Att lämna plats – och ta den
För några år sen blev jag plötsligt och oväntat ensam ägare av ett litet torpruckel i Sörmland. I skilsmässan vägrade jag släppa taget och bestämde mig att jag kunde själv. Motorsågen jag fick det året av min pappa i julklapp stod som symbol för vad jag tänkte bemästra – skogen, renoveringsprojekten, trädgården, pumpen, grillen. Inga domäner var ett hinder.
Torpet har lärt mig mycket. Förmodligen mer än vad jag överblicka härifrån.
Nu är jag inte ensam där längre. Men den där tiden var ovärderlig för min inre kunskapsbank. Jag insåg att jag lutat mig lite för mycket på gamla förlegade tankespår och synsätt – min tro på min egen kapacitet (eller snarare bristen på den) var marinerad i en historik som sträcker sig långt bortom ett litet hus i en skog. Jag valde alltför ofta den säkra, redan upptrampade vägen. Stannade i bekvämlighetszonen.
Jag kommer konsekvent att vägra hamna i bekvämlighetszonen igen. Men jag inser också att det inte är ett projekt jag ensam kan stå bakom. Min övertygelse är att jämställdhet är en gemensam sak där vi alla har lika stort ansvar – att lämna plats och att ta plats. Att ställa krav och bryta mönster – nå bortom slentrianmässiga beslut – det måste vi göra ihop. I vardagen, på jobbet, i köket, i skogen…
Det måste göras tillsammans.
Det börjar i det lilla och framförallt är det obekvämt. Det kräver energi att kliva över. Men vad kommer det kosta att inte göra det? Vad är priset för att inte orka gå halva vägen var?
Jag är inte rädd för motorsågen längre. Jag bemästrar den. Jag kan till och med lära andra hur man gör. Kan tricken och knepen. Har modet, har tagit platsen. Jag vågade kliva över till den sidan. Med hjälp av min pappa som öppnade den möjligheten. För jag hade kanske inte valt den själv.
Han lämnade plats. Och jag tog den.
Det är allas vårt ansvar.
Pappershandlar och jämställdhet
Jag fyller år nu i mitten av augusti. När jag var liten så firade jag ofta födelsedag dagen innan eller samma dag som skolan startade sin hösttermin. Jag var helt övertygad om att anledningen till min tidigt utvecklade passion för pappershandlar och allt som säljs i en sådan berodde på denna kombination. Jag tyckte det var spännande att börja en ny termin, och hösten är ju alltid bäst! Dessutom födelsedagen: massvis med skolstartsrelaterade paket. Kalendrar, pennor, papper, pennskrin, pennvässare. I min källare har jag någonstans min pennvässesamling, bestående av cirka 100 olika pennvässare.
Ett bevis på min passion för pennor, saxar och annat som hör skolstarten till.
Hursomhelst, när jag blev tonåring och livet började bli lite mer komplicerat, eget kontokort, kalendern fylldes med saker som jag själv skulle komma ihåg med mera, så umgicks jag samtidigt ganska mycket med killkompisar. Jag var fascinerad över att de inte hade kalendrar utan verkade försöka komma ihåg allting som skulle göras utan att skriva ner det, eller förlita sig på någon annan. Jag trodde att denna skillnad handlade om att jag hade denna passion, kopplat till mina födelsedagar strax innan skolstart. Men ju äldre jag blev och ju fler kvinnor och män jag träffade, både privat och i studier och på arbetet, så började jag se ett mönster. Män har mer sällan en kärleksrelation med sin kalender, kvinnor har det oftare. Eller?
Generalisering tänker du som läser detta – javisst. Men det ligger något i detta skulle jag vilja säga. I min bok Brinntid finns det ett kapitel om menstruation. Om vi kan vara överens om att de flesta kvinnor har regelbunden mens så kan vi också fundera på i nästa steg: är man då mer beroende av en kalender i dagens samhälle? Och är man då också mer beroende av att ha med sig en väska åtminstone en vecka varje månad? (OBS inte på grund av mensen i sig utan på grund av att samhället inte gör det enkelt att ha mens. Exempelvis varför finns det inte automater för mensskydd på offentliga toaletter så slapp man ta med sig?)
Denna väska, där man förutom mensskydd också kan bära sin kalender. Därför blir det lättare att släpa runt på en mer seriös kalender och använda den oftare och utveckla ett behov av att ha en. Är det därför handväskan i vårt samhälle just nu är mer kvinnligt kodad? När män har handväskor kallas det visst ”man bag”. Fastän det uppenbart är en handväska. Nåja, åter till kalendern…
När man väl har en kalender och använder den regelbundet (vilket kräver att man har med sig den överallt) så kommer sedan nästa steg: eftersom man får ur saker ur huvudet, ur det direkta ramminnet så att säga, så kan man också ha fler bollar i luften. Man kan bli ”familjens projektledare”, man kan hålla reda på födelsedagar, inte bara för att de står i kalendern utan också för att det är ett känt faktum att det du skriver ner minns du oftast bättre. När jag reflekterade om detta på Facebook fick jag tipset av en vän att kolla upp kundbasen för Personlig Almanacka. På deras hemsida, under ”om oss”, så berättar grundaren att det var hans frus behov som fick honom att starta företaget. Hmmm.
De senaste åren i mitt arbete som jämställdhetsexpert har jag också upptäckt hur detta i förlängningen bildar mönster, eller myter, inom olika branscher. När vi har arbetat med ”Hur smakar jämställdhet?” så har jag hört då och då att kvinnor ofta sköter planeringsarbeten i restaurangbranschen istället för själva hantverket. Bakom kocktävlingar står det kvinnor, men de som vinner är män. Bakom organiseringen av restaurangkedjor står det kvinnor, men de som driver själva köken är män… Vet inte alls om detta är sant, men kanske är kvinnorna mer ”kalendertränade”? För lite mer huvudbry så kan man ju fundera över hantverkare. Jag ser mycket sällan en hantverkare skriva ner i sin kalender det som han eller hon lovar ska göras. Förstås undantaget stora byggprojekt och inte alls varenda en (hrm, har hört att man inte ska göra sig ovän med hantverkare så jag slutar där).
När jag läste på IHM Business School (i en klass med vuxna studenter) så noterade jag att det var mycket fler kvinnor än män som på lektionerna satt med sina kalendrar. Självklart var det män också – men nåt skumt är det!
Jag är ju väldigt nyfiken på om du som läser detta känner igen dig i detta med pappershandlar, användning av dess prylar och jämställdhetsfrågan, eller kanske snarare könsroller? Kommentera gärna om du får tankar så kommer jag att helt klart bli en klokare jämställdhetsexpert.
Och jo – tipsa gärna en pappersfetischist om bra ställen att botanisera sin passion på. När det kliar i mina fingrar så går jag antingen till Bookbinders design i Sturegallerian, Ljunggrens pappershandel i Gamla stan eller S:t Pauls bok- och pappershandel vid Mariatorget, alla tre i Stockholm. Är jag i Göteborg så beger jag mig till Rum för papper.
