Den overkliga verkligheten
Den 7 november kom Time magazine ut med ett nummer som var specialiserat pĂ„ matvĂ€rlden och passande döpt till âThe Gods of Foodâ (Matens gudar) med underrubriken âMeet the people who influence what (and how) we eatâ. Framsidan pryds av tre manliga kockar som stĂ„r med huvudena tĂ€tt ihop. I artiklarna om matbranschen fĂ„r 2 kvinnor vara med i kanten (bokstavligen) i en omnĂ€mning av dessertkockar pĂ„ nĂ„gra rader samt fyra kvinnor som jobbar inom industrin dock inte som kockar.
MatvĂ€rlden i USA har reagerat pĂ„ utelĂ€mnandet av kvinnor i tidningen. Matskribenter och kockar som Ă€r kvinnor har gett svar pĂ„ tal och kommit med listor pĂ„ kvinnor som skulle platsa i numret. TyvĂ€rr har  redaktören Howard Chua-Eoan försökt sig pĂ„ att försvara sig i en intervju med Eaterâs Hillary Dixler, vilket snarare har gett debatten mer brĂ€nsle Ă€n att lugna den. För det blir inte bĂ€ttre. Orden Ă€r inte nya utan en repetition av sĂ„dant vi har hört mĂ„nga gĂ„nger tidigare; Det fanns inga kvinnor som passade utifrĂ„n vĂ„ra kriterier; Vi ville inte fylla en kvot. Det lĂ„ter snarare som lathet. Att en av vĂ€rlden mest ansedda tidningar inte kan skrapa pĂ„ ytan, att de âinte hittade nĂ„gra kvinnorâ, lĂ„ter snarare som nĂ„gon som inte har gjort sitt jobb. Att personer med sĂ„ mycket inflytande tillĂ„ts vara sĂ„ pass lata oroar.  GrĂ€vande journalistik nĂ„gon? Ingen?
Samma ursĂ€kter hör man alldeles för ofta nĂ€r frĂ„gan om bland annat kvinnor i styrelser kommer upp. Ă terigen har personen i frĂ„ga inte gjort sitt jobb ordentligt och inte acceptera den uttjatade ursĂ€kten âdet fanns ingenâ. Kanske kan det vara sĂ„ att redaktören Howard Chua-Eoan speglar sin egen verklighet, men inte nödvĂ€ndigtvis den verklighet som lĂ€sarna upplever. Eller hur det faktiskt ser ut. Men Chua-Eoan anser att tidningen enbart reflekterar matbranschen sĂ„ som den ser ut, och att media inte har nĂ„got som helst ansvar att förorda nĂ„got. Men i och med det uttalandet glömmer han bort den makt som media har att lyfta en karriĂ€r för den eller de som de vĂ€ljer att portrĂ€ttera. Och vĂ€ljer du hela tiden bort en grupp sĂ„ kan det skapa en obalans.
Time Magazine Àr inte ensamma om att visa upp en verklighet som Àr overklig. Exemplen genom historien fram till idag Àr otaliga. Hela tiden argumenteras det att kvinnorna inte finns, medan problemet Àr att mÄnga av de kvinnor som tagit plats, kÀmpat för att synas, höras och göra det som de brinner för har skrivits ur historien och inte fÄtt synas. Vi vet alla att det Àr de som har makten som fÄr skriva historien och forma hur verkligheten ska uppfattas. Listan pÄ sÄdana exempel kan göras lÄng, nÄgra följer nedan.
Vi har Alice Guy-Blaché en av filmhistoriens pionjÀrer. Hon var en av de första som gjorde berÀttande filmer vid 23 Ärs Älder likvÀl som en pionjÀr i arbetet med att lyckas synkronisera talfilmer. Hon producerade under sin karriÀr över 1000 filmer, bland annat den första filmen med en hel rollbesÀttning av afroamerikaner. Vem har hört talas om henne?
Inom forskarvÀrlden finns en mÀngd kvinnor som har bidragit med tid, kunskap och engagemang. Deras namn har bleknat, de har Äsidosatts och mÀn har fÄtt Àran för deras upptÀckter (Liza Meitner, Ada Lovelace, Judy Malloy bland annat som ni kan lÀsa mer om hÀr).
à ter i filmens vÀrld visar det sig att kvinnor osynliggörs. I familjefilmer gÄr det tre pojkar pÄ en flicka, och folkmassor pÄ film Àr det bara 17% av den kvinnliga befolkningen som fÄr vara med. En ganska overklig verklighet kan man tycka.
SĂ„ varför ska man dra tjata om hur kvinnor ses i media, om de syns i filmer, om de fĂ„r pris eller ej? Kommer inte nĂ€sta generation att lösa det, de som Ă€r mer medvetna om jĂ€mstĂ€lldhet? Svaret Ă€r enkelt. Förebilder. Om kvinnor som trots en total avsaknad av förebilder kan gĂ„ mot strömmen, bryta normer och göra karriĂ€r i omrĂ„den som traditionellt dominerats av mĂ€n sĂ„ behöver de synas. För annars mĂ„ste varje flicka som har en liknande dröm börja om pĂ„ ny kula. TvĂ„ steg fram, ett steg bak. Alla behöver förebilder, för âkan hen se det, kan hen vaâ detâ.