Allas lika värde – och de starkas ansvar

Det var frukost i en liten tvåa i en medelklassnärförort till Stockholm. På radion pågick partiledarutfrågning på P1. Åkessons tur.

Först ville elvaåringen stänga av, men jag sa att det är bra att också höra på vad de faktiskt säger för att få inblick i det som uppenbarligen existerar där vi lever. För att lyssna in de retoriska metoderna och med släppta hakor försöka ta in de bakåtsträvande och historielösa resonemangen. Lyssna på barriärbyggarna, de som vill stänga ute istället för att omfamna. De som säger nej till framåtrörelse, nej till utveckling, ja till rädsla, ja till begränsningar. De som vill gå bakåt, bevara, lägga på locket som vi kämpat i generationer för att kunna öppna – och behålla öppet. De som tror att ”kultur” är en fast form när det i själva verket är något som är i ständig förändring. De som vill sluta berätta den magiska sagan som är beroende av nya influenser och som bara kan existera i det kaos och den spänning som bildas i gränslandet mellan tryggheten och det okända. De som vill gå från mångfald till enfald. De som inte förstår att förändring alltid är smärtsam men helt avgörande – på individnivå och för världen.

De som har suttit tryggt och alltid haft mat för dagen, aldrig hotats för sina åsikters skull och som har fått välja sin framtid och fått tro på sina drömmar. De som alltför sällan tänker och känner ”Det kunde varit jag”.

Jag resonerar med ungarna. Försöker nyansera. Försöker förklara, för de förstår inte. De förstår verkligen inte. Och med barns känslomässiga logik ”Varför ska man inte vara med och hjälpa de som har det svårt?”

Jag säger att det är komplext. Att vi alla är olika och har fått olika förutsättningar när vi ser på livet – att inget är enkelt och att alla inte vill hjälpa för de kanske inte själva fått hjälp när de behövt. Att det är svårt att vara modig om man är rädd för det som är nytt.

Och när rädsla stelnar, då blir den till hat.

Som lavan efter en vulkan. Den blir hård som sten och täcker hela marken. Det är svårt och tar tid att ta hål på den och det räcker kanske inte ens med ett helt liv.

Ungen ser fortfarande ut som ett frågetecken med väldigt höjda ögonbryn. För honom är det så självklart. För honom är defaultläge att bry sig om, allt annat är avvikande. Och jag tänker: Vad händer på vägen mot vuxenvärlden? Var försvinner barnets fantastiska och goda urkraft? Var slipas den bort? Hur byggs fördomarna och vad är det som gör att de så ofta vinner över den underbara och naiva öppenheten?

Jag älskar den barnsliga och enkla välviljan. Jag hoppas att nästa generation håller den i ett krampaktigt grepp, för det känns som att den behövs mer än någonsin nu.

Vi börjar plocka undan frukosten. Jag tar smutsig disk, de tar mjölkpaket och flingor och bröd. Jag hör honom mumla.

”Jag tycker att man har ett ansvar…”.

”Vad sa du?”

”Jag tycker att man har ett ansvar att försöka förstå hur andra känner och ta hand om de som inte har det så bra som vi”.

Ja, min älskling. Det har vi.

Låt oss ta det.

Innan allting blir till lava.

 

Tags: , , , , ,
Publicerad den 1 september, 2014 av Frida Nilsson
3 kommentarer
Frida Nilsson är redaktionschef på Motivation.se som skriver om ledarskapsområdet, motivation och medarbetarfrågor. Målet är att sprida kunskap, ge inspiration, lyfta fram goda exempel och starta dialog kring viktiga arbetslivsfrågor. Frida gästbloggar på Jämställdhetsexperten.se

3 svar

  1. Teresa P. Peacock skriver:

    Väldigt bra skrivet!
    Önskar att *hela* Sverige läste just den här artikeln.

  2. Peter skriver:

    Kan det finnas jämställdhet i ett samhälle som är uppbyggd på makt, där självaste idén med samhället är att hamna i en position över andra? Det är helt ologiskt, som att försöka gå framåt och bakåt samtidigt. För att vi ska kunna få äkta jämställdhet, behöver vi bli fria från de gamla systemen, men det börjar först och främst med att man blir fri själv. Kolla in något som heter Alkuajatus (www.alkuajatus.org), det handlar om att skapa det samhället som vi vill ha.

    • Frida skriver:

      Tack för din kommentar Peter! Det är intressant – förhållandet mellan makt, jämställdhet och individuella drivkrafter. Det hänger ju ihop så klart. Inga strukturer bildas utan människor, och människor kan inte hållas utanför de strukturer som samhället är uppbyggt av. En komplex relation som börjar och slutar med individen, men som också går långt utöver vad vi som enskilda enheter alltid kan överblicka.

      Jag har inget svar på din fråga. Men jag tänker att makt inte nödvändigtvis måste innebära något negativt. Att man faktiskt kan använda sin maktposition för att göra goda avtryck gentemot omvärlden. Man har, så att säga, ”makt” att förändra.

      Lyssna gärna på de här podavsnitten med retorikjkonsulterna Jonathan Hörnhagen om Fredrik Söderquist som handlar om precis det här. Mycket intressant! Fick många insikter under samtalets gång.

      http://www.beyondrhetoric.se/allmant/retorikpodden-11-makttekniker-del-1/

      http://www.beyondrhetoric.se/allmant/retorikpodden-11-makttekniker-del-2/

Kommentera

© 2019 Jämställdhetsexperten