Inlägg taggade med ’ansvar’

Allas lika vĂ€rde – och de starkas ansvar

Det var frukost i en liten tvĂ„a i en medelklassnĂ€rförort till Stockholm. PĂ„ radion pĂ„gick partiledarutfrĂ„gning pĂ„ P1. Åkessons tur.

Först ville elvaĂ„ringen stĂ€nga av, men jag sa att det Ă€r bra att ocksĂ„ höra pĂ„ vad de faktiskt sĂ€ger för att fĂ„ inblick i det som uppenbarligen existerar dĂ€r vi lever. För att lyssna in de retoriska metoderna och med slĂ€ppta hakor försöka ta in de bakĂ„tstrĂ€vande och historielösa resonemangen. Lyssna pĂ„ barriĂ€rbyggarna, de som vill stĂ€nga ute istĂ€llet för att omfamna. De som sĂ€ger nej till framĂ„trörelse, nej till utveckling, ja till rĂ€dsla, ja till begrĂ€nsningar. De som vill gĂ„ bakĂ„t, bevara, lĂ€gga pĂ„ locket som vi kĂ€mpat i generationer för att kunna öppna – och behĂ„lla öppet. De som tror att ”kultur” Ă€r en fast form nĂ€r det i sjĂ€lva verket Ă€r nĂ„got som Ă€r i stĂ€ndig förĂ€ndring. De som vill sluta berĂ€tta den magiska sagan som Ă€r beroende av nya influenser och som bara kan existera i det kaos och den spĂ€nning som bildas i grĂ€nslandet mellan tryggheten och det okĂ€nda. De som vill gĂ„ frĂ„n mĂ„ngfald till enfald. De som inte förstĂ„r att förĂ€ndring alltid Ă€r smĂ€rtsam men helt avgörande – pĂ„ individnivĂ„ och för vĂ€rlden.

De som har suttit tryggt och alltid haft mat för dagen, aldrig hotats för sina Ă„sikters skull och som har fĂ„tt vĂ€lja sin framtid och fĂ„tt tro pĂ„ sina drömmar. De som alltför sĂ€llan tĂ€nker och kĂ€nner ”Det kunde varit jag”.

Jag resonerar med ungarna. Försöker nyansera. Försöker förklara, för de förstĂ„r inte. De förstĂ„r verkligen inte. Och med barns kĂ€nslomĂ€ssiga logik ”Varför ska man inte vara med och hjĂ€lpa de som har det svĂ„rt?”

Jag sĂ€ger att det Ă€r komplext. Att vi alla Ă€r olika och har fĂ„tt olika förutsĂ€ttningar nĂ€r vi ser pĂ„ livet – att inget Ă€r enkelt och att alla inte vill hjĂ€lpa för de kanske inte sjĂ€lva fĂ„tt hjĂ€lp nĂ€r de behövt. Att det Ă€r svĂ„rt att vara modig om man Ă€r rĂ€dd för det som Ă€r nytt.

Och nÀr rÀdsla stelnar, dÄ blir den till hat.

Som lavan efter en vulkan. Den blir hÄrd som sten och tÀcker hela marken. Det Àr svÄrt och tar tid att ta hÄl pÄ den och det rÀcker kanske inte ens med ett helt liv.

Ungen ser fortfarande ut som ett frÄgetecken med vÀldigt höjda ögonbryn. För honom Àr det sÄ sjÀlvklart. För honom Àr defaultlÀge att bry sig om, allt annat Àr avvikande. Och jag tÀnker: Vad hÀnder pÄ vÀgen mot vuxenvÀrlden? Var försvinner barnets fantastiska och goda urkraft? Var slipas den bort? Hur byggs fördomarna och vad Àr det som gör att de sÄ ofta vinner över den underbara och naiva öppenheten?

Jag Àlskar den barnsliga och enkla vÀlviljan. Jag hoppas att nÀsta generation hÄller den i ett krampaktigt grepp, för det kÀnns som att den behövs mer Àn nÄgonsin nu.

Vi börjar plocka undan frukosten. Jag tar smutsig disk, de tar mjölkpaket och flingor och bröd. Jag hör honom mumla.

”Jag tycker att man har ett ansvar
”.

”Vad sa du?”

”Jag tycker att man har ett ansvar att försöka förstĂ„ hur andra kĂ€nner och ta hand om de som inte har det sĂ„ bra som vi”.

Ja, min Àlskling. Det har vi.

LĂ„t oss ta det.

Innan allting blir till lava.

 

Publicerad den 1 september, 2014 av Frida Nilsson
3 kommentarer
© 2019 JĂ€mstĂ€lldhetsexperten