Men va? Är du vänsterhänt?!
Det finns vissa saker jag inte går omkring och tänker på och så finns det det jag tänker på rätt ofta. Ofta så tänker jag på frågor kring öppenhet, förbättra världen och om vi inte borde köpa ett nytt bord till hallen. Väldigt sällan tänker jag dock på att jag är vänsterhänt, vegetarian eller lever med en man. Detta är dock saker som andra gillar att påpeka för mig, i tid och otid. Eller ja, gillar är väl att ta i. Men de gör det. Varje gång jag ska skriva något för hand inför en främmande människa så får jag höra ”men va? Är du vänsterhänt?!” och så är det inget mer med det. Kanske lite frågor om hur det påverkat mig men de är ovanliga.
Faktum är att jag bara tänker på att jag är vänsterhänt när jag ska skriva saker på en whiteboard eller när jag ska försöka skilja på höger och vänster. Det är ingen stor sak för mig. Men ändå är det något som många påpekar. Likaså att jag inte äter kött, det är något som blir tydligt så fort jag är på restaurang och då får jag svara på frågor om allt ifrån kosttillskott till minkfarmar. Detta trots att jag inte frågar någon om deras köttkonsumtions koppling till växthuseffekten eller som en del av en struktur där djur blir produkter för att ätas och lever sina liv i fabriksliknande miljöer.
Lite så är det att vara homosexuell också, fast värre. Det är något som alla tydligen ska ha synpunkter om. Synpunkter om hur okej det är, om att det är helt okej för dem och att det minsann inte är någon grej längre. Men trots att det inte är en grej så får jag ideligen svara på hur (inte om) jag och min sambo ska skaffa barn. Roligast var kommentaren ”men ni måste ju skaffa barn. Ni är ju så söta tillsammans”. Huruvida det endast är söta par som får skaffa barn eller inte framgick inte, inte heller hur detta är relevant eftersom två biologiska män inte kan få biologiska barn tillsammans, men det är väldigt fascinerande. Oftast är dessa kommentarer en form av nyfikenhet som är svår att riktigt förhålla sig till. Jag gjorde själv misstaget att fråga ut en ny bekantskap om hennes skilsmässa häromdagen, för att nyfikenheten tog över.
Jag tror att vi måste acceptera nyfikenhet och funderingar, och jag tycker i sanningens namn att det är bättre att folk frågar mig än en förvirrad 16-åring. Trots det så önskar jag att det faktum att jag är homosexuell och lever med en annan man skulle kunna vara som att vara vänsterhänt. Något som vi lite snabbt kan konstatera och sedan gå vidare med det väsentliga. Frågan är också vem det är som ställer frågan och vem som aldrig får frågor. Om du aldrig får frågor om hur du lever ditt liv eller om hur något påverkar dig så kanske du ska fundera ett varv till innan du frågar någon annan.
Våga utmana normen
Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat – om föräldraledarskapet och att ständigt behöva försvara sina val.
Men så läste jag en bok. Och gjorde en intervju. Och gick och tränade. När jag kom tillbaka hade det här inlägget fått eget liv och nu skriver det sig själv.
Boken är Magkänslans anatomi och författaren är filosofen Kristoffer Ahlström-Vij. Jag hörde honom föreläsa för några veckor sen och fick sen en intervjutimme med honom. Hans bok handlar (bland annat) om människans tilltro till sin egen begåvning och förmåga att överskatta sig själv. Hon är dömd att tänka fel med en hjärna som är utformad för att jaga hjortar och samla nötter. Med den hjärnan ska vi fatta rationella beslut och välja de rätta vägarna, utan att ha en aning om vad ett motsatt val hade inneburit eller vilka vinster ett motsatt agerande givit. När vi väl slagit in på en given väg, slutar vi ifrågasätta om det verkligen var den rätta stigen vi klev in på. Vi bara tar för givet. Och fortsätter att gå.
Boken är intressant på många plan och innehåller också en rad tips kring hur vi kan börja tänka mer rätt. Tänka tankar som är baserade på verkligheten – och inte på våra subjektiva minnesbilder (vi kommer främst ihåg det som gick bra och tar nästa beslut baserat på den informationen) eller den magkänsla som så ofta leder oss käpprätt fel. Vi vill nämligen se samband i tillvaron. Vi gillar när saker och ting hänger ihop. Men de samband vi ser har vi själva konstruerat efter en egen logik som är ganska lätt att plocka isär med hjälp av statistik och fakta.
Det är till exempel inte rationellt att gå runt och vara livrädd för en pandemi eller en terrorattack som statistiskt sett drabbar mycket få, men samtidigt – helt orädda – röka, äta fet mat och köra bil. Ibland alla tre samtidigt. Hur tänker vi där? Inte alls. Och då undrar man – hur många sådana områden finns egentligen? Där vi tänker fel och överskattar oss själva? I stort sett alla, menar Kristoffer Ahlström-Vij.
Vi är alltså inte så listiga som vi tror. Jobbig insikt. Men viktig. Om vi överskattar oss själva, är rent dåliga på att ta bra beslut och ser samband överallt, fast de inte alls finns, innebär det förmodligen att den värld vi ser idag är uppbyggd av en rad känslomässigt tagna, irrationella och ogrundade beslut.
Vi har gått på magkänsla. Det kanske är dags att frångå den nu.
Ahlström-Vij tog under sin föreläsning upp ”checklistan” som ett botemedel för vår inkompetens. Med ett exempel från verkligheten gjorde han tydligt vad ett nytt tankesätt kan åstadkomma. Ett sjukhus provade en tid olika metoder för att få ner dödligheten som var hög efter en viss typ av venkateter-sättning. Det blev ofta infektioner vid den här typen av ingrepp och det fick svåra konsekvenser – patienter dog. Genom att testa sig fram via checklistor som omöjliggjorde slarvfel hos läkaren, hittade man till slut ett sätt som fick ner dödsiffran till… noll!
Det visade sig att den effektivaste metoden var en punktlista över samtliga moment samt mandat för sköterskan att övervaka processen och säga till när något steg hoppades över. Två personer som hjälptes åt och som dessutom backades upp av en lista – plötsligt blev det omöjligt att göra fel. Liv sparades. Så enkelt.
Kanske det inte vore så dumt med checklistor som stöd för att förändra våra felaktiga tankebanor, lite oftare? Och på fler områden. Då blir det plötsligt svårare att halka snett.
Så låt oss försöka sluta överskatta oss själva. Sluta ta för givet att vi tänker rätt och förstå att vi måste utmana normen för att få en rikare tillvaro, större lönsamhet, tillgång till nya synsätt och dimensioner.
Jag tror att vi tänker fel när vi delar upp människor i så begränsande stereotyper som ålder, kön, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättningar… Allvarligt talat. Vad är det vi försöker göra? Begränsa oss själva och de resultat vi skulle kunnat åstadkomma? Vi har gått ner på fel stig, helt klart. Vi tror att vi tänker rätt – men tappar oerhörd potential genom att tänka fel.
Låt oss sluta vara så rädda för det vi inte känner till. Låt varje tanke som kommer med automatik, utmanas av en motsatt tanke som du aktivt väljer att tänka. Byt ut skepticism mot nyfikenhet.
Så bygger vi en checklista med utmanade punkter. Något vi kan stämma av mot när normen tränger sig på. Jag skriver första punkten. Så kan ni fylla på.
Nu kör vi!
1. Vi är inte likadana – vad roligt!
