Den 7 november kom Time magazine ut med ett nummer som var specialiserat på matvärlden och passande döpt till ”The Gods of Food” (Matens gudar) med underrubriken ”Meet the people who influence what (and how) we eat”. Framsidan pryds av tre manliga kockar som står med huvudena tätt ihop. I artiklarna om matbranschen får 2 kvinnor vara med i kanten (bokstavligen) i en omnämning av dessertkockar på några rader samt fyra kvinnor som jobbar inom industrin dock inte som kockar.

Matvärlden i USA har reagerat på utelämnandet av kvinnor i tidningen. Matskribenter och kockar som är kvinnor har gett svar på tal och kommit med listor på kvinnor som skulle platsa i numret. Tyvärr har  redaktören Howard Chua-Eoan försökt sig på att försvara sig i en intervju med Eater’s Hillary Dixler, vilket snarare har gett debatten mer bränsle än att lugna den. För det blir inte bättre. Orden är inte nya utan en repetition av sådant vi har hört många gånger tidigare; Det fanns inga kvinnor som passade utifrån våra kriterier; Vi ville inte fylla en kvot. Det låter snarare som lathet. Att en av världen mest ansedda tidningar inte kan skrapa på ytan, att de ”inte hittade några kvinnor”, låter snarare som någon som inte har gjort sitt jobb. Att personer med så mycket inflytande tillåts vara så pass lata oroar.  Grävande journalistik någon? Ingen?

Samma ursäkter hör man alldeles för ofta när frågan om bland annat kvinnor i styrelser kommer upp. Återigen har personen i fråga inte gjort sitt jobb ordentligt och inte acceptera den uttjatade ursäkten ”det fanns ingen”. Kanske kan det vara så att redaktören Howard Chua-Eoan speglar sin egen verklighet, men inte nödvändigtvis den verklighet som läsarna upplever. Eller hur det faktiskt ser ut. Men Chua-Eoan anser att tidningen enbart reflekterar matbranschen så som den ser ut, och att media inte har något som helst ansvar att förorda något. Men i och med det uttalandet glömmer han bort den makt som media har att lyfta en karriär för den eller de som de väljer att porträttera. Och väljer du hela tiden bort en grupp så kan det skapa en obalans.

Time Magazine är inte ensamma om att visa upp en verklighet som är overklig. Exemplen genom historien fram till idag är otaliga. Hela tiden argumenteras det att kvinnorna inte finns, medan problemet är att många av de kvinnor som tagit plats, kämpat för att synas, höras och göra det som de brinner för har skrivits ur historien och inte fått synas. Vi vet alla att det är de som har makten som får skriva historien och forma hur verkligheten ska uppfattas. Listan på sådana exempel kan göras lång, några följer nedan.

Vi har Alice Guy-Blaché en av filmhistoriens pionjärer. Hon var en av de första som gjorde berättande filmer vid 23 års ålder likväl som en pionjär i arbetet med att lyckas synkronisera talfilmer. Hon producerade under sin karriär över 1000 filmer, bland annat den första filmen med en hel rollbesättning av afroamerikaner. Vem har hört talas om henne?

Inom forskarvärlden finns en mängd kvinnor som har bidragit med tid, kunskap och engagemang. Deras namn har bleknat, de har åsidosatts och män har fått äran för deras upptäckter (Liza Meitner, Ada Lovelace, Judy Malloy bland annat som ni kan läsa mer om här).

Åter i filmens värld visar det sig att kvinnor osynliggörs. I familjefilmer går det tre pojkar på en flicka, och folkmassor på film är det bara 17% av den kvinnliga befolkningen som får vara med.  En ganska overklig verklighet kan man tycka.

Så varför ska man dra tjata om hur kvinnor ses i media, om de syns i filmer, om de får pris eller ej? Kommer inte nästa generation att lösa det, de som är mer medvetna om jämställdhet? Svaret är enkelt. Förebilder. Om kvinnor som trots en total avsaknad av förebilder kan gå mot strömmen, bryta normer och göra karriär i områden som traditionellt dominerats av män så behöver de synas. För annars måste varje flicka som har en liknande dröm börja om på ny kula. Två steg fram, ett steg bak.  Alla behöver förebilder, för ”kan hen se det, kan hen va’ det”.