Jag antar att det här är något som drabbar de flesta yrkesgrupper. Är du läkare får du kolla på folks konstiga prickar, är du komiker blir du beordrad att säga något ”kul” och är du hantverkare får ge tips och råd och förväntas hjälpa till långt under din vanliga taxa hos vänner och bekanta. Jag har hört så många historier om jämställdhet eller snarare ojämställdhet. Det spelar nästan ingen roll i vilket sammanhang så berättar människor historier från sina liv som antingen får en att nyfiket fråga mer eller får en att ge upp en aning.

Alla har en åsikt om jämställdhet och kön, mest för att alla måste förhålla sig till kön. Även om du kort utbrister att ”män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor” eller om du har en syn på människan som en helt och hållet social konstruktion snarare än en biologisk varelse.

#Prata om det, där människor outade mer eller mindre allvarliga (sexuella) övergrepp, blev en stor grej på twitter och det verkar finnas ett uppdämt behov att få prata om kön, könsroller, traditioner, framtiden, jämställdhet, jämlikhet och mångfald. Just nu diskuteras vems ansvaret är för det som sägs i kommentarsfälten på internet och hur kvinnor blir mer påhoppade i media och utsätts för systematiska hot. Ofta om våldtäkt. Även män som uttalar sig offentligt blir såklart påhoppade och ifrågasatta. Om än mer för det de säger än för dem de är. Tidningen Feministiskt Perspektivs scoop om innebandytränaren som använde sexistiska exempel vid taktikgenomgångar ledde till att tränaren stängdes av tillfälligt. Trollen frodas och lever på sexism och Anders Behring Breivik skriver i sitt manifest om att feminister är svikare som bör avrättas. Det är mycket känslor som är kopplat till vårt expertområde och alla dessa finns i periferin även när man arbetar praktiskt och går igenom strategier för företag.

Det har hänt mer än en gång att workshops om jämställdhetspolicys och jämställdhetsplaner leder in på berättelser om vem som diskar hemma och hur leksaker och barnkläder könas och självklart slutar inte dina värderingar när du färdas mellan arbetsplats och hem. Kön skaver och människor behöver prata om det. Som jämställdhetskonsult måste du ha förståelse och kompetens att hantera detta.

Tidningen Ny Teknik har öppnat en anonym tjänst för visselblåsare de kallar techleaks där du anonymt och krypterat kan lämna tips och dokument om skandaler inom teknikvärlden. Jag frågar mig om det inte borde finnas en (in)equalityleaks för att fånga upp människors erfarenheter av ojämlikhet? När vi pratade enskilt med skogshuggare på skogsmässan 2011 så berättade de att de var rädda, hade ont i kroppen och inte vågade be om hjälp utan hellre arbetade med stora risker, något de inte erkände i sitt huggarlag eller i grupp. Skulle en samlad bild av (anonyma) människors erfarenheter berika oss i vårt arbete? Eller skulle vi bara ge upp en aning?