Inlägg taggade med ’drinkverandra’

Tillsammans fÄr vi de vildaste idéerna

Den hÀr sommaren var jag inte ledig nÀr jag var ledig. Jag och min sÀrbo körde istÀllet arbetslÀger pÄ det lilla torprucklet of mine.

Det började egentligen redan i vĂ„ras – en gammal bod och en risig utbyggnad skulle rivas och förvandlas till en romantisk drinkveranda som skulle fĂ„ Ernst att kyssa vĂ„ra fötter och skola om sig. MĂ„lbilden var sĂ„ extremt tydlig att jag ibland trodde att vi redan hade byggt klart.

Men det har vi inte gjort Ă€n. Det vill jag lova. Processen gĂ„r numera under namnet ”Vatten-över-huvudet”-projektet (VÖH). 

Ett gemensamt projekt av den hĂ€r digniteten krĂ€ver sitt teamwork – sĂ€rskilt nĂ€r det ska sjösĂ€ttas, drivas och genomföras av tvĂ„ överentusiastiska kontorsrĂ„ttor. Uttrycket ”Hur svĂ„rt kan det vara?” har mĂ„nga gĂ„nger kombinerats med ”VĂ€nta. Jag Googlar.” för att avslutas med ”Okej. Man mĂ„ste tydligen ha en
”. Och sen fick vi Ă„ka till byggmarknaden. Igen. Men vi har lĂ€rt oss massor. Tillsammans.

Vid sĂ„dana hĂ€r tillfĂ€llen (det Ă€r inte första gĂ„ngen vi bygger ihop) dras mycket till sin spets – humör, frustration, blodsockernivĂ„er, viljor och tempo.

Och jÀmstÀlldhet.

För vad enkelt det Àr att bli passiv och kliva tillbaka frÄn situationer som inte kÀnns helt igenom bekvÀma. Att inte vÀlja att testa nytt, att istÀllet vÀlja gamla mönster, undvika att utmana sig sjÀlv och varandra. Det Àr sÄ mycket bekvÀmare att stanna i de trygga invanda positionerna.

SÄ. Oerhört. FörutsÀgbart. Och lÄngtrÄkigt. Jag vill bryta mig loss, sÄga, spika, borra, vidga mig, berÀkna, kalkylera, bli större, bli bredare, kunna mer, behÀrska! Jag vill inte kliva Ät sidan. Jag vill kÀnna kompetensruset, bli hög pÄ det. Men jag vÄgar inte alltid hela vÀgen av en ganska enkel anledning: det hÀr inte mina hoods.

SĂ„ dĂ€rför pratar vi oss genom bygget, för sĂ€kerhets skull. Följs Ă„t. För att liksom undvika att glida in i slitna roller. Jag tror det kallas medvetenhet? Om vi pratar Ă€r det nĂ€mligen pĂ„tagligt mycket svĂ„rare att komma undan. Ibland Ă„ker jag snĂ„lskjuts pĂ„ hans mod, ibland mĂ„ste han pusha mig att kliva in, ibland fĂ„r jag hybris…  och han med för den delen. Men vi Ă€r ett team dĂ€r en ibland kliver Ă„t sidan för att en annan ska kunna ta plats. Åt bĂ„da hĂ„ll. Vi vĂ€xer bĂ„da. Och nĂ€r vi gör det kommer de kreativa lösningarna, de vildaste idĂ©erna och de knĂ€ppaste detaljerna. Allt det dĂ€r som kommer göra vĂ„r veranda till vĂ„r gemensamma prestation.

MÄngen annan veranda fÄr en annan historia berÀttad, den om mannens fantastiska bygge och inte sÄ mycket om kvinnans supportande med mat, barnomsorg och allt det dÀr trista som inte syns men som mÄste göras. Ett annat sorts teamwork. Inte sÀmre eller bÀttre, men ofta med lite orÀttvisare Ätergivning av prestationer kanske.

Vi vill ha en gemensam berĂ€ttelse. Och, ja. Vi Ă€r olika. Vi har trĂ€nats och uppmuntrats att göra olika hela vĂ„ra liv. Vi har levt i ett samhĂ€lle som tillskriver oss olika egenskaper pĂ„ grund av vĂ„ra kön och vi pĂ„ olika sĂ€tt förhĂ„llit oss till det. Utöver det har vi olika kompetenser och fĂ€rdigheter, vi Ă€r olika individer och personligheter. Inget – hör och hĂ€pna – av det har tagits ifrĂ„n oss lĂ€ngs vĂ€gen. En sak som dock förenar oss med all tĂ€nkbar tydlighet: vi gillar iskall gin and tonic.

NÀsta sommar sitter vi med varsin i handen. Och skÄlar för att vi gjort ett grymt jobb.

Tillsammans.

Publicerad den 19 augusti, 2015 av Frida Nilsson
Inga kommentarer
© 2019 JĂ€mstĂ€lldhetsexperten