För några veckor sedan såg jag för första gången den här videon. Det är en inspelning av en medvetandehöjande aktion i Red Light District, med syfte att öka kunskapen kring sexuell trafficking. Jag delade den på Facebook, och hamnade inom kort i en diskussion med någon som fann det problematiskt att videons kampanj inte verkade göra skillnad kring ofrivillig trafficking och frivillig prostitution.

Jag argumenterade då utifrån synpunkten att det sannerligen inte kan vara någon annans ansvar att fundera på skillnaden mellan frivillig och ofrivillig sexförsäljning än sexköparens. Det måste vara sexköparen som blir medveten om att 2,5 miljoner människor blev utsatta för trafficking år 2008, och inget tyder på att den siffran skulle ha minskat.

Således – att inte göra någon specifik skillnad, eller brasklappa om att ”det finns också sexsäljare som inte är offer för människohandel”, är att säga ”DU har ansvar för vad du köper. DU ska ta reda på om den sexuella tjänst du vill köpa erbjuds dig frivilligt eller ej. Ingen annan kommer ta det ansvaret åt dig.”

Men det verkar som att sexköparens ansvar att försäkra sig om att de inte utnyttjar människor i tvångsprostitution är en ständig ickefråga i de politiska diskussionerna kring trafficking, både i problemformuleringen och i lösningsförslag. Real Stars, en organisation mot trafficking, rapporterar från EU’s nylanserade plattform mot människohandel i Bryssel den 31 maj i år:

”EU-kommissionen presenterade även ny fakta för dagen. Jag tar till mig uppgifter om att 96 % av traffickingoffer för sexuella ändamål är kvinnor och flickor och att sex trafficking ökar. Människohandel för arbete minskar. Det är anmärkningsvärt att Europa 2013 är så oeniga om hur trafficking bör bekämpas. Det är en basnivå som läggs genom EU-strategin 2012 och nu med plattformen för civila samhället 2013. Vi vet samtidigt att handeln pågår dygnet runt i Europas städer. Vi vet också att effektivaste sättet att komma åt problemet är att slå mot den stora lönsamheten och efterfrågan. Pengarna kommer ju från sexköparna. Ändå nämns inte ordet sexköpare under mötet.”

Efterfrågan, ja. Logiken om den fria marknaden med tillgång och efterfrågan, som liksom bjuder att legal prostitution skulle minska människohandeln eftersom efterfrågan då skulle vara mättad av de lagliga sexsäljarna.

Problemet är bara att det inte verkar fungera så. I en undersökning från i vintras kring kopplingen mellan tillåten prostitution och trafficking verkar det snarare vara så att människohandeln ökar till de länder där sexköp är lagligt. Därmed inte sagt att det inte skulle kunna finnas andra anledningar till att legalisera sexköp, gällande sexsäljarnas säkerhet och trygghet. Men argumentet att det går att mätta marknadens efterfrågan på sexuella tjänster med mer och mer laglig prostitution fungerar inte. För kanske kan tillgången styra efterfrågan likväl som tvärtom?

Jag lyssnar senare på P3 Dokumentärs program ”Verklighetens Lilja 4-ever” och inser att lagen mot trafficking, mot människohandel för bland annat sexuella ändamål, är knappa 10 år gammal. Och att ingen blev dömd för vad som hände 16-åriga Dangoule Rasalite, Lukas Moodyssons inspiration, trots att polisen visste vem som hade tagit hit henne.

Jag hör att det inte alls är säkert att de som kontaktar polis för att få hjälp ur situationen ens får uppehållstillstånd, utan istället riskerar att skickas tillbaka, till en oftast fullständigt hopplös situation och under hot om våld. Det är inte precis medelklassens välbärgade unga flickor och pojkar, män och kvinnor, som faller offer för sexuell slavhandel.

Prioriteringarna ligger någon annanstans. Jag hör en polis säga att om de hade instanser mot trafficking på samma vis som de har mot narkotika, människor som arbetar på detta 24/7, hade de kunnat hjälpa många många fler.

Det är en prioriteringsfråga.

Och en ansvarsfråga.

Vilka ska hållas ansvariga för människohandeln? Hur upprätthålls systemet? Hur tillåts det upprätthållas genom passiva ingrepp? Och vilka är det som ser till att människohandlarna kan fortsätta göra profit?

Kanske borde frågor om sexköp och lagstiftning inte alls handla om sexsäljares rätt till pension, utan om alla som faller offer för en inhuman sexuell slavhandel – och alla de som utnyttjar dem, både säljare och köpare.