Det här med DO:s flytt
Det känns ibland som att ”Diskrimineringsombudsmannen” är lite felkodat från början. Världens svåraste ord att skriva – och så ”mannen” och så en slags bloggikon för ”individ utan bild/identitet” som logga. Sen föreslår en politiker att de ska flytta ut myndigheten till Rinkeby eller Tensta för att ”öka integrationen”. Jag förstår inte? För att politikerna förutsätter att de är diskriminerade i Tensta – och därför får hjälp av att myndigheten är nära? Fy, är det verkligen så de menar? Eller menar de att just om en myndighet ”flyttar ut” (blir så arg på det uttrycket också – bor man i Tensta flyttas ju inget ut, det är som att alla reportrar bor i innerstan och råkar säga fel) och det är så många vita välutbildade som jobbar där – så att deras blotta närvaro ökar integrationen? Är det så de menar? Jag förstår verkligen inte och varje gång jag försöker förstå blir det bara konstigare… jag blir helt snurrig i huvudet!
Mitt förslag: Ändra namnet till ”Myndigheten för Likabehandling” och sätt dem vid bilinfarten till en förort där det bor många höga chefer på de stora huvudkontoren i Stockholms innerstad. Där kan deras logga och myndighetsnamn sitta på fasaden och påminna cheferna varje dag (då de åker till och från sin arbetsplats) om att denna myndighet finns och är en viktig part att ha koll på. Det skulle vara en strategis placering för just DO – att sätta dem hos dem som diskriminerar.
Sammanfattningsvis så är jag helt överens om att fler arbetsplatser och myndigheter behöver komma bort från innerstan – men min undran är helt enkelt. Varför just DO? Flytta någon annan myndighet till Tensta eller Rinkeby. Förslagsvis Tillväxtverket eller Vinnova istället. För mig skulle det vara mycket mer logiskt för ökad integration.
Inget politiskt statement – flash i Almedalen
Strax innan seminariet upptäcker jag det. Skit! Jag tittar mig omkring för att se ifall någon har märkt något. Inga reaktioner. Alla är upptagna med sitt. Hur länge undrar jag? Jag tar upp telefonen, och ja, där på bilden som jag bad om att få ta ser jag det som bekräftar mina misstankar… Nu ska jag berätta om vad som hände och vägen dit.
Det är min första heldag i Almedalen. Jag kom med färjan från huvudstaden föregående eftermiddag och hamnar direkt mitt i smeten i Almedalen, i maktens centrum och står snart och lyssnar på en debatt mellan KD och F! på TV4:s scen. Det känns bra, det händer!
Efter att ha fått nyckel av kusin mellan hennes politiska bevakningar, cyklat med en stor ryggsäck längs Visbys strandpromenad, dumpat väskan och cyklat tillbaks genom knott har energin försvunnit. Jag försöker mig halvhjärtat på lite mingel, lyckas i alla fall få ner några förslag på jämställdhetsarbete men textar sedan kusin som säger till mig att ansluta mig till henne och hennes kollegor på en restaurang. Det känns inte helt fel att kunna gå förbi kön med Tomas Bodström längst fram med sitt entourage. ‘Ursäkta, får jag bara komma förbi här?’ säger jag innan jag dimper ner bland de andra som sitter på rad, med utsikt över vimlet, insvepta i den svenska sommarens obligatoriska filtar.
Väckarklockan ringer, vad som känns alldeles för tidigt nästa morgon. Livets eviga fråga om vad en ska ha på sig blir inte lättare av det nervösa svenska vädret så stoppar väskan med kläder för tre av årets fyra årstider. Det enda jag vet med dagen är att jag ska på frukostseminarium med Genusföretagarna och Diversity Partners.
Jag är ganska duktig (om en får vara lite anti-jante och säga det själv) på att klämma in mig i diskussioner efter panelsamtal och presentera mig. Även om jag inte har lyckats luska ut när den perfekta tidpunkten för att störa infinner sig, utan lyckas alltid avbryta någon mitt i en mening. Blir glatt överraskad av hur många som känner till Add Gender och vad vi gör, som har träffat någon av kollegorna, eller surfat in på vår hemsida för lite fördjupning.
Jag har en hektisk dag, önskar att jag kunde klona mig så att jag inte missar något av alla de saker som händer. Det är några timmar efter lunch. Jag lyssnar på Özz Nujen som talar på F!:s scen innan jag fortsätter med cykeln mot Wisby Strands konferenscenter för att lyssna på ett panelsamtal om valberedning som propp för jämställdhet där Maria Arnholm och Amanda Lundeteg från AllBright ska vara med.
Jag plöjer igenom folksamlingen med min cykel, målmedveten. Väskan hänger tungt på axeln. Vid Sveriges Radios scen ser jag en P3-profil som även varit med i ett UR program som jag sett (i mitt andra jobb) som lärarassistent. Klassen älskade programmet och jag vill imponera på dem med ett foto av huvudrollsinnehavaren. Så jag knatar fram, med min cykel. Frågar om det skulle gå att få ta ett kort på oss, som jag kan visa för eleverna, vinna lite cred (de är svårflörtade de små liven).
Får för mig att han tittar på mig lite märkligt, flackande blick. Det gör att jag lite halvt nervöst börjar prata, ”Klassen gillar verkligen ditt program”. Han säger inget. ”Jag jobbar med barn som har Asperger och ADHD” fortsätter jag, som om det skulle förklara något medan han vant tittar in i kameran och ler stort. ”I en skola i Haninge”. Jag fortsätter prata med hans arm om min axel, han, van vid att bli igenkänd av personer som använder sina barn, elever, barnbarn, kusinbarn, gudbarn eller vad det nu kan vara som ursäkt för ett fotografi. Jag tackar, han ler. Jag plöjer vidare med cykeln, ner mot Wisby Strands konferenscenter, målmedvetet, huvudet högt. Parkerar cykeln, går in, letar efter panelen.
Då. Jag tittar ner. Ser det. Skjortans knappar som knäppts upp då väskans tyngd dragit ner den över axeln. Blottad BH. Bilden bekräftar det jag misstänkte. Bilden med P3-profilen som tittade på mig lite konstig. Där han ler vant in i kameran, armen runt mina axlar. Jag med nervöst ansiktsuttryck… och blottad BH. Detta efter en hel dag på föreläsningar, diskussioner, panelsamtal om jämställdhet, och det slår mig att det med stor sannolikhet, i alla fall om man visste vad jag jobbar med, skulle kunna se det som ett feministiskt, politiskt statement. En oskyldigt blottad BH. Den bilden får nog censureras för barnen dock…
Efter Almedalen
Almedalsveckan är över, officiellt tog det slut förra söndagen men känslan var att den knuffades över ättestupan redan på fredagen. Framtung med de större partierna i början av veckan och de mindre i slutet. Almedalen 2014 har sammanfattats i listor, punkter, bilder av media, på Twitter, på bloggar och alla andra ställen där en kan nå ut med sitt budskap.
För egen del försöker jag komma ihåg vad det egentligen var som hände under dessa intensiva dagar, min första Almedalsvecka. Jag behöver ta hjälp av Twitter för att ens ha en chans. Rakt in kastas man, och sen är det bara att hålla i sig. I alla fall som entusiastisk novis.
Så fort jag kommer av färjan från 08-området måndag eftermiddag hamnar jag utanför ett mediatält där Schyman från F! debatterar mot KD. Almedalen är full av intressanta möten, gamla bekantskaper och före detta kollegor, samt en kompis från gymnasiet. De oväntade mötena är något som alla återkommer till. En befinner sig mitt i smeten av politiker, lobbyister, journalister och komiker. Röster en bara har hört på radio får plötsligt ett ansikte, TV-personligheter får mer än en överkropp, och politiker ses skratta!
Jag går förbi en fotograf som står med ett jätteobjektiv riktad mot en restaurangfönster, inser att vår utrikesminister sitter och äter middag där inne och ser totalt oberörd ut av det som händer utanför. Går förbi systrarna Kronlööf otaliga gånger utan att komma på ett bra sätt att bryta in i deras grupp och bli superbästis med dem på fem röda. Hamnar bredvid Maria Wetterstrand på F!’s antirasistiska fest och försöker mingelsnacka lite i den rosa krullperuk man får låna. Inser att personen som satt sig bredvid mig på ett populärt vattenhål är sexualexperten Katerina Janouch och smörar med att erkänna; ”Jag har en av dina böcker hemma”. Slinker förbi Tomas Bodström i kön till en restaurang där jag ska möta en bekant Almedalsveteran. Jag lyckas även av misstag flasha min BH för en P3 profil (samt halva hästgatan) totalt ovetandes, det finns tyvärr på bild.
Tisdagen känns mest intensiv. Det är Sverigedemokraternas dag, den har F! kuppat som motvikt mot det rasistiska och anti-feministiska som SD förespråkar. Jag börjar dagen med ett frukostseminarium med Diversity Partners och Genusforetagarna, hela dagen går i jämställdhetens tecken. Det är inte så att det finns lite att göra direkt. Helst av allt skulle en vilja klonas, åtminstone i tre kopior så att allt kan upplevas, ses, höras, diskuteras. Men det är ju inte möjligt, iaf inte lagligt än, så en annan får göra så gott en kan på egen hand.
Jag har sprungit upp och ner längs Visbys kullerstensgator, dykt in i Twittervärlden och lyssnat på panelsamtal och försökt Twittra smarta tankar samtidigt. Gått lite för tidigt från ett seminarium för att komma lite för sent till ett annat. Vid 17 tiden tar batterierna i min mobil slut, och det gör mina också. Inser inte hur trött en är förrän energin är helt slut. Men det finns fortfarande massor att göra så efter lite nödproviant är det bara att sätta igång igen.
På kvällen har F! ett anti-rasismkalas i St:a Karins ruin i centrala Visby. Lång kö för att komma in och lyssna på Schyman tala, Linda Pira spela och delta i detta glada anti-rasistiska manifest. Detta har schemalagts precis samtidigt som Jimmie Åkesson ska tala, utan ett uns av misstag. Även Özz Nujen håller sitt stand-up vid denna tid, Åkesson har konkurrens.
Oberoende av vad en tycker om F!’s politik så är deras öppna och aktiva motstånd mot rasismen oerhört viktig i dagens klimat. Det känns bra att dagen får ett positivt avslut, Sverigedemokraternas dag till trots.
Vad jag tar med mig från veckan är hur mycket plats jämställdheten har i Almedalen 2014, jag kan ju inte jämföra med hur det har varit innan men får det bekräftat från de som är lite mer erfarna. ”Schymans ande svävar över Almedalen i år” hörs sägas många gånger under veckan, eller ”F! har satt agendan i år.” Där det förut enbart stod nån road turist framför F! finns nu ett folkhav. Schyman koras till Almedalens superstjärna och Folkpartiet verkar se dem som sin största konkurrent, Björklund dedikerade hela sitt tal till jämställdhet. Var det något partiledartal som inte innehöll något om jämställdhet? F! har fyllt det jämställdhetsvakuum som funnits alldeles för länge, och lite för sent har de andra partierna hängt på, frågan är bara om det kommer att hålla i sig efter valet om F! inte skulle komma in.
I och med att jämställdheten och feminism tar mer utrymme (höll på att skriva ‘får’ men ingen har ‘gett’ jämställdhet plats utan den har erövrats och vunnits genom hårt arbete), så får jag vid flera tillfällen under veckan höra om de som har hotats, mordhotats för sitt jämställdhets och/eller anti-rasistiska engagemang. De som har mer erfarenhet eller större plattformar i området säger att de inte går själva på kvällen för att inte riskera något. Det är tragiskt i det land som slår sig för bröstet för att vara ett av världens mest jämställda, ett land som skryter om sin demokrati och öppenhet.
På onsdagen håller Jämställ.nu med flera ett jämställdhetskalas för att att utvärdera vad som hänt med jämställdheten de senaste decennierna, hur den mår idag och hur framtiden ser ut. På Add Gender vet vi att den är jämställd. Och arbetet för det fortsätter långt efter Almedalen!
En glimt av hur jämställdhet skulle kunna se ut
Jag minns när jag jobbade några veckor i en förort till London, England, då jag var i sena tonåren…
Jag gick på trottoaren i godan ro och en stor lastbil passerade mig på en trång typisk engelsk väg. Samtidigt som den svischade förbi läskigt nära så tutade den med sitt ljudliga horn och jag hoppade förskräckt till. Det här fortsatte sedan att hända vid flera tillfällen. Jag blev också utsatt för ”cat calling” av män som stod och hängde utanför pubar eller som jobbade utomhus. Jag hade varit med om det i Sverige någongång då och då men det här var verkligen extremt. Det var som om att man inte kunde gå på gatan som ensam kvinna i England utan att bli trakasserad.
Jag talade om det med mina vänner och arbetskollegor där och för dem var det antingen 1. sånt är livet eller 2. blir du inte glad? Analysen jag hade om att det var obehagligt och respektlöst att folk tog sin friheten, baserat på deras och min könstillhörighet och antagna heterosexualitet, att ta sig makten att kommentera mig – utan min tillåtelse.
Den analysen höll mina engelska kollegor och vänner inte alls med om, så när på någon själ här och där som nickade och hummade lite grann.
Så var det någon som sa: ja men vad är alternativet, att vi inte ska få tala med varandra i det offentliga rummet, att vi inte ska få flörta och berätta att vi uppskattar varandra. Det är ju inte direkt det jag ser det som… Långt ifrån.
Dock finns det en poäng här som gör mig lite förvirrad. Hur vill jag att ett jämställt samhälle ska se ut? Att vi är rädda att tala med varandra? Att vi är rädda för att flörta och hojta och ta kontakt? Nej det vill jag inte – det låter tråkigt om det offentliga rummet bara ska bli ett rum präglat av osäkerhet och tystnad. För mig är det inte respekt i praktiken.
Så kom det sig att jag sprang på ”Snickers” reklam i Australien, eller snarare ett inlägg som mycket pedagogiskt förklarar det problematiska med reklamen. Jag ska inte säga för mycket utan titta först själv här.
Och här kan du sedan läsa den kloka analysen: This Offensive Snickers Ad Accidentally Shows Exactly How Sexism Hurts Men – PolicyMic.
Hursomhelst, det som jag såg i reklamen var något mycket intressant, som en glimt av hur det skulle kunna vara. Tänk om öppen flirt och hojtande från en grupp till en person de finner intressant hade normen: respektfullhet och bekräftande.
Tänk om du som kvinna gick på gatan en dag och tre män ropar till dig just detta: ”Hoppas du inte tar illa upp men vi vill bara önska dig en fin dag för du verkar verkligen förtjäna det!” eller ”Hallå! Ta ingen skit idag! Stå på dig!”
Jag vet inte alls, det är bara lösa tankar och visioner och det finns säkert många som har invändningar eller kloka tankar om hur detta också är problematiskt. Men på något vis: vi kan välja att ta och ge makt till varandra. Att ta makt anses vara normen för hur en ”cat calling” ska gå till. Tänk om normen vore tvärtom, att vi var kreativa och utmanade varandra i att ge makt – genom liknande metoder.
Det påminner mig en gång om när jag gick ner för en läskig skogstrappa och en man passerade mig och sa: ”Ursäkta men jag vill bara berätta för dig att jag skyndar mig lite före dig nu så att du inte känner en osäkerhet inför vem som går bakom dig.” Jag blev vettskrämd och stannade upp och glodde på hans ryggtavla tills den var långt framför mig. Men rädslan var inte för honom direkt – utan mer för det ovanliga i att säga det uppenbara och min osäkerhet i vad det egentligen betydde.
Det var som om att reklamfilmen gav mig en liten glimt av detta, hur ett jämställt samhälle skulle kunna se ut – utan frånvaro av tokigheter, spontanitet, agerande på direkta infall. Däremot helt utan det underförstådda hotet och respektlösheten som får en att känna sig lite mindre – varje gång någon tar sig friheten att definiera dig när du bara är på väg till eller från jobbet. Jämställdhet i praktiken?
