I början av juli släppte SIFO en undersökning om åsikterna om föräldraledigheten i Sverige. Tidningar och web-kanaler sammanfattade resultatet av undersökningen med följande rubriker: ”Majoritet emot delad föräldraledighet” , ”Svenskarna: nej till delad föräldraledighet”.

Samma dag som nyheten spreds var jag på ett av Almedalens seminarier. Det var Pappa Magazine som i sitt tält anordnade seminariet ”Föräldraförsäkringen – vem bär ansvaret för att pappor tar ut  fler månader?”. I beskrivningen av evenemanget gick det att läsa: ”Pappans roll i barnens uppväxt har diskuterats i decennier. Frågan är mer aktuell än någonsin sedan diskussionen om föräldraförsäkringen hamnat på politikernas bord. Vem bär ansvaret för att pappor tar ut fler månader? Är det staten, arbetsgivarna eller papporna själva?”

Det var ett mycket välbesökt seminarium och många som var där och lyssnade fick stå utanför tältet och lyssna. En eloge ska ges till upplägget av seminariet; det var pedagogiskt upplagt. Seminariet började med en historisk genomgång av föräldraförsäkringen – när försäkringen infördes, när stora förändringar hade skett och hur de förändringarna hade påverkat uttaget av föräldrapenningen.

Denna genomgång gjordes på ett mycket tydligt sätt av Niklas Löfgren (1), familjeekonomisk talesperson på Försäkringskassan. Efter denna genomgång var manegen krattad för debatt. Debattens/seminariets moderator, Malin Ericsson (2), chefredaktör Egoboost Magazine, presenterade därefter de fyra inbjudna politikerna som skulle prata pappornas roll och ansvaret för ett ökat uttag av föräldrapenningen bland män. Politikerna var Charlie Weimers (3) Kristdemokraterna, politiskt sakkunnig Socialdepartementet, Johan Forssell (4) Moderaterna, riksdagsledamot, Anders Wallner (5) Miljöpartiet, partisekreterare och Ardalan Shekarabi (6) Socialdemokraterna, riksdagsledamot.

Det började med att politikerna fick prata om sitt föräldraskap och hur de såg på papparollen. I Charlie Weimars fall handlade det om hans blivande papparoll, eftersom hans första barn inte föds förrän senare under hösten. Sammanfattningsvis var upplevelsen att vara med sitt barn något de inte ville vara utan. Det diskuterades hur det hade gått att vara pappalediga i sin yrkesroll, och över lag verkade det inte ha varit några problem. Fattas bara annat i politiska partier…

Men sedan började skillnaderna att märkas. För även om man är överens om att det är en ynnest att få vara hemma med sina barn så är man inte helt överens om vägen till ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Kristdemokraterna vill ta bort de lagstadgade pappadagarna vi har idag; två vuxna individer ska själva kunna bestämma hur man vill dela upp tiden sinsemellan. Moderaterna vill inte öka antalet pappadagar utan det är bra som det är. Johan Forssell tyckte dock att det gick lite för långsamt. Om det var ett uttryck för hans egen åsikt eller om det är moderaternas linje, låter jag vara osagt. Miljöpartiet och socialdemokraterna är överens om att tredela föräldraförsäkringen; 1/3 av dagarna ska mamman ta ut, 1/3 ska pappan ta ut och 1/3 ska de kunna bestämma över själva hur de vill fördela.

Här pratade Anders Wallner (MP) om sin egen situation och vidgade de flestas vyer med sitt perspektiv. Han lever i en så kallad regnbågsfamilj, de är tre pappor och en mamma. Familjen väntar nu sitt andra barn. Men det är bara den biologiska pappan och mamman som får ta ut föräldrapenning, inte de två andra papporna. Idag finns det ingen möjlighet att överlåta dagar till någon annan. Han önskar sig en ännu flexiblare föräldraförsäkring som inte fastnar i den tvåsamhetsnorm som råder idag.

Det hettade faktiskt till lite grand i debatten när det talades om fördelningen av dagarna, eftersom de två borgerliga partierna inte alls tycker om den statliga inblandningen. Charlie Weimers (KD) tyckte att det hade hänt så mycket de senaste 30-40 åren och att det skulle komma att lösa sig självt. Även om Johan Forssell (M) tyckte att det gick lite långsamt, var han ändå av åsikten att det hände väldigt mycket just nu. Både Anders Wallner och Ardalan Shekarabi tyckte båda att det gick alldeles för långsamt och var bestämda på att en tredelning vore det bästa för jämställdheten.

Jag tycker att det är oroande och nedslående att två partier tycker att det har hänt mycket. Ser man på vad som har hänt från 1974, då föräldraförsäkringen infördes, fram till och med 2011 så är det ganska beklämmande. 1974 togs 99,5 % av tiden ut av kvinnor och endast 0,5 % av män. 2011, 37 år senare, visar siffrorna att 76 % av tiden tas ut av kvinnor och 24 % av männen. Fortsätter det att öka i denna takt så kommer vi att nå 50 % om 78 år.

Seminariet förlängdes två gånger för att det var så mycket frågor och åsikter från publiken. Ämnet engagerar verkligen. Sista ordet från publiken var från en man som hade varit pappaledig under 90-talet med sina barn. Han beskrev det som den roligaste tiden i sitt liv för han hade ju fått hänga med så mycket morsor. Och så hade han ju förstås fått vara med sina barn. Hans slutsats var att det handlar om att männen måste ta beslutet själva. Ingen annan kan göra det åt männen, de måste göra det själva.

Med undersökningen från SIFO och statistiken om föräldraförsäkringen från SCB som fond så blir det för mig uppenbart att det inte räcker med att vänta in männens beslut. Eller att vänta på att det ”sunda förnuftet” ska göra sitt till. Jämställdhet är inte en åsiktsfråga eller en fråga om sunt förnuft, det är en kunskapsfråga. Vi behöver öka kunskapen om jämställdhet, vad jämställdhet innebär och vad som krävs för att nå jämställdhet. Kunskapen och expertisen finns här. Hör av dig!