Ska vi inte lyfta hatten för de som lyfter rumpan?
Just nu upplever vi en våg av initiativ för jämställdhet och mångfald. Det ser jag från min position som jämställdhetsexpert där jag sedan flera år bevakat frågorna dagligen. Kanske är det valet som är i antågande eller så är det en mer långsiktig vändning från en annars höstliknande debatt? Vi får se.
Det som dock uppstår i detta är att fler vill vara delaktiga – dra sitt strå till stacken. De vill diskutera frågan, ge utrymme, ta av sitt eget utrymme och lära sig mer om frågan. Förstå. Känna.
Kent Kullander, regionsamordnare på fackförbundet Vision i Linköping bestämde sig för att göra något åt ojämställda löner. Eller snarare: han hade säkerligen försökt ett tag med att adressera frågan i regionen men inte fått resultat. Han fick en bra idé: jag sänker min månadslön till ”kvinnolön” och ser vad det ger mig för insikter och om fler engagerar sig?
Visst blev det engagemang – men kanske inte som han hade tänkt sig? Bland annat fick han denna fantastiska satir i knät, från @HejBlekk ”Hon höjer sin lön till mansnivå”. Jag tycker också att det inte riktigt blev hundra procent bra, så att säga. Men en tanke gnager i mig efter de många negativa svaren…
Tanken är att det verkar vara svårt som privilegierad att göra nåt, att våga sticka ut näsan och skapa debatt, utan att få (med all rätt?) skuld och skam tillbaka. ”Du borde ha gjort så”, ”du borde förstå bättre”. Och det borde man. Men hur kommer man dit?
Genusfolket (Politism.se) skriver: PR-poser ger inga jämställda löner och i relation till det inlägget svarar Kent i kommentarsfältet:
Jag kan inte låta bli att vilja lyfta hatten för Kent ändå. För att han lyft rumpan.
Trots allt: Det spelar ingen roll hur många misstag en gör – en är fortfarande långt före de som aldrig försöker.
Däremot, nästa gång man känner för att lyfta rumpan, så kan man bolla med oss på Add Gender innan. För om man lyfter på rumpan på rätt sätt kan man nå effekten att hattar respektfullt lyfts av – istället för att blåsa av i en mediastorm.
Kvotering handlar om politiska visioner
Jag slängde mig in i könskvoteringsdebatten med en debattduell via Nyheter24.
Min position är inte att förneka fördelarna med könskvotering men jag anser att vi inte bör lagstifta om det till bolagsstyrelser.
En mycket intressant sammanställning av forskningen på området finns hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS. De har i ett av sina ”SNS Analys” gått igenom könskvoteringens olika lönsamhetssamband – och det är dessa slutsatser jag också använt mig av för att positionera mig i debatten.
”Trots de positiva effekterna på styrelsearbetet, och ett uppvisat positivt samband mellan könsbalans i styrelsen och till exempel högre avkastning på eget kapital, högre räntabilitet på totalt kapital och högre försäljningstillväxt, så håller inte lönsamhetsargumentet för fler kvinnor i styrelserna. Det är svårt att bevisa ett orsakssamband. Gjorde kvinnorna företaget mer lönsamt, eller tar framgångsrika företag in fler kvinnor?”
Är en av slutsatserna av professor Karin Thornburn som gjort analysen. Hon menar också att det är svårt att se varken tydliga fördelar eller nackdelar med att antingen kvotera eller inte kvotera. Det blir därför en politisk fråga i grunden, ett sätt att tala om vilket tillstånd jämställdhet faktiskt är och vilken politisk väg som leder oss dit på bästa sätt.
Så låt oss fortsätta diskussionen.
#Spendrupgate handlar inte om kvotering
Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup är i blåsväder. För att han inte var tillräckligt genomtänkt, tydlig, påläst och aktionsinriktad gällande jämställdhetsfrågor i ekots lördagsintervju i helgen.
Många stormar nu kring detta och verkar vara arga för att han är emot kvotering. Personligen är jag inte för kvotering – jag gillar inte könskvotering men jag gillar vad det skulle kunna åstadkomma så att säga. Men det finns andra politiska direktiv som skulle ta oss mycket längre. Om vi skulle driva ETT politiskt åtgärdsområde inom jämställdhet just nu så skulle jag hellre se att vi drev frågan om att strama upp Diskrimineringsombudsmannens uppföljande verksamhet. Inget företag där ute borde komma ifrån de redan lagstiftade kraven om att ha en jämställdhetsplan, med specifikt innehåll, och ett tydligt målinriktat arbete mot diskriminering.
I jämställdhetsplanens instruktioner finns krav på könsbalans med mera. Men det följs inte upp, det finns knappt några konsekvenser. Det känns helt absurt att driva lagstiftning om könskvotering till bolagsstyrelser, när företagen i dagsläget inte har tillräckligt kvalitativa jämställdhetsplaner. Lagar som har funnits i många, många år!
Så vad vill jag säga med detta? #Spendrupgate handlar inte om, borde inte handla om, sakfrågan kvotering ja eller nej. Man får tycka vad man vill och man behöver inte vara mot jämställdhet för det.
Det handlar egentligen om att Svenskt Näringsliv som organisation inte klarar av att hantera jämställdhetsfrågan i dagsläget. Detta speglas i Spendrups uttalanden om att ”kvinnor kommer på bred front” de har liksom inte företagat så mycket innan… Ja, kvinnors företagande och ägande har ju enligt lag varit reglerade tidigare så att de inte fått det, dessutom så har kvinnors företagande i perioder legat på samma nivå som i dagsläget, så det är liksom inte någon våg som kommer nu, där kvinnorna tar för sig och ”allt” kommer att lösa sig.
Det är ett reellt strukturproblem som är symptom på att för lite görs och Svenskt Näringsliv är del i detta. Jag har tidigare skrivit om hur Svenskt Näringsliv curlar medlemsföretagen. De verkar tro att ”om vi klappar våra medlemsföretag lite på huvudet så gör vi dem en tjänst” – det är att göra medlemsföretagen en björntjänst.
Detta är kärnfrågan i #Spendrupgate: förväntningarna på vad man ska kunna inom jämställdhetsfrågan har höjts, ingen kommer längre undan med att gissa.
Läs mer om kvotering: Vad ska man egentligen tycka om könskvotering? – Jämställdhetsexperten.
Läs mer om bakgrunden till #Spendrupgate: Camilla Wagners blogg.
Pappotek ska få pappor att läsa
Denna morgon sprang jag på detta inlägg från Dalarnas tidning: Pappotek – recept för att få pappor att läsa – Säter – dt.se. (Tack Josefin Rönnbäck som alltid delar så bra jämställdhetsnyheter i sina flöden.)
Ett bra initiativ tycker jag för att öppna upp för att fler pappor läser för sina barn – och på så sätt också ge framförallt pojkar fler manliga, läsande förebilder. På så sätt kan vi förändra bilden om vem som läser – och vem som läser för och med sina barn.
”Det handlar om att svenska barns läsförståelse har gått kraftigt bakåt i de senaste PISA-undersökningarna. – Och pojkar sjunker dubbelt så mycket som flickor, berättade Carina Lindstedt, inbjuden barnkonsulent från Länsbibliotek Dalarna.”
Står det i artikeln och detta behöver vi göra någonting åt – helst i förrgår!
Hoppas att pappoteken blir välbesökta.
Fittstim – mitt mod
Igår kväll sändes ”Fittstim – min kamp” på SVT 1. Det var första delen av tre avsnitt i en miniserie där en av redaktörerna för boken Fittstim (1999), Belinda Olsson, följer upp på feminismen sedan dess. Vad har hänt? vad har hon missat? Vad förstår hon inte?
Jag hade höga förväntningar på programmet eftersom jag är en av medlemmarna i den så kallade ”fittstimgenerationen”. Det vill säga att jag gick på gymnasiet när Fittstim kom ut och läste den med stor behållning. Jag tummade mitt ex till förbannelse, läste de olika antologierna om och om igen. Det var som en kompis att hålla i handen då ingen annan tycktes förstå mitt ständiga påpekande om att det inte var jämställt mellan killar och tjejer, kvinnor och män.
Fittstim gav oss mod och i DN den 8:e juli 2000 porträtterades jag och min vän Lisa som unga kvinnor med driv och hopp om framtiden. Vi trodde att om tio år kallas ingen för hora och vår nystartade jämställdhetsgrupp var ett sätt att nå dit. Journalisten satt ner med oss länge och pratade och hade med sig lite olika böcker till jämställdhetsgruppens bibliotek. Oj vad vi tyckte att det var fantastiskt!
Inte visste jag att platsen där bilden togs för artikeln, Björns trädgård vid Medborgarplatsen låg ett stenkast från Add Genders huvudkontor på Götgatan – nästan fjorton år senare. Från jämställdhetsgrupp till aktiebolag!
Belinda Olsson var den första kändisen som jag någonsin pratat med på telefon. Det var läskigt men pirrigt, spännande! Vi bjöd in henne till vår jämställdhetsgrupp på Huddingegymnasiet utanför Stockholm. Vi bokade aulan och fick en liten budget för arrangemanget från rektorn och överallt satte vi upp information om att hon skulle komma på besök.
Rektorn gick ut med att man inte skulle få frånvaro om man kom och lyssnade och vi blev superglada, VEM skulle hellre sitta på en tråkig lektion än att komma till aulan och träffa coola Belinda? Vi trodde det skulle bli en storm av elever!
Även om Belinda i programmet säger att ”då ville alla kalla sig feminister” så var det ju inte riktigt så. När vi från jämställdhetsgruppen satte upp affischer i skolkorridorerna revs dem ner och ersattes med parodiaffischer såsom ”vi hatar män-gruppen”. Vi var så ledsna!
Men vi gav inte upp! Inför eventet fick vi låna högtalaren och vi ropade ut ett par gånger att nu behöver man minsann börja gå om man ska hinna. Men det blev ingen rusning. Jag tror att vi totalt blev under tio åskådare? Belinda satte sig på den gigantiska scenkanten och dinglade med benen för att vi inte skulle känna oss helt dumma som trott att aulan skulle behövas…
Då var jag besviken på mina fellow elever, idag dagen efter programmet om Fittstim är jag besviken på Belinda. För jag inser att hon inte riktigt levde upp till mina förväntningar av hur hon skulle presentera sin kamp sedan dess. Hon kändes vilsen och opåläst.
Å andra sidan är väl det helt okej. Många känner säkert igen sig i hennes kamp för att förstå. Men jag hade hoppats på något annat.
Vad jag hade hoppats på kan sammanfattas med dessa två inlägg: Inti Chavez Perez berättar om en feminism som är bredare än någonsin och Moa Svan berättar om att hen inte är någon struntsak!
Jag hade hoppats på undringar kring vad feminismen har blivit sedan Fittstim, inte som i dagsläget ett program som mer fokuserar på vad Belinda blivit sedan Fittstim.
Vi får hoppas att miniserien leder till debatt och att många tvingas att tänka till. Önskar bara att hon inte missar att skildra det mod som Fittstim ingjöt i så många unga – och allt det fantastiska som hänt sedan dess!
