Att jobba med Add Gender har sina sidor. Tänk dig att du arbetar med människor som är intelligenta, kunniga, professionella, har underbara personligheter och brinner för sin sak. Ord som ”dream-team” dyker upp, eller hur? Att finnas i en sådan miljö har helt klart sina fördelar. Det är oerhört inspirerande att vistas i denna kreativa miljö och diskussionerna är utmanande, roliga och många gånger medvetandegörande. Våra olika kompetenser berikar verkligen oss. Men jag tenderar ibland att glömma bort att alla miljöer jag vistas inte innebos av individer som har samma syn på samhället som jag.

I ett sammanhang så träffar jag en bekant som säger till mig:

”Jag tycker att det är jobbigt att låta mina barn växa upp här i Sverige.”

”Jaha, varför då?” undrar jag.

”Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp och se homosexuella vara helt öppna med sin läggning.”

”…”

Jag har blivit så överrumplad av svaret att jag inte hinner gardera mig. Jag känner att det är försent; mitt ansiktsuttryck har avslöjat mig.

”Du blev besviken på mig nu, eller hur?”

”Förvånad är snarare ordet.” säger jag och inser att min lögn inte har varit helt övertygande.

Onödigt att säga kanske, men resten av vårt samtal – som definitivt inte kan kallas långt – blir stelt och obekvämt. Vi skiljs åt och pratar inte så mycket mer med varandra. I efterhand så kan jag bli besviken på mig själv; här fanns ett gyllene tillfälle att prata mer om varför min bekant tyckte som hen gjorde. Förstå lite mer på djupet och samtidigt berätta varför jag inte tycker som hen. Sådana händelser läggs dock i min erfarenhetsbank och gör mig mentalt mer förberedd för liknande situationer.

En sådan, liknande situation hamnar jag i lite senare när jag sitter och äter lunch med en annan bekant. Min bekant lutar sig fram mot mig och viskar:

”Du ser hon som går där.”

Försiktigt sneglar jag åt det håll mitt lunchsällskap nickar diskret.

”Det är inte en ’hon’ det är en ’han’!”

”OK.”

”Jag tycker det är sjukt! Vad är det som gör att man vill leva så där? Homosexualitet är också sjukt! Men det får man väl inte säga i det här landet längre. Det råder ingen åsiktsfrihet här längre, faktiskt!”

”Man får tycka vad man vill i det här landet, däremot kan man inte uttrycka alla åsikter hur som helst.”

”Borde väl ha förstått att jag inte skulle ha sagt det där till dig.”

”Tvärtom, för nu kan jag ju bemöta dina åsikter!”

Här följer en lång och mycket givande diskussion där vi kommer lite närmare varandra, men inte så mycket. Jag förstår inte hur hen kan tycka att det är sjukt att vara homosexuell och hen kan inte förstå vad jag tycker är så naturligt med densamma.

Ett litet genombrott kommer dock när vi kommer in på Pride-festivalen.

”Ok ok. Säg att jag nu accepterar homosexualitet. Men varför måste jag då också acceptera Pride? Måste de manifestera sin sexualitet? Det är ju inte så att jag manifesterar min heterosexualitet!”

”Det behöver du inte göra. Den manifesteras ändå 24 timmar om dygnet och 365 dagar om året.”

”Hur då?”

”Det är kärnfamiljer med heteropar i nästan alla annonser för resor och semestrar. I de annonser för förlovningsringar jag har sett är det bara heteropar. I TV, media, på film så är normen det heterosexuella paret.”

”Ja, men det är ju det naturliga!”

”Men homosexuella har inte valt sin läggning! När valde du att bli heterosexuell?”

”Men det har jag aldrig valt…”

Hen tystnar. Jag upplever ett ögonblick att det pågår något därinne. Jag sitter tyst och låter min bekant tänka. Efter en stund säger hen:

”Hm, jag är inte beredd att säga att du har rätt, för det tycker jag inte. Men du har gett mig något att fundera på.”

Ett litet steg för henom, men ett gigantiskt för mig.

Våra egna åsikter är de svåraste att ändra och våra egna fördomar är de svåraste att övervinna. Det är bara du själv som kan göra det, men vi kan hjälpa dig en bra bit på vägen genom att förse dig med verktyg och nya perspektiv.