De vänsterhäntas dag

”Åh är du vänsterhänt? Det måste ha varit jobbigt när du gick i skolan”.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra detta, fler gånger än vad jag kan räkna till i alla fall. Varje gång jag ska skriva under ett papper, skriva på tavlan eller anteckna så kommer frågorna. Det är ju inte så att de är jobbiga. Men det är fascinerande. När jag växte upp på 90-talet så var detta med att vara vänsterhänt ingen större grej. Min pappa fick lära sig skriva med båda händerna, men han var å andra sidan uppvuxen på 1960-talet.

Igår var det Vänsterhäntas dag, en dag som lätt passerar under radarn. Vi vänsterhänta har inga insamlingsgalor, inga band att bära på kavajen eller någon ombudsman. Vi går likt fantomen på gatorna som vanliga män eller kvinnor som bara ibland får framträda med vår hemliga superkraft att skriva med vänsterhand. Annars är det mesta sig likt, jag har till exempel aldrig klippt med vänstersaxar eller liknande. Det enda är att jag håller pennan med en galen fattning (anser alla lärare) och täcker över det jag skrivit med handen och min handstil är lika oläslig som en läkares.

Men, det här inlägget handlar inte om min handstil, utan om människors förmåga att peka ut det avvikande. Naturligtvis är det ingen som vill mig illa genom att ställa frågor om hur det är att vara vänsterhänt, antagligen är de bara nyfikna, eller välvilliga. Men problemet är att varje gång vi påpekar att någon är avvikande så skapar vi själva avvikandet. Jag är inte avvikande förrän du påpekar det. Positionen som den avvikande uppstår först när den som inte avviker påpekar den.

Är det då fel att prata om olika minoritetsgrupper? Nej, men jag är mer än vänsterhänt. Jag är gift, medelklass, akademiker, glasögonbärare och homosexuell också. Att vara vänsterhänt är inte direkt något jag identifierar mig med, det är inte en grupp som idag blir strukturellt förtryckt (vilket till exempel homosexuella blir inom vissa områden). Det är sällan folk pekar på mig och säger ”du bär glasögon” och vill att man ska prata om sina barndomstrauman, vissa av våra karaktärsdrag är helt enkelt bara det.

Vi på Add Gender arbetar med intersektionalitet, normsamverkan. Vi belyser hur olika normer samspelar med varandra och skapar olika former av makt och utsatthet i olika situation, hur samma person kan inneha makt i en situation och vara utsatt i en annan. Vi människor är mer än en sak, och har vi förståelse för det kan vi komma längre med att arbeta med inkludering i vår närmiljö.

Till sist, du får såklart fråga mig om hur det var att vara vänsterhänt när jag var liten. Det är okej att fråga, men det är också okej att inte vilja svara. Min upplevelse av att vara vänsterhänt säger väldigt lite om hur det varit för vänsterhänta som gick i skolan under tidigt 1900-tal och som tvingades lära sig skriva med höger hand. Vi bär alla på våra egna erfarenheter och ingens erfarenhet är värd mer än någon annans, men när erfarenheterna blir mer än personliga öden och bildar en gemensam berättelse, då uppstår en struktur. De flesta förtryckande strukturer för vänsterhänta har som tur är upphört idag, men det finns andra vi behöver jobba med. En dag hoppas jag att mitt äktenskap med en man ska vara oviktigt som att jag är vänsterhänt, men där är vi inte riktigt än.

Tags: , ,
Publicerad den 14 augusti, 2015 av Emil Akero
Inga kommentarer
Emil Åkerö är samarbetspartner till Add Gender med spetskompetens inom HBTQ-frågor, normkritisk pedagogik och metod- och konceptutveckling. Emil håller utbildningar och workshops inom privat och offentlig sektor och gör analyser. Han har läst kulturvetarprogrammet vid Linköpings universitet varifrån han har en filosofie magister i konstvetenskap och visuell kommunikation. Emil har dessutom över 15 års erfarenhet från kulturbranschen där han arbetar med teater, som museipedagog och skribent.

Kommentera

© 2018 Jämställdhetsexperten