Sex plus två, tre plus en, åtta plus två. På omslaget till TV-bilagan, i kriminalserierna, i trädgårdsprogram, snickarprogram, dramaserier. I filmer och dokumentärer. Så många män. Så få kvinnor. Så många historier som upprepas, så många kvinnliga offer för mördare. Så stora mängder ruffiga manliga poliser, händiga män, arga män, relationsinriktade kvinnor.

Det måste finnas en marknad för andra historier. Jag föredrar program som inte är stereotypa och normativa. Jag uppskattar nya perspektiv och andra tankar, gärna mentalt vidgande som får mig att ifrågasätta det jag tycker är självklart och uppmärksamma mina förutfattade meningar så jag har en chans att diskutera med andra och tänka nytt.

När den nya stora familjen ska hyra film står vi framför hyllan och vänder och vrider. Det är flera viljor och preferenser – vi vuxna vill helst inte se barnfilmer och ett av barnen är för liten för att förstå intrikata manus i bra filmer för vuxna. Vid sådana tillfällen är det tur att Studio Ghibli och Hayaos Miyasakis filmer finns. Filmer som har allt; flerdimensionella manus, fantastiska historier, oväntade vändningar och intressanta karaktärer och miljöer. Denna gång går vi därifrån med ”Ponyo på klippan vid havet” och njuter på kvällen av känslan av något helt annat. Och då handlar det om allt från estetik till innehåll och karaktärsskildringar, kön och ålder. I Miyasakis filmer gäller inte de vanliga reglerna och normerna. Och alla familjemedlemmarna som är så olika karaktärer och i en åldersspridning 10- 45 år blir uppfyllda. Och fascinerade. Miyasakis filmer är bland de mest sedda i Japan, vilket visar, om inte annat, att vi är många som vill ha något annat än det mest vanliga.

Sen går jag till biblioteket i hopp om att hitta en ny författare att ge mig i kast med. ”Jag vill gärna ha boktips, sa jag till bibliotekarien. Och när hon plockade fram ett par böcker skrivna av män, varav en var en självbiografi sa jag ”Jag läser helst kvinnliga författare.” ”Men då kan det ju vara kul med
ombyte”, svarade hon. Ja, eller inte tänkte jag. För ombytet är ju de kvinnliga författarna. De manliga författarna har jag läst hela uppväxten, skolgången och halva vuxenlivet. Medan mina största läsupplevelser (som jag är ständigt på jakt efter) alla är historier skrivna av kvinnor. Författare som skildrar andra
perspektiv, Toni Morrison om söderns kvinnor vid tiden för slaveriets avskaffande (”Beloved”) och ett sorts kvinnokollektiv i 40-talets USA (”Paradise”), Virgina Woolf om könsstereotypiseringar och könsbyten(”Orlando”) och Sofie Oksanen (”Utrensning”) om kvinnor i Estland och hur dåtid och nutid
flätas samman.

De är alla alternativa historier. Och de rekommenderas varmt tillsammans med Miyasaki framför det mesta som sänds på TV:n och går på bio. Typ alltid.