden.

Resten, oavsett typ av familjebildning, känner inte igen sig i detta. Då tycker jag att det är bra att det finns böcker för barn i alla åldrar som visar på att det finns många typer av familjekonstellationer och att det inte är något konstigt med det.

Det är ju det som är det finurliga med normkritik, att man genom att visa på normer och värderingar som gör att man uppfattas som en avvikare, kan synliggöra maktstrukturer och visa på konsekvenser av denna obalans. För genom att skriva om ensamstående föräldrar, familjer med två mammor, två pappor eller regnbågsfamiljer kan man visa på en mångfacetterad värld och att det finns alla möjliga familjekonstellationer och att ingen är bättre eller sämre än den andra.

Om vi jämför med sexualitet så behöver vi som är heterosexuella aldrig komma ut med vår sexualitet. Och om vi då säger att vi tolererar andra sexualiteter så osynliggör vi varför de gång på gång måste berätta om sin läggning, varför deras rättigheter inte tillgodoses per automatik.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att olika perspektiv berikar. Och det är det som normkritik ytterst handlar om för mig. Våra olikheter berikar oss, det är likriktningen som gör oss fattigare.

RFSL har ett par dokument som de har publicerat med bra ingångar på normkritisk litteratur. Du hittar de här och här.