Ibland kan jag haka upp mig lite på det här med mångfald. Inte mångfalden i sig, den gillar jag. Men däremot hur det pratas om mångfald. I mitt yrke som konsult på Add Gender är mångfald verkligen ett begrepp som vi stöter och blöter i alla tänkbara sammanhang, särskilt när det kommer till etnisk och kulturell mångfald. Frågor som ”hur leder man en arbetsgrupp präglad av mångfald?” eller ”mångfald är lönsamhet” är exempel på frågor som ofta kommer upp. Inget illa med det kanske. Problemet som jag ser det är dock att många företag har ett visionärt skimmer framför ögonen när de pratar om mångfald, som att det är något som väntar oss i framtiden. En framtid som inte är här och som vi har tid på oss att förbereda och liksom vänja oss vid.

Så är det inte. Verkligen inte. Om vi pratar om mångfald ur ett etniskt perspektiv, så har Sveriges befolkning sedan länge bestått att en blandning av människor från världens olika hörn, inget nytt under solen där. Om vi ska titta på Sveriges befolkning ur det här perspektivet så är det ca 16 procent som är födda i ett annat land än Sverige. När det kommer till personer med utländsk bakgrund, vilket alltså rent statistiskt innebär att man har två föräldrar födda utanför Sverige, är det i vissa delar av landet 55 procent enligt SCB.

Så, vad är det jag vill säga med det här? Jo, att mångfalden redan är här!