Inlägg taggade med ’LivsfrĂ„gor’

Att lĂ€mna plats – och ta den

För nĂ„gra Ă„r sen blev jag plötsligt och ovĂ€ntat ensam Ă€gare av ett litet torpruckel i Sörmland. I skilsmĂ€ssan vĂ€grade jag slĂ€ppa taget och bestĂ€mde mig att jag kunde sjĂ€lv. MotorsĂ„gen jag fick det Ă„ret av min pappa i julklapp stod som symbol för vad jag tĂ€nkte bemĂ€stra – skogen, renoveringsprojekten, trĂ€dgĂ„rden, pumpen, grillen. Inga domĂ€ner var ett hinder.

Torpet har lÀrt mig mycket. Förmodligen mer Àn vad jag överblicka hÀrifrÄn.

Nu Ă€r jag inte ensam dĂ€r lĂ€ngre. Men den dĂ€r tiden var ovĂ€rderlig för min inre kunskapsbank. Jag insĂ„g att jag lutat mig lite för mycket pĂ„ gamla förlegade tankespĂ„r och synsĂ€tt – min tro pĂ„ min egen kapacitet (eller snarare bristen pĂ„ den) var marinerad i en historik som strĂ€cker sig lĂ„ngt bortom ett litet hus i en skog. Jag valde alltför ofta den sĂ€kra, redan upptrampade vĂ€gen. Stannade i bekvĂ€mlighetszonen.

Jag kommer konsekvent att vĂ€gra hamna i bekvĂ€mlighetszonen igen. Men jag inser ocksĂ„ att det inte Ă€r ett projekt jag ensam kan stĂ„ bakom. Min övertygelse Ă€r att jĂ€mstĂ€lldhet Ă€r en gemensam sak dĂ€r vi alla har lika stort ansvar – att lĂ€mna plats och att ta plats. Att stĂ€lla krav och bryta mönster – nĂ„ bortom slentrianmĂ€ssiga beslut – det mĂ„ste vi göra ihop. I vardagen, pĂ„ jobbet, i köket, i skogen


Det mÄste göras tillsammans.

Det börjar i det lilla och framförallt Àr det obekvÀmt. Det krÀver energi att kliva över. Men vad kommer det kosta att inte göra det? Vad Àr priset för att inte orka gÄ halva vÀgen var?

Jag Àr inte rÀdd för motorsÄgen lÀngre. Jag bemÀstrar den. Jag kan till och med lÀra andra hur man gör. Kan tricken och knepen. Har modet, har tagit platsen. Jag vÄgade kliva över till den sidan. Med hjÀlp av min pappa som öppnade den möjligheten. För jag hade kanske inte valt den sjÀlv.

Han lÀmnade plats. Och jag tog den.

Det Àr allas vÄrt ansvar.

 

Publicerad den 31 juli, 2013 av Frida Nilsson
16 kommentarer

Pappershandlar och jÀmstÀlldhet

Jag fyller Är nu i mitten av augusti. NÀr jag var liten sÄ firade jag ofta födelsedag dagen innan eller samma dag som skolan startade sin hösttermin. Jag var helt övertygad om att anledningen till min tidigt utvecklade passion för pappershandlar och allt som sÀljs i en sÄdan berodde pÄ denna kombination. Jag tyckte det var spÀnnande att börja en ny termin, och hösten Àr ju alltid bÀst! Dessutom födelsedagen: massvis med skolstartsrelaterade paket. Kalendrar, pennor, papper, pennskrin, pennvÀssare. I min kÀllare har jag nÄgonstans min pennvÀssesamling, bestÄende av cirka 100 olika pennvÀssare.

 

Ett bevis pÄ min passion för pennor, saxar och annat som hör skolstarten till.

Hursomhelst, nÀr jag blev tonÄring och livet började bli lite mer komplicerat, eget kontokort, kalendern fylldes med saker som jag sjÀlv skulle komma ihÄg med mera, sÄ umgicks jag samtidigt ganska mycket med killkompisar. Jag var fascinerad över att de inte hade kalendrar utan verkade försöka komma ihÄg allting som skulle göras utan att skriva ner det, eller förlita sig pÄ nÄgon annan. Jag trodde att denna skillnad handlade om att jag hade denna passion, kopplat till mina födelsedagar strax innan skolstart. Men ju Àldre jag blev och ju fler kvinnor och mÀn jag trÀffade, bÄde privat och i studier och pÄ arbetet, sÄ började jag se ett mönster. MÀn har mer sÀllan en kÀrleksrelation med sin kalender, kvinnor har det oftare. Eller?

Generalisering tĂ€nker du som lĂ€ser detta – javisst. Men det ligger nĂ„got i detta skulle jag vilja sĂ€ga. I min bok Brinntid finns det ett kapitel om menstruation. Om vi kan vara överens om att de flesta kvinnor har regelbunden mens sĂ„ kan vi ocksĂ„ fundera pĂ„ i nĂ€sta steg: Ă€r man dĂ„ mer beroende av en kalender i dagens samhĂ€lle? Och Ă€r man dĂ„ ocksĂ„ mer beroende av att ha med sig en vĂ€ska Ă„tminstone en vecka varje mĂ„nad? (OBS inte pĂ„ grund av mensen i sig utan pĂ„ grund av att samhĂ€llet inte gör det enkelt att ha mens. Exempelvis varför finns det inte automater för mensskydd pĂ„ offentliga toaletter sĂ„ slapp man ta med sig?)

Denna vĂ€ska, dĂ€r man förutom mensskydd ocksĂ„ kan bĂ€ra sin kalender. DĂ€rför blir det lĂ€ttare att slĂ€pa runt pĂ„ en mer seriös kalender och anvĂ€nda den oftare och utveckla ett behov av att ha en. Är det dĂ€rför handvĂ€skan i vĂ„rt samhĂ€lle just nu Ă€r mer kvinnligt kodad? NĂ€r mĂ€n har handvĂ€skor kallas det visst ”man bag”. FastĂ€n det uppenbart Ă€r en handvĂ€ska. NĂ„ja, Ă„ter till kalendern…

NĂ€r man vĂ€l har en kalender och anvĂ€nder den regelbundet (vilket krĂ€ver att man har med sig den överallt) sĂ„ kommer sedan nĂ€sta steg: eftersom man fĂ„r ur saker ur huvudet, ur det direkta ramminnet sĂ„ att sĂ€ga, sĂ„ kan man ocksĂ„ ha fler bollar i luften. Man kan bli ”familjens projektledare”, man kan hĂ„lla reda pĂ„ födelsedagar, inte bara för att de stĂ„r i kalendern utan ocksĂ„ för att det Ă€r ett kĂ€nt faktum att det du skriver ner minns du oftast bĂ€ttre. NĂ€r jag reflekterade om detta pĂ„ Facebook fick jag tipset av en vĂ€n att kolla upp kundbasen för Personlig Almanacka. PĂ„ deras hemsida, under ”om oss”, sĂ„ berĂ€ttar grundaren att det var hans frus behov som fick honom att starta företaget. Hmmm.

De senaste Ă„ren i mitt arbete som jĂ€mstĂ€lldhetsexpert har jag ocksĂ„ upptĂ€ckt hur detta i förlĂ€ngningen bildar mönster, eller myter, inom olika branscher. NĂ€r vi har arbetat med ”Hur smakar jĂ€mstĂ€lldhet?” sĂ„ har jag hört dĂ„ och dĂ„ att kvinnor ofta sköter planeringsarbeten i restaurangbranschen istĂ€llet för sjĂ€lva hantverket. Bakom kocktĂ€vlingar stĂ„r det kvinnor, men de som vinner Ă€r mĂ€n. Bakom organiseringen av restaurangkedjor stĂ„r det kvinnor, men de som driver sjĂ€lva köken Ă€r mĂ€n… Vet inte alls om detta Ă€r sant, men kanske Ă€r kvinnorna mer ”kalendertrĂ€nade”? För lite mer huvudbry sĂ„ kan man ju fundera över hantverkare. Jag ser mycket sĂ€llan en hantverkare skriva ner i sin kalender det som han eller hon lovar ska göras. FörstĂ„s undantaget stora byggprojekt och inte alls varenda en (hrm, har hört att man inte ska göra sig ovĂ€n med hantverkare sĂ„ jag slutar dĂ€r).

NĂ€r jag lĂ€ste pĂ„ IHM Business School (i en klass med vuxna studenter) sĂ„ noterade jag att det var mycket fler kvinnor Ă€n mĂ€n som pĂ„ lektionerna satt med sina kalendrar. SjĂ€lvklart var det mĂ€n ocksĂ„ – men nĂ„t skumt Ă€r det!

Jag Àr ju vÀldigt nyfiken pÄ om du som lÀser detta kÀnner igen dig i detta med pappershandlar, anvÀndning av dess prylar och jÀmstÀlldhetsfrÄgan, eller kanske snarare könsroller? Kommentera gÀrna om du fÄr tankar sÄ kommer jag att helt klart bli en klokare jÀmstÀlldhetsexpert.

Och jo – tipsa gĂ€rna en pappersfetischist om bra stĂ€llen att botanisera sin passion pĂ„. NĂ€r det kliar i mina fingrar sĂ„ gĂ„r jag antingen till Bookbinders design i Sturegallerian, Ljunggrens pappershandel i Gamla stan eller S:t Pauls bok- och pappershandel vid Mariatorget, alla tre i Stockholm. Är jag i Göteborg sĂ„ beger jag mig till Rum för papper.

Publicerad den 16 augusti, 2012 av Pernilla Alexandersson
12 kommentarer
© 2019 JĂ€mstĂ€lldhetsexperten