Läste denna takeväckande text idag på Lärarnas nyheter: Blowa mig, sa han!.

Det är docenten Gunilla Molloy som beskriver hur vi blir blinda för trakasserier i skolan – ibland bara för att det inte är mellan två vuxna. Jag känner dock igen mig i många situationer där ute på arbetsplatserna – trakasserier och kränkningar normaliseras utifrån sammanhanget.

Gunillas poäng är att det ingår i skolans uppdrag att skydda eleverna mot trakasserier och ”den rektor som accepterar sexuella övergrepp på sin skola är därför inte lämplig på sin tjänst och bör avgå”. Det är ju egentligen samma sak på vilken arbetsplats som helst – som arbetsgivare är man skyldig att ta tag i trakasserier och kränkningar och det ska också finnas en handlingsplan på plats.

Om man inte klarar av att skapa den tryggheten på arbetsplatsen så kanske man bör just – avgå?

En bra medicin, när man som ledare helt hamnar i den där normaliseringsprocessen och blivit ”hemmablind”, är att se på denna film.

Jag har tidigare lagt upp den på bloggen här. Tycker verkligen att den får en att känna: det är så det ska göras! Tydligt, självklart och respektfullt.

Vad tycker du?