Ingen är norm – vi är solsystem
Idag kan man läsa ett kritiskt inlägg mot hur mobbningsarbetet är uppbyggt i relation till Diskrimineringslagen och normkritik, detta av Marika Formgren på SvD Opinion.
Formgren skriver:
”Skolornas antimobbningsarbete ska utgå från diskrimineringslagen. Man kan alltså bara bli mobbad om man är underordnad enligt någon av diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, religion, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Skolverket gör således en marxistiskt influerad maktanalys av varje diskrimineringsgrund – man är överordnad kvinna, vit är överordnad svart och så vidare. Dessa maktordningar är statiska.”
Det är så många fel här så att det aldrig kan bli rätt. Det finns ingen dold maktordning inbyggd i Diskrimineringslagen, det är en lag där du som individ inte ska bli diskriminerad på grund av sju olika grunder för diskriminering: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, ålder, funktionsnedsättning (hinder), religion eller annan trosuppfattning och etnicitet. Skribenten menar då att om man inte är underordnad här så kan man inte bli mobbad eller diskriminerad. Det handlar om att en arbetsgivare eller den som äger skolan eller förskolan kan bli skyldig till diskriminering om någon som arbetar, deltar eller använder sig av sammanhanget blir annorlunda behandlad på grund av de olika grunderna som nämns i lagen. Det spelar ingen roll om man är vit och kille, blir man utsatt för diskriminering på grund av de olika grunderna så blir man utsatt för diskriminering. Punkt!
Män som söker till en utbildning och nekas tillträde till den enbart på grund av sitt kön, de har enligt lag blivit diskriminerade av skolan och ska få upprättelse. Att det är kvinnor som tog deras plats istället ger ingen mildrande effekt, självklart inte.
Sen kopplar skribenten detta till normkritik och mobbning. Jag kan förstå att Formgren med flera kan bli förvirrade här ibland. Jag ser ofta felaktiga förklaringar av vad en norm enligt samhällsvetenskaplig forskning faktiskt är. Ofta säger man idag ”krossa normen” eller ”de som tillhör normen” och Formgren hänvisar till en annan debattartikel om tolerans och mobbning där normer just används felaktigt som de ”normala”. Men läser man inledningen av denna debattartikel så ser man att skribenterna vet vad de talar om då de skriver ”det vi definierar som normalt”. Men det skadar inte att vara övertydlig i de normkritiska diskussionerna idag, eftersom förvirringen ofta är total.
Låt oss reda i detta: ingen är ”normen” det är ingen som till hundra procent är eller känner sig ”normal” – detta eftersom en norm är en föreställning och därför omöjlig att befinna sig i eller vara som. En norm är någonting som vi alla kretsar kring, eller snarare samhällets många olika normer. Och precis som Formgren skriver så behöver vi normer, vi behöver normer i vårt samhälle, i vårt klassrum och i vår media. Så normer är med andra ord inget som ska krossas. De ska vi enbart förhålla oss kritiskt, eller ännu bättre: kreativt, till. Att förändra normer är innovativt, progressivt och lösningsinriktat. Trånga normer, där pojkar ska vara på ett visst sätt bara för att de är pojkar, är omoderna och lägger en grogrund för mobbning och ett enfaldigt klimat där individer inom en stor grupp, som man inte kan välja om man vill tillhöra eller inte, klumpas ihop.
Toleranspedagogik som det talas om i den ursprungliga debattartikeln handlar om att man felaktigt sätter den grupp av individer som har möjlighet att kretsa kring den mest accepterade normen i samhället (1) framför de grupper som har valt att inte kretsa kring högstatusnormen eller inte har möjlighet att välja den vägen (2). Sedan lär man grupp ett att tolerera de avvikande i grupp två, och grupp två får därmed lära sig att de just avviker. (Vilket förövrigt inte är häslosamt för någon av grupperna.) Men ingen av dessa är en norm och inga individer i de olika grupperna är själva normen personifierad.
Jämför detta med vår förståelse för solsystem. Normen är solen och vi är planeterna som kretsar kring den. Toleranspedagogik är när man säger till ett solsystem att vår stjärna är lite bättre men vi bör lära oss att förstå de andra stjärnorna, låt dom komma hit och övertyga oss att tolerera just deras stjärnor. Istället för att titta på sitt eget solsystem och tänka ”varför skulle vårt solsystem vara normgivande, det är ju bara ett solsystem och fungerar precis som alla andra solsystem och tillsammans med de andra så skapar vi ju en galax – och det vore ju väldigt tomt på stjärnhimlen annars.”
En norm är något man förhåller sig till och det finns flertalet olika normer att förhålla sig till ständigt. Vi skapar normerna gemensamt, på micro- och macronivå. De hjälper oss att navigera i vårt gemensamma samhälle och som självständiga individer. Att en skolas likabehandlingsarbete ska förhålla sig till Diskrimineringslagen är därför självklart och att mobbningsarbete ska vara normkreativt är självklart. Diskrimineringslagen och ett normkreativt förhållningssätt blir det som får vår galax att hålla ihop. Så skapar vi normer som ger oss alla ett klimat av mångfald och respekt. Det är det enda sättet för oss att krossa Jantelagen, som för övrigt är det enda som ska krossas och inte bara omformuleras. Bort med den!
Läs mer om Diskrimineringslagen, och kraven på skolornas målinriktade arbete för att aktivt främja lika rättigheter och möjligheter för barn och elever oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck samt ålder, på Stiftelsen Friends hemsida.
