Förra veckan presenterades två rapporter om våld mot kvinnor – en från World Health Organisation (WHO) om globalt våld mot kvinnor och en från Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) om våld mot funktionsnedsatta kvinnor. Dessa två rapporter visar på att frågan om våld mot kvinnor både globalt och lokalt här i Sverige behöver prioriteras än mer . Våld mot kvinnor utförs oftast, till skillnad mot större delen av våld mot män, av någon bekant eller närstående. Jag väljer här att inrikta mig främst på vad som kan prioriteras kring frågan våld i nära relationer här i Sverige.
Den svenska rapporten om funktionsnedsatta kvinnor är viktig av flera skäl. Dels uppmärksammar den grupper av kvinnor som till stor del är osynliggjorda, som inte uppfyller normen av den kvinna vi oftast tänker oss när vi talar om våld mot kvinnor. Det finns fler grupper som är särskilt utsatta och som kräver olika bemötanden – kvinnor med intellektuella funktionsnedsättningar, fysiska funktionsnedsättningar, kvinnor av utländsk härkomst som inte talar svenska språket, till åldern komna kvinnor, icke myndiga flickor och så vidare. Kvinnor som redan är i en utsatt position av andra orsaker än deras kön.
För att kunna förebygga våld mot kvinnor och för att kunna bemöta dessa olika kvinnor på bästa sätt krävs kunskap. Kunskap dels om bakomliggande orsaker och processer kring våldet och hur det yttrar sig hos politiker, beslutsfattare och arbetsgivare. Men också kunskaper hos medarbetare inom relevanta yrkesgrupper om hur våldsutsatta kvinnor ska kunna upptäckas och bemötas och få hjälp. Detta är viktigt dels inom sjukvård, men även bland till exempel socialtjänstemän, poliser och lärare.
Denna kunskap kan förbättras genom att det på arbetsplatser, där risken att möta våldsutsatta människor är stor, upprättas handlingsplaner för aktivt och kontinuerligt arbete mot våld i nära relationer. Dessa handlingsplaner bör ligga till grund för kompetensutveckling och rutiner för det dagliga arbetet och bemötandet av exempelvis patienter eller klienter. Dessa frågor bör också med fördel vara en stående punkt på arbetsplatsträffar och vara en levande fråga för alla medarbetare. Alla medarbetare bör kunna känna sig trygga i vad de ska göra om de möter en kvinna som är utsatt för våld, om de ska kunna utföra ett bra arbete. Att medarbetarna upplever denna trygghet är arbetsgivarens ansvar.
Att i vardagen aktivt och målmedvetet arbeta med frågor som rör våld och bemötande av våldsutsatta människor ökar möjligheterna för att kunna förebygga och på ett produktivt sätt hantera frågor som rör våld.