Vi satt och åt lunch och pratade litteratur. Så där som man gör. Mitt lunchsällskap hade läst Lena Anderssons senaste bok ”Utan personligt ansvar”, men det hade inte jag. Jag hade däremot läst hennes ”Egenmäktigt förfarande” – en virvlande bok som stökade till självbilden rejält.
Vi började prata om heterorelationer. I sammanhanget spelar det faktiskt en stor roll att mitt lunchsällskap var en man (i sextioårsåldern). Jag kände hur mitt inre började ladda upp för försvar – övertygad om att jag som vanligt skulle få höra hur krångliga vi kvinnor är, hur känslomässigt fixerade vi kan bli i relationer, hur bekräftelsesökande vi är och hur vi hänger upp oss på småsaker och konstant övertolkar. Jag satt och inväntade den där beskrivningen av hur jag fungerar – den jag ofta får utan att be om och som jag aldrig någonsin känt igen mig i.
Jag satt spänt och formulerade svar och motattack (reaktionen är helt integrerad i min ryggmärg i den här typen av situationer.) My bad.
Jag hade förmodligen inte ens reflekterat över min inre uppladdningsprocess om det inte vore för att mitt lunchsällskap för dagen gav mina fördomar en fet och rättvis uppercut.
Istället för att försvarstala så insiktsbombade han mig. Istället för att skjuta bort och enkelt avfärda det svåra samtalsämnet, omfamnade han det. Istället för att se sig som hotad och trängd, var han nyfiken och undrande.
Istället för att stänga om sig, så öppnade han. Och jag fick komma in. Plötsligt samtalade vi – på lika villkor. Med lika stora öron.
Han beskrev hur boken har fått honom att tänka tillbaka på sitt eget beteende mot kvinnor och flickor som korsat hans väg på olika sätt i relationer. Han var glad och tacksam för en välskriven bok som fördjupat hans förståelse och öppnat upp en möjlighet att se från en annan horisont. Han reflekterade över sin egen roll i de forna kärleksrelationerna och hur hans beteende påverkat.
Han försvarade sig inte. Han skuldbelade ingen. Han bara tänkte högt och klokt.
Och jag tänkte att han är modig. Inte för att han är en man som pratar om relationer, utan för att han vågar rikta den kritiska blicken inåt. Det är ingen enkel sak. Allt jag på rutin hade börjat bygga upp inombords föll omgående som ett korthus och jag började lyssna. Istället för att sitta och aggressivt formulera mothugg tog jag in. Det blev ett intressant samtal – inte ett slagfält.
På väg hem så tänkte jag på slagfältet. På mitt bidrag till det, på hans bidrag. På allas vårt bidrag. Tänk om vi kunde lägga ner våra vapen. Tänk vilka stordåd vi tillsammans skulle kunna åstadkomma.
