Igår kväll sändes ”Fittstim – min kamp” på SVT 1. Det var första delen av tre avsnitt i en miniserie där en av redaktörerna för boken Fittstim (1999), Belinda Olsson, följer upp på feminismen sedan dess. Vad har hänt? vad har hon missat? Vad förstår hon inte?

Jag hade höga förväntningar på programmet eftersom jag är en av medlemmarna i den så kallade ”fittstimgenerationen”. Det vill säga att jag gick på gymnasiet när Fittstim kom ut och läste den med stor behållning. Jag tummade mitt ex till förbannelse, läste de olika antologierna om och om igen. Det var som en kompis att hålla i handen då ingen annan tycktes förstå mitt ständiga påpekande om att det inte var jämställt mellan killar och tjejer, kvinnor och män.

Fittstim gav oss mod och i DN den 8:e juli 2000 porträtterades jag och min vän Lisa som unga kvinnor med driv och hopp om framtiden. Vi trodde att om tio år kallas ingen för hora och vår nystartade jämställdhetsgrupp var ett sätt att nå dit. Journalisten satt ner med oss länge och pratade och hade med sig lite olika böcker till jämställdhetsgruppens bibliotek. Oj vad vi tyckte att det var fantastiskt!

Inte visste jag att platsen där bilden togs för artikeln, Björns trädgård vid Medborgarplatsen låg ett stenkast från Add Genders huvudkontor på Götgatan – nästan fjorton år senare. Från jämställdhetsgrupp till aktiebolag!

Belinda Olsson var den första kändisen som jag någonsin pratat med på telefon. Det var läskigt men pirrigt, spännande! Vi bjöd in henne till vår jämställdhetsgrupp på Huddingegymnasiet utanför Stockholm. Vi bokade aulan och fick en liten budget för arrangemanget från rektorn och överallt satte vi upp information om att hon skulle komma på besök.

Rektorn gick ut med att man inte skulle få frånvaro om man kom och lyssnade och vi blev superglada, VEM skulle hellre sitta på en tråkig lektion än att komma till aulan och träffa coola Belinda? Vi trodde det skulle bli en storm av elever!

Även om Belinda i programmet säger att ”då ville alla kalla sig feminister” så var det ju inte riktigt så. När vi från jämställdhetsgruppen satte upp affischer i skolkorridorerna revs dem ner och ersattes med parodiaffischer såsom ”vi hatar män-gruppen”. Vi var så ledsna!

Men vi gav inte upp! Inför eventet fick vi låna högtalaren och vi ropade ut ett par gånger att nu behöver man minsann börja gå om man ska hinna. Men det blev ingen rusning. Jag tror att vi totalt blev under tio åskådare? Belinda satte sig på den gigantiska scenkanten och dinglade med benen för att vi inte skulle känna oss helt dumma som trott att aulan skulle behövas…

Då var jag besviken på mina fellow elever, idag dagen efter programmet om Fittstim är jag besviken på Belinda. För jag inser att hon inte riktigt levde upp till mina förväntningar av hur hon skulle presentera sin kamp sedan dess. Hon kändes vilsen och opåläst.

Å andra sidan är väl det helt okej. Många känner säkert igen sig i hennes kamp för att förstå. Men jag hade hoppats på något annat.

Vad jag hade hoppats på kan sammanfattas med dessa två inlägg: Inti Chavez Perez berättar om en feminism som är bredare än någonsin och Moa Svan berättar om att hen inte är någon struntsak!

Jag hade hoppats på undringar kring vad feminismen har blivit sedan Fittstim, inte som i dagsläget ett program som mer fokuserar på vad Belinda blivit sedan Fittstim.

Vi får hoppas att miniserien leder till debatt och att många tvingas att tänka till. Önskar bara att hon inte missar att skildra det mod som Fittstim ingjöt i så många unga – och allt det fantastiska som hänt sedan dess!