Pappershandlar och jämställdhet

Jag fyller år nu i mitten av augusti. När jag var liten så firade jag ofta födelsedag dagen innan eller samma dag som skolan startade sin hösttermin. Jag var helt övertygad om att anledningen till min tidigt utvecklade passion för pappershandlar och allt som säljs i en sådan berodde på denna kombination. Jag tyckte det var spännande att börja en ny termin, och hösten är ju alltid bäst! Dessutom födelsedagen: massvis med skolstartsrelaterade paket. Kalendrar, pennor, papper, pennskrin, pennvässare. I min källare har jag någonstans min pennvässesamling, bestående av cirka 100 olika pennvässare.

 

Ett bevis på min passion för pennor, saxar och annat som hör skolstarten till.

Hursomhelst, när jag blev tonåring och livet började bli lite mer komplicerat, eget kontokort, kalendern fylldes med saker som jag själv skulle komma ihåg med mera, så umgicks jag samtidigt ganska mycket med killkompisar. Jag var fascinerad över att de inte hade kalendrar utan verkade försöka komma ihåg allting som skulle göras utan att skriva ner det, eller förlita sig på någon annan. Jag trodde att denna skillnad handlade om att jag hade denna passion, kopplat till mina födelsedagar strax innan skolstart. Men ju äldre jag blev och ju fler kvinnor och män jag träffade, både privat och i studier och på arbetet, så började jag se ett mönster. Män har mer sällan en kärleksrelation med sin kalender, kvinnor har det oftare. Eller?

Generalisering tänker du som läser detta – javisst. Men det ligger något i detta skulle jag vilja säga. I min bok Brinntid finns det ett kapitel om menstruation. Om vi kan vara överens om att de flesta kvinnor har regelbunden mens så kan vi också fundera på i nästa steg: är man då mer beroende av en kalender i dagens samhälle? Och är man då också mer beroende av att ha med sig en väska åtminstone en vecka varje månad? (OBS inte på grund av mensen i sig utan på grund av att samhället inte gör det enkelt att ha mens. Exempelvis varför finns det inte automater för mensskydd på offentliga toaletter så slapp man ta med sig?)

Denna väska, där man förutom mensskydd också kan bära sin kalender. Därför blir det lättare att släpa runt på en mer seriös kalender och använda den oftare och utveckla ett behov av att ha en. Är det därför handväskan i vårt samhälle just nu är mer kvinnligt kodad? När män har handväskor kallas det visst ”man bag”. Fastän det uppenbart är en handväska. Nåja, åter till kalendern…

När man väl har en kalender och använder den regelbundet (vilket kräver att man har med sig den överallt) så kommer sedan nästa steg: eftersom man får ur saker ur huvudet, ur det direkta ramminnet så att säga, så kan man också ha fler bollar i luften. Man kan bli ”familjens projektledare”, man kan hålla reda på födelsedagar, inte bara för att de står i kalendern utan också för att det är ett känt faktum att det du skriver ner minns du oftast bättre. När jag reflekterade om detta på Facebook fick jag tipset av en vän att kolla upp kundbasen för Personlig Almanacka. På deras hemsida, under ”om oss”, så berättar grundaren att det var hans frus behov som fick honom att starta företaget. Hmmm.

De senaste åren i mitt arbete som jämställdhetsexpert har jag också upptäckt hur detta i förlängningen bildar mönster, eller myter, inom olika branscher. När vi har arbetat med ”Hur smakar jämställdhet?” så har jag hört då och då att kvinnor ofta sköter planeringsarbeten i restaurangbranschen istället för själva hantverket. Bakom kocktävlingar står det kvinnor, men de som vinner är män. Bakom organiseringen av restaurangkedjor står det kvinnor, men de som driver själva köken är män… Vet inte alls om detta är sant, men kanske är kvinnorna mer ”kalendertränade”? För lite mer huvudbry så kan man ju fundera över hantverkare. Jag ser mycket sällan en hantverkare skriva ner i sin kalender det som han eller hon lovar ska göras. Förstås undantaget stora byggprojekt och inte alls varenda en (hrm, har hört att man inte ska göra sig ovän med hantverkare så jag slutar där).

När jag läste på IHM Business School (i en klass med vuxna studenter) så noterade jag att det var mycket fler kvinnor än män som på lektionerna satt med sina kalendrar. Självklart var det män också – men nåt skumt är det!

Jag är ju väldigt nyfiken på om du som läser detta känner igen dig i detta med pappershandlar, användning av dess prylar och jämställdhetsfrågan, eller kanske snarare könsroller? Kommentera gärna om du får tankar så kommer jag att helt klart bli en klokare jämställdhetsexpert.

Och jo – tipsa gärna en pappersfetischist om bra ställen att botanisera sin passion på. När det kliar i mina fingrar så går jag antingen till Bookbinders design i Sturegallerian, Ljunggrens pappershandel i Gamla stan eller S:t Pauls bok- och pappershandel vid Mariatorget, alla tre i Stockholm. Är jag i Göteborg så beger jag mig till Rum för papper.

Tags: , ,
Publicerad den 16 augusti, 2012 av Pernilla Alexandersson
12 kommentarer
Pernilla Alexandersson
VD och grundare
Pernilla har nära femton års erfarenhet inom jämställdhetsfrågan. Hon är diplomerad affärsinriktad projektledare via IHM Business School och har fil. kand i genusvetenskap. Pernilla är VD på Add Gender och expert på strategiskt jämställdhetsarbete. Detta innebär att hon stöttar företag i vilka val de bör göra i relation till sin affärsidé och jämställdhetsfrågan.

12 svar

  1. Cliffhanger: VAD kommer hända nu när papperskalendrarna blir elektroniska kalendrar? Maskin = mer manligt kodat? Eller blir maskinerna mindre manligt kodade när de flyttar ännu ett steg in i den personliga sfären som är mer kvinnligt kodad… Så många frågor så lite svar!

  2. Ida Ostensson Ida östensson skriver:

    Jag håller med!!!! Fick tvinga min käresta att börja använda kalender för att slippa trippelbokningar. Men sedan det har gått från papperskalendrar till att många har de elektroniskt så tycker jag mig se/höra fler män använda kalender…

  3. Sara Ek sara ek skriver:

    Åh vad jag håller med. Kan inte leva utan min kalender, kollar säkert 20 gånger per dag. Jag tror absolut att kalenderanvändare har en tendens att ta på sig mer, styra upp mer, organisera mer för att det går! Man har ju koll. Intressant att se vad som händer när det blir mer elektronisk, går att synka osv..

    Bra skrivet!

  4. anna hafström skriver:

    Jaherrejesanemej..
    Jag har samma obsession med pappershandlar och allt man kan inhandla där, jag är barnsligt förtjust i min kalender byter o testar mig fram klyschigt nog vinner moleskin varje gång (har precis beställt passions family planner). Jag vet inte en karl i min direkta närhet som har/haft en ”papperskalender”, ett ytterst litet fåtal som använder mobil eller datakalender, vare sig nu eller när jag pluggade (dock var det bara 3 snubbar i min kurs på 40).

    Min sambo har noll planeringsförmåga, trots 3 väggkalendrar hemma:)

  5. Hanna E skriver:

    Jag känner igen mig så långt som att jag behöver en kalender för att komma ihåg saker. Men inte att det skulle vara mer kvinnligt än manligt. Det beror nog på att jag har en pappa och en man som är lika beroende av sina kalendrar som jag och min mamma är.
    Så jag kopplar det nog mer till att man är mer ordningsam och har ett större kontrollbehov (vilket jag upplever att fler kvinnor än män har).

  6. Tack för alla reflektioner. Ja missförstå mig rätt, jag vill inte vara sexistisk mot män i detta. Jag menar bara att när jag ser en könsskillnad i samhället så är jag intresserad av att kolla in vilka vardagliga mönster som förstärker och befäster detta? Jag vet inte om det är så att detta har att göra med att jag växte upp med födelsedag på hösten eller vad det kan vara? Men det är något skumt helt klart! Är det ingen man som läser detta och använder en papperskalender som han bär med sig varje dag? Ge dig till känna!

    Ho hooo!

  7. Sen Hanna det här med kontrollbehov: intressant reflektion. I min bok Brinntid skriver vi lite om ”prestationsbaserad” självkänsla och självförtroende. Kanske en av de grejer som leder till kvinnors goda resultat i skolan med mera. Den så kallade ”duktiga flickan”. Kanske kan man koppla det hit som du säger. Kvinnor döms hårdare för misslyckande i relation till planering och ihågkommande av födelsedagar så då utvecklar de ett starkare kontorllbehov och någonstans där på vägen så utvecklas ett självförtroende baserat på prestation inte på resultat.

  8. Frederick Lidman Frederick Lidman skriver:

    Nej, jag använder inte papperskalender längre. Men länge och väl använde jag kalendrar från ”Ordning & Reda”. Jag älskade min kalender! Det var allt från papperskvalitet till själva typsnittet i kalendern som var det viktiga. Jag bytte pärm lite titt som tätt. Det fanns hårda pärmar, mjuka, fodralliknande tingestar som man kunde fylla med andra saker än bara kalendern; flikar, plastfickor för visitkort/kontokort. Att planera var ju så himla roligt dessutom; födelsedagar, namnsdagar, möten osv.
    Sedan dök de elektroniska kalendrarna upp. Jag hade svårt att byta därför att de var ganska stela och ganska rejält oflexibla. I min papperskalender kunde jag skriva upp ett möte samtidigt som jag hade en mariginalanteckning om att någon gång under eftermiddagen skulle jag ringa ett telefonsamtal, eller att min fru var på en anställningsintervju. Det fungerade inte i den elektroniska kalendern.
    Nu så har jag övergett pappersklendern till förmån för den elektroniska, mest för att inte dubbel- eller trippelboka möten… Men det händer ju att jag fingrar på papperskalendrar idag. De är ju så himla fina!

  9. Eva skriver:

    Min kille har en fin svart kalender från NK. Han har utöver det kopplat kalendern i mobilen till sin gmail och har separata excel-ark för planering på sikt! Jag har ingen fysisk kalender utan använder mobilen.

  10. Aha, nu blir bilden mer komplett. Tackar för alla kalenderrapporter.

  11. Lisa skriver:

    MEEEN,
    på ett sätt är det ju faktiskt fel. Varför tillåts så många män bara flyta genom livet och ta för givet att någon står där med en almanacka och berättar vad som ska hända nästa måndag från 13 års ålder?

    Varför tillåter vi det och sen undrar varför så många kvinnor blir vidbrända?

    Det kanske är därför det är enklare att ”råka” tillsätta en man på projektledartjänsten. För att han bara projektleder projektet och inget annat.

    Nu till kalendern, vi har en webbhistoria så vi är lika uppdaterade båda två – eller jag har en webbhistoria som maken ibland kan titta i. Allsmäktig projektledare går igenom den varje söndags middag med barn och make som då får ge förslag till veckans meny.

    Sonen har en egen i sin Iphone men han har ju faktiskt autismspektrumstörning så han fungerar inte utan den (och en väldig massa påminnelsetider)

    Lisa – familjens allsmäktiga projektledare (få ett jobb inom det är dock helt omöjligt)

  12. Lisa skriver:

    Jag glömde… Lillsonen (6 år) har en fysisk almanacka med en dag per sida så vi kan utbyta information med skola/fritids.

Kommentera

© 2019 Jämställdhetsexperten