Kvotering handlar om politiska visioner
Jag slängde mig in i könskvoteringsdebatten med en debattduell via Nyheter24.
Min position är inte att förneka fördelarna med könskvotering men jag anser att vi inte bör lagstifta om det till bolagsstyrelser.
En mycket intressant sammanställning av forskningen på området finns hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS. De har i ett av sina ”SNS Analys” gått igenom könskvoteringens olika lönsamhetssamband – och det är dessa slutsatser jag också använt mig av för att positionera mig i debatten.
”Trots de positiva effekterna på styrelsearbetet, och ett uppvisat positivt samband mellan könsbalans i styrelsen och till exempel högre avkastning på eget kapital, högre räntabilitet på totalt kapital och högre försäljningstillväxt, så håller inte lönsamhetsargumentet för fler kvinnor i styrelserna. Det är svårt att bevisa ett orsakssamband. Gjorde kvinnorna företaget mer lönsamt, eller tar framgångsrika företag in fler kvinnor?”
Är en av slutsatserna av professor Karin Thornburn som gjort analysen. Hon menar också att det är svårt att se varken tydliga fördelar eller nackdelar med att antingen kvotera eller inte kvotera. Det blir därför en politisk fråga i grunden, ett sätt att tala om vilket tillstånd jämställdhet faktiskt är och vilken politisk väg som leder oss dit på bästa sätt.
Så låt oss fortsätta diskussionen.
#Spendrupgate handlar inte om kvotering
Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup är i blåsväder. För att han inte var tillräckligt genomtänkt, tydlig, påläst och aktionsinriktad gällande jämställdhetsfrågor i ekots lördagsintervju i helgen.
Många stormar nu kring detta och verkar vara arga för att han är emot kvotering. Personligen är jag inte för kvotering – jag gillar inte könskvotering men jag gillar vad det skulle kunna åstadkomma så att säga. Men det finns andra politiska direktiv som skulle ta oss mycket längre. Om vi skulle driva ETT politiskt åtgärdsområde inom jämställdhet just nu så skulle jag hellre se att vi drev frågan om att strama upp Diskrimineringsombudsmannens uppföljande verksamhet. Inget företag där ute borde komma ifrån de redan lagstiftade kraven om att ha en jämställdhetsplan, med specifikt innehåll, och ett tydligt målinriktat arbete mot diskriminering.
I jämställdhetsplanens instruktioner finns krav på könsbalans med mera. Men det följs inte upp, det finns knappt några konsekvenser. Det känns helt absurt att driva lagstiftning om könskvotering till bolagsstyrelser, när företagen i dagsläget inte har tillräckligt kvalitativa jämställdhetsplaner. Lagar som har funnits i många, många år!
Så vad vill jag säga med detta? #Spendrupgate handlar inte om, borde inte handla om, sakfrågan kvotering ja eller nej. Man får tycka vad man vill och man behöver inte vara mot jämställdhet för det.
Det handlar egentligen om att Svenskt Näringsliv som organisation inte klarar av att hantera jämställdhetsfrågan i dagsläget. Detta speglas i Spendrups uttalanden om att ”kvinnor kommer på bred front” de har liksom inte företagat så mycket innan… Ja, kvinnors företagande och ägande har ju enligt lag varit reglerade tidigare så att de inte fått det, dessutom så har kvinnors företagande i perioder legat på samma nivå som i dagsläget, så det är liksom inte någon våg som kommer nu, där kvinnorna tar för sig och ”allt” kommer att lösa sig.
Det är ett reellt strukturproblem som är symptom på att för lite görs och Svenskt Näringsliv är del i detta. Jag har tidigare skrivit om hur Svenskt Näringsliv curlar medlemsföretagen. De verkar tro att ”om vi klappar våra medlemsföretag lite på huvudet så gör vi dem en tjänst” – det är att göra medlemsföretagen en björntjänst.
Detta är kärnfrågan i #Spendrupgate: förväntningarna på vad man ska kunna inom jämställdhetsfrågan har höjts, ingen kommer längre undan med att gissa.
Läs mer om kvotering: Vad ska man egentligen tycka om könskvotering? – Jämställdhetsexperten.
Läs mer om bakgrunden till #Spendrupgate: Camilla Wagners blogg.
2014 sätter vi ner foten i jämställdhetsdebatten
Jag känner det i hela kroppen, 2014 blir året då vårt tålamod är slut i jämställdhetsfrågan. Redan innan året ens gått in på sin tredje vecka ser vi hur Lina Thomsgård från Rättviseförmedlingen illustrerar just precis hur detta kommer visa sig konkret under året. I morse var hon med i P1 och diskuterade varför de inte tillsatte en kvinna på Per Morbergs tomma stol i juryn för TV4:s Sveriges Mästerkock. Toppen Lina! Skåpet ska stå just precis här!
Lyssna på Lina Thomsgårds gränssättning här.
Läs även mer om det på Aftonbladet: Lina Thomsgård: ’TV4 tror att de har löst jämställdheten’ | TV | Nöjesbladet | Aftonbladet.
Du är så vacker utan spackel
Just nu rullar kampanjen #osminkad bland sociala medier. Kampanjen är ett initiativ från Aftonbladet och syftar till att visa att kända tv-profiler som är kvinnor, och normalt sett stajlade till tänderna, inte alltid ser ut just så. Genom att visa en osminkad bild bredvid en sminkad bild, vill Aftonbladet stötta sina läsare att inte alltid visa en polerad och perfekt sida av sig själva. Läsarna uppmuntras även att delta i kampanjen genom att lägga upp bilder på sig själva utan smink.
Jag önskar att jag kände ett oproblematiskt litet ”hurra” i magropen när jag såg kampanjen. För visst tror jag att den här typen av resonemang är viktiga att föra och jag tvivlar inte en sekund på att tanken bakom kampanjen är genomgod. Ändå är det något i den som lämnar en besk eftersmak i alla fall hos mig. För det är det här med att tala om för tjejer och kvinnor, ännu en gång, hur viktiga våra utseenden är.
Jag tycker att kampanjen i sig antyder att kvinnor som sminkar sig på något vis är slavar under sminket och att det krävs stort mod att visa sig utan. Att sminka sig är i allra högsta grad ett eget val, precis som val av kläder och andra saker vi använder för att uttrycka vår stil. Att smink kopplas ihop med kvinnor, är det förklaringen till att det ligger så mycket värdering i det? Kanske.
Jag upplever vår samtid, media, människorna – ja kanske hela samhället, som ambivalent gällande smink. Å ena sidan möter vi idel retuscherade/sminkade kvinnor i media, vi blir konstant upplysta om de senaste nyheterna inom sminkbranschen och smink och stylingprodukter finns tillgängliga mer eller mindre för alla oavsett storlek på plånboken. Å andra sidan uppmanas vi att våga bryta av, våga gå utan smink och ”vara oss själva”. Det ska vara naturligt. För översminkad, det får man inte vara heller! Är det enda rätta egentligen att vara (och känna sig) j*vligt snygg utan smink?
Det som jag ser som problematiskt med kampanjen är egentligen inte de osminkade eller sminkade nunorna. Problemet är att det här tas upp som en grej. Att det tar plats på nyhetssidor. Att det är viktigt överhuvudtaget. För när vi människor går ut genom dörren på morgonen så är det inte mängden av rouge (eller avsaknaden av den samma) som spelar roll. Det är människan som spelar roll. Jag är inte intresserad av vad kända eller okända män eller kvinnor väljer att applicera i sitt ansikte. Jag är mer intresserad av vad de säger, gör och känner.
Kvinnor som förebilder i 3D-skrivarbranschen
På senaste tiden har 3D-skrivarna verkligen börjat smyga sig in på olika platser i Sverige. När jag var på Nordic Game Conference i Malmö i våras så stod där en utställare och visade upp sina skrivare. Utställaren hade ett litet minihuvud som en klon av sig själv på display. Just nu verkar det extra kul att skriva ut just minikloner.
Under Almedalsveckan såg jag flertalet gå runt med små dockhuvuden av partiledare i en metallkedja runt halsen. Min fantasi skenade först iväg, kanske är det någon vild sekt som går runt och vill avskaffa demokratin tänkte jag… Ingen mer fantasy-litteratur för mig på ett tag bestämde jag, då jag fick reda på att det var ett headhuntingföretag som 3D-skrev ut dagens partiledares huvud till de som kände sig manade att bära runt på detta. I marknadsföringssyfte och med hopp om viralitet.
Låter lite som: vi vill köpa en såndäringa cool 3D-skrivare, hur ska vi få till det utan att det blir alltför krystat? Eller som historien min ekonomilärare berättade om styrelsen som ville köpa in ett jetplan. De frågade sin revisor hur de kunde köpa in ett plan, och när revisorn återkom och sa att det inte fanns pengar för detta i budgeten bollade styrelsen tillbaka igen:”Vi tror inte du förstod frågan: Hur gör vi för att köpa in ett jetplan?”
Hursom, jag sprang till min glädje på historien om fem fantastiska entreprenöriella kvinnor inom just 3D-branschen som leder vägen till mindre krystade användningsområden för våra kära 3D-skrivare. Laura Bosworth-Bucher (President & Co-founder, TeVido BioDevices), Ping Fu (Co-founder, Geomagic), Neri Oxman (Founder, Mediated Matter Group at MIT’s Media Lab), Virginia San Fratello (Co-founder & CCO, Emerging Objects) och Marleen Vogelaar (CFO & Co-founder, Shapeways).
Läs mer om dessa stjärnor i detta blogginlägg från Women 2.0, ett mediaföretag baserat i San Fransisco som skapar events och talangoptimering kring kvinnor, entreprenörskap och teknik.
