Jag minns när jag jobbade några veckor i en förort till London, England, då jag var i sena tonåren…

Jag gick på trottoaren i godan ro och en stor lastbil passerade mig på en trång typisk engelsk väg. Samtidigt som den svischade förbi läskigt nära så tutade den med sitt ljudliga horn och jag hoppade förskräckt till. Det här fortsatte sedan att hända vid flera tillfällen. Jag blev också utsatt för ”cat calling” av män som stod och hängde utanför pubar eller som jobbade utomhus. Jag hade varit med om det i Sverige någongång då och då men det här var verkligen extremt. Det var som om att man inte kunde gå på gatan som ensam kvinna i England utan att bli trakasserad.

Jag talade om det med mina vänner och arbetskollegor där och för dem var det antingen 1. sånt är livet eller 2. blir du inte glad? Analysen jag hade om att det var obehagligt och respektlöst att folk tog sin friheten, baserat på deras och min könstillhörighet och antagna heterosexualitet, att ta sig makten att kommentera mig – utan min tillåtelse.

Den analysen höll mina engelska kollegor och vänner inte alls med om, så när på någon själ här och där som nickade och hummade lite grann.

Så var det någon som sa: ja men vad är alternativet, att vi inte ska få tala med varandra i det offentliga rummet, att vi inte ska få flörta och berätta att vi uppskattar varandra. Det är ju inte direkt det jag ser det som… Långt ifrån.

Dock finns det en poäng här som gör mig lite förvirrad. Hur vill jag att ett jämställt samhälle ska se ut? Att vi är rädda att tala med varandra? Att vi är rädda för att flörta och hojta och ta kontakt? Nej det vill jag inte – det låter tråkigt om det offentliga rummet bara ska bli ett rum präglat av osäkerhet och tystnad. För mig är det inte respekt i praktiken.

Så kom det sig att jag sprang på ”Snickers” reklam i Australien, eller snarare ett inlägg som mycket pedagogiskt förklarar det problematiska med reklamen. Jag ska inte säga för mycket utan titta först själv här.

Och här kan du sedan läsa den kloka analysen: This Offensive Snickers Ad Accidentally Shows Exactly How Sexism Hurts Men – PolicyMic.

Hursomhelst, det som jag såg i reklamen var något mycket intressant, som en glimt av hur det skulle kunna vara. Tänk om öppen flirt och hojtande från en grupp till en person de finner intressant hade normen: respektfullhet och bekräftande.

Tänk om du som kvinna gick på gatan en dag och tre män ropar till dig just detta: ”Hoppas du inte tar illa upp men vi vill bara önska dig en fin dag för du verkar verkligen förtjäna det!” eller ”Hallå! Ta ingen skit idag! Stå på dig!”

Jag vet inte alls, det är bara lösa tankar och visioner och det finns säkert många som har invändningar eller kloka tankar om hur detta också är problematiskt. Men på något vis: vi kan välja att ta och ge makt till varandra. Att ta makt anses vara normen för hur en ”cat calling” ska gå till. Tänk om normen vore tvärtom, att vi var kreativa och utmanade varandra i att ge makt – genom liknande metoder.

Det påminner mig en gång om när jag gick ner för en läskig skogstrappa och en man passerade mig och sa: ”Ursäkta men jag vill bara berätta för dig att jag skyndar mig lite före dig nu så att du inte känner en osäkerhet inför vem som går bakom dig.” Jag blev vettskrämd och stannade upp och glodde på hans ryggtavla tills den var långt framför mig. Men rädslan var inte för honom direkt – utan mer för det ovanliga i att säga det uppenbara och min osäkerhet i vad det egentligen betydde.

Det var som om att reklamfilmen gav mig en liten glimt av detta, hur ett jämställt samhälle skulle kunna se ut – utan frånvaro av tokigheter, spontanitet, agerande på direkta infall. Däremot helt utan det underförstådda hotet och respektlösheten som får en att känna sig lite mindre – varje gång någon tar sig friheten att definiera dig när du bara är på väg till eller från jobbet. Jämställdhet i praktiken?