Tillsammans får vi de vildaste idéerna

Den här sommaren var jag inte ledig när jag var ledig. Jag och min särbo körde istället arbetsläger på det lilla torprucklet of mine.

Det började egentligen redan i våras – en gammal bod och en risig utbyggnad skulle rivas och förvandlas till en romantisk drinkveranda som skulle få Ernst att kyssa våra fötter och skola om sig. Målbilden var så extremt tydlig att jag ibland trodde att vi redan hade byggt klart.

Men det har vi inte gjort än. Det vill jag lova. Processen går numera under namnet ”Vatten-över-huvudet”-projektet (VÖH). 

Ett gemensamt projekt av den här digniteten kräver sitt teamwork – särskilt när det ska sjösättas, drivas och genomföras av två överentusiastiska kontorsråttor. Uttrycket ”Hur svårt kan det vara?” har många gånger kombinerats med ”Vänta. Jag Googlar.” för att avslutas med ”Okej. Man måste tydligen ha en…”. Och sen fick vi åka till byggmarknaden. Igen. Men vi har lärt oss massor. Tillsammans.

Vid sådana här tillfällen (det är inte första gången vi bygger ihop) dras mycket till sin spets – humör, frustration, blodsockernivåer, viljor och tempo.

Och jämställdhet.

För vad enkelt det är att bli passiv och kliva tillbaka från situationer som inte känns helt igenom bekväma. Att inte välja att testa nytt, att istället välja gamla mönster, undvika att utmana sig själv och varandra. Det är så mycket bekvämare att stanna i de trygga invanda positionerna.

Så. Oerhört. Förutsägbart. Och långtråkigt. Jag vill bryta mig loss, såga, spika, borra, vidga mig, beräkna, kalkylera, bli större, bli bredare, kunna mer, behärska! Jag vill inte kliva åt sidan. Jag vill känna kompetensruset, bli hög på det. Men jag vågar inte alltid hela vägen av en ganska enkel anledning: det här inte mina hoods.

Så därför pratar vi oss genom bygget, för säkerhets skull. Följs åt. För att liksom undvika att glida in i slitna roller. Jag tror det kallas medvetenhet? Om vi pratar är det nämligen påtagligt mycket svårare att komma undan. Ibland åker jag snålskjuts på hans mod, ibland måste han pusha mig att kliva in, ibland får jag hybris…  och han med för den delen. Men vi är ett team där en ibland kliver åt sidan för att en annan ska kunna ta plats. Åt båda håll. Vi växer båda. Och när vi gör det kommer de kreativa lösningarna, de vildaste idéerna och de knäppaste detaljerna. Allt det där som kommer göra vår veranda till vår gemensamma prestation.

Mången annan veranda får en annan historia berättad, den om mannens fantastiska bygge och inte så mycket om kvinnans supportande med mat, barnomsorg och allt det där trista som inte syns men som måste göras. Ett annat sorts teamwork. Inte sämre eller bättre, men ofta med lite orättvisare återgivning av prestationer kanske.

Vi vill ha en gemensam berättelse. Och, ja. Vi är olika. Vi har tränats och uppmuntrats att göra olika hela våra liv. Vi har levt i ett samhälle som tillskriver oss olika egenskaper på grund av våra kön och vi på olika sätt förhållit oss till det. Utöver det har vi olika kompetenser och färdigheter, vi är olika individer och personligheter. Inget – hör och häpna – av det har tagits ifrån oss längs vägen. En sak som dock förenar oss med all tänkbar tydlighet: vi gillar iskall gin and tonic.

Nästa sommar sitter vi med varsin i handen. Och skålar för att vi gjort ett grymt jobb.

Tillsammans.

Tags: , , , ,
Publicerad den 19 augusti, 2015 av Frida Nilsson
Inga kommentarer
Frida Nilsson är redaktionschef på Motivation.se som skriver om ledarskapsområdet, motivation och medarbetarfrågor. Målet är att sprida kunskap, ge inspiration, lyfta fram goda exempel och starta dialog kring viktiga arbetslivsfrågor. Frida gästbloggar på Jämställdhetsexperten.se

Kommentera

© 2018 Jämställdhetsexperten