Ingen är norm – vi är solsystem

Idag kan man läsa ett kritiskt inlägg mot hur mobbningsarbetet är uppbyggt i relation till Diskrimineringslagen och normkritik, detta av Marika Formgren på SvD Opinion.

Formgren skriver:

”Skolornas antimobbningsarbete ska utgå från diskrimineringslagen. Man kan alltså bara bli mobbad om man är underordnad enligt någon av diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, religion, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Skolverket gör således en marxistiskt influerad maktanalys av varje diskrimineringsgrund – man är överordnad kvinna, vit är överordnad svart och så vidare. Dessa maktordningar är statiska.”

Det är så många fel här så att det aldrig kan bli rätt. Det finns ingen dold maktordning inbyggd i Diskrimineringslagen, det är en lag där du som individ inte ska bli diskriminerad på grund av sju olika grunder för diskriminering: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, ålder, funktionsnedsättning (hinder), religion eller annan trosuppfattning och etnicitet. Skribenten menar då att om man inte är underordnad här så kan man inte bli mobbad eller diskriminerad. Det handlar om att en arbetsgivare eller den som äger skolan eller förskolan kan bli skyldig till diskriminering om någon som arbetar, deltar eller använder sig av sammanhanget blir annorlunda behandlad på grund av de olika grunderna som nämns i lagen. Det spelar ingen roll om man är vit och kille, blir man utsatt för diskriminering på grund av de olika grunderna så blir man utsatt för diskriminering. Punkt!

Män som söker till en utbildning och nekas tillträde till den enbart på grund av sitt kön, de har enligt lag blivit diskriminerade av skolan och ska få upprättelse. Att det är kvinnor som tog deras plats istället ger ingen mildrande effekt, självklart inte.

Sen kopplar skribenten detta till normkritik och mobbning. Jag kan förstå att Formgren med flera kan bli förvirrade här ibland. Jag ser ofta felaktiga förklaringar av vad en norm enligt samhällsvetenskaplig forskning faktiskt är. Ofta säger man idag ”krossa normen” eller ”de som tillhör normen” och Formgren hänvisar till en annan debattartikel om tolerans och mobbning där normer just används felaktigt som de ”normala”. Men läser man inledningen av denna debattartikel så ser man att skribenterna vet vad de talar om då de skriver ”det vi definierar som normalt”. Men det skadar inte att vara övertydlig i de normkritiska diskussionerna idag, eftersom förvirringen ofta är total.

Låt oss reda i detta: ingen är ”normen” det är ingen som till hundra procent är eller känner sig ”normal” – detta eftersom en norm är en föreställning och därför omöjlig att befinna sig i eller vara som. En norm är någonting som vi alla kretsar kring, eller snarare samhällets många olika normer. Och precis som Formgren skriver så behöver vi normer, vi behöver normer i vårt samhälle, i vårt klassrum och i vår media. Så normer är med andra ord inget som ska krossas. De ska vi enbart förhålla oss kritiskt, eller ännu bättre: kreativt, till. Att förändra normer är innovativt, progressivt och lösningsinriktat. Trånga normer, där pojkar ska vara på ett visst sätt bara för att de är pojkar, är omoderna och lägger en grogrund för mobbning och ett enfaldigt klimat där individer inom en stor grupp, som man inte kan välja om man vill tillhöra eller inte, klumpas ihop.

Toleranspedagogik som det talas om i den ursprungliga debattartikeln handlar om att man felaktigt sätter den grupp av individer som har möjlighet att kretsa kring den mest accepterade normen i samhället (1) framför de grupper som har valt att inte kretsa kring högstatusnormen eller inte har möjlighet att välja den vägen (2). Sedan lär man grupp ett att tolerera de avvikande i grupp två, och grupp två får därmed lära sig att de just avviker. (Vilket förövrigt inte är häslosamt för någon av grupperna.) Men ingen av dessa är en norm och inga individer i de olika grupperna är själva normen personifierad.

Jämför detta med vår förståelse för solsystem. Normen är solen och vi är planeterna som kretsar kring den. Toleranspedagogik är när man säger till ett solsystem att vår stjärna är lite bättre men vi bör lära oss att förstå de andra stjärnorna, låt dom komma hit och övertyga oss att tolerera just deras stjärnor. Istället för att titta på sitt eget solsystem och tänka ”varför skulle vårt solsystem vara normgivande, det är ju bara ett solsystem och fungerar precis som alla andra solsystem och tillsammans med de andra så skapar vi ju en galax – och det vore ju väldigt tomt på stjärnhimlen annars.”

En norm är något man förhåller sig till och det finns flertalet olika normer att förhålla sig till ständigt. Vi skapar normerna gemensamt, på micro- och macronivå. De hjälper oss att navigera i vårt gemensamma samhälle och som självständiga individer. Att en skolas likabehandlingsarbete ska förhålla sig till Diskrimineringslagen är därför självklart och att mobbningsarbete ska vara normkreativt är självklart. Diskrimineringslagen och ett normkreativt förhållningssätt blir det som får vår galax att hålla ihop. Så skapar vi normer som ger oss alla ett klimat av mångfald och respekt. Det är det enda sättet för oss att krossa Jantelagen, som för övrigt är det enda som ska krossas och inte bara omformuleras. Bort med den!

Läs mer om Diskrimineringslagen, och kraven på skolornas målinriktade arbete för att aktivt främja lika rättigheter och möjligheter för barn och elever oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck samt ålder, på Stiftelsen Friends hemsida.

 

Tags: ,
Publicerad den 13 januari, 2013 av Pernilla Alexandersson
13 kommentarer
Pernilla Alexandersson
VD och grundare
Pernilla har nära femton års erfarenhet inom jämställdhetsfrågan. Hon är diplomerad affärsinriktad projektledare via IHM Business School och har fil. kand i genusvetenskap. Pernilla är VD på Add Gender och expert på strategiskt jämställdhetsarbete. Detta innebär att hon stöttar företag i vilka val de bör göra i relation till sin affärsidé och jämställdhetsfrågan.

13 svar

  1. Anna skriver:

    Men nu är det ju så att en svensk, vit heterosexuell pojke inte bedöms som diskriminerad, utsatt för hatbrott eller mobbad även om han utsätts för trakasserier för att han just är ovanstående. Det har ju förtydligats att hatbrott enbart gäller minoritetsgrupper i landet som helhet. Du må vara ensam i en specifik grupp, men tillhör du majoriteten i Sverige gäller inte lagskyddet dig.
    Du kan invända att det här handlar om mobbning, men det som bedöms som hatbrott är oftast samma sak som mobbning.

  2. Tackar för din kommentar och för att du läser.

    Jag förstår vad du menar, men det korrekta är att män och kvinnor som grupp inte tillhör vad man brukar kalla för ”folkgrupp” eller ”minioritet”. Så det är två olika lagar du talar om. Eller snarare så är hatbrott inte en brottsrubricering i sig utan ett samlingsnamn där det i motivet har funnits ett tydligt hat från förövarens sida mot det som offret (i förövarens ögon) anses representera.

    Jag minns specifikt ett fall för flera år sedan då en porralmenacka hade flera bilder på män som kränkte kvinnor, för iakttagarens antagna upphetsning.

    De bilder där kvinnan porträtterades som att tillhöra en folkgrupp eller etnisk minioritet och mannen kunde antas kränka kvinnan inte bara för hennes kön utan för hennes folkgruppstillhörighet (också baserat på mannens klädsel och tillhörighet) – de ansågs vara brottsliga. Men de bilder där det enbart var en man som kränkte en kvinna sexuellt blev inte fällda.

    Kvinnor är inte en folkgrupp, inte heller män. Diskrimineringslagen och hatbrott hänger egentligen inte ihop. Hatbrottsbegreppet är en straffstärkningsregel. Gällande mobbning skulle alltså straffet kunna bli hårdare om det har funnits ett hatbrottsmotiv vid sidan av själva mobbningshandlingarna.

    Om detta också skulle gälla kvinnor och män som grupp så skulle det bli omotiverat tycker jag. Kvinnor och män är inte folkgrupper och de tillhör ju själva olika grupper. En man kan ju tillhöra en minioritet eller en speciell folkgrupp som riskerar att bli utsatt för gärningspersoner som motiverar/stärker motivet till sitt brott på grund av offrets bakgrund.

    Skulle någon mobba någon på grund av att den är vit, heterosexuell (märk väl ej ”man”) så skulle detta också kunna vara ett motiv för förstärkningsbegreppet hatbrott i straffet. Men det är ju upp till åklagaren och sedan domstolen att avgöra om så har varit fallet – om rättspraxis visat att så inte är fallet så får det prövas igen när grunden för detta är starkt.

    Här kan man tala om hur kriminalnormer skapas, det finns två vägar, påtryckningar från folket och påtryckningar från rättssystemet. När det gäller lagar kring våldtäkt så finns det många normer i rättssystemet som påverkar hur vi ser på själva brottet, förövaren och offret. Här är det många påtryckningar från folket att ändra lagstiftning. Detsamma gäller antagligen mobbning, diskriminering och hatbrott. Att vi ser att detta diskuteras är ett tecken på förflyttning av kriminalnormer.

  3. Jag vill tillägga att det mycket väl kan vara så att man anser att om någon mobbar någon för att den är heterosexuell självklart skulle kunna avfärdas som att ej vara ett hatbrott pga att det inte finns tillräcklig kontext för att detta skulle räknas som ett hatbrott. Det betyder inte att det inte skulle vara korrekt att personens heterosexualitet har påverkat händelseförloppet. Det är skillnad på lag och verklighet.

    Det är ungefär som om att bara för att en våldtäkt inte blir fälld för våldtäkt så behöver det inte betyda att våldtäkten helt plötsligt var trevlig sex på bådas villkor. Det höll bara inte i domstol och i sammanhanget.

  4. Anna skriver:

    Du skriver: ”…på grund av att den är vit, heterosexuell (märk väl ej ”man”) så skulle detta också kunna vara ett motiv för förstärkningsbegreppet hatbrott i straffet.”
    Det är just det man inte kan. Förtydliganden som kom nyligen innebar att tillhör man landets majoritetsbefolkning kan man inte tillämpa förstärkningsrekvisitet ”hatbrott” även om man råkar vara i minoritet i gruppen som trakasserar en.
    Jag tycker att dessa morallagar som grundar sig på godtyckliga bedömningar är ett oskick i en rättsstat.

  5. Anna, är du möjligtvis Jens? Om du inte börjar använda ditt riktiga namn så kommer jag inte att godkänna fler kommentarer, bland annat inte från en viss Jens som publicerade en kommentar som liknar din nästan samtidigt som din.

    Missförstå mig rätt, du håller dig till ämnet och har en god ton men jag gillar inte att diskutera med någon som jag misstänker publicerar under falskt namn eller använder flertalet identiteter för att förstärka känslan av att budskapet kommer från fler än en.

    Det är bra att ett samtal förs om rättssystemets normer. Tillsammans skapar vi bra lagar som är tillämpbara och skyddande.

    Man kan vara svensk och samtidigt vara mörkhyad, same, finländare eller homosexuell med mera. Så att tillhöra majoritetsbefolkning är inte detsamma som att inte kunna vara offer för hatbrott även i lagens mening. Men hatbrottets natur bygger på en större bedömning än den själva faktiska händelsen. Så att polisen gör bedömningen oftare än domstolen att det är ett hatbrott är väl bara naturligt. Samma sak med våldtäktsmisstankar.

  6. Mattias Jansson skriver:

    Hon heter Marika, inte Maria. Att inte veta (eller möjligen inte bry sig om) namnet på den man debatterar med eller kommenterar är känt som en mycket basal härskarteknik. Jag hoppas verkligen att det dock var ett förbiseende i det här fallet.

  7. Jag vet inte om jag framstår som oerhört beräknande och ond, men nej det var inte medvetet. Å andra sidan är väl de flesta gånger man använder sig av härskartekniker omedvetna, så jag vet inte jag… Jag var trots allt ganska upprörd när jag skrev inlägget ;)

    Tack för att du såg det och sa till, nu är det ändrat!

  8. Anna skriver:

    Jag vet inte vem Jens är. Att fler kommer med liknande synpunkter behöver väl inte tyda på en konspiration? Jag kom hit via en länk på SvD. Och jag lär inte besvära dig mer. Inte för att jag blev förnärmad av din misstänksamhet, utan för att du inte tycks kunna motivera lagarna, bara redovisa deras innehåll.

    • Då ber jag om ursäkt för mitt antagande. Men jag tycker du drar lite höga växlar. Det är som att säga att jag tror att det är en konspiration om det ringer en gång och jag inte hinner svara och när det ringer en gång till och jag frågar ”var det du som ringde precis” så skulle det vara konspirationsteoretiskt.

      Så jag bygger det mest på tio års bloggerfarenhet och kommentarsmodererande. Men tack för att du var undantaget som bekräftade regeln. Tack för ditt engagemang!

  9. Bra skrivet! Jag tycker ofta att normer framställs som existerande människor, som finns i verkligheten och går omkring och är omedvetna, när de snarare är en platonska grottbilder som alla måste förhålla sig till och de flesta mer eller mindre har som ideal, men som jag åtminstone hittills aldrig träffat någon som når upp till. När jag gör normövningar som går ut på att samla poäng – max 20 (=norm) brukar de flesta som deltar som egna personer hamna mellan 14 och 17. Tror att jag aldrig hittat någon som hamnar utanför spannet 12-19.

    Bra också att du lyfter att normer faktiskt också hjälper oss i tillvaron. Många som inte är insatta i normkritiskt tänkande reagerar emot det eftersom normer är väldigt praktiska i många sammanhang, och ofta också ganska oförargerliga. Tex hur vi hälsar på varandra är något som alltid gör första möten över gruppgränser lite förvirrade (ta i hand, krama, kindpussa, svaja, lägga handen på hjärtat, eller hur ska vi göra), men som vi i de allra flesta fall väldigt lätt kommer förbi och etablerar en egen norm för hur ”vi” gör. Men det skulle bli väldigt jobbigt om dessa normer inte fanns inom grupperna. Tänk om vi skulle börja varje presentation av en ny människa med ett ”hur ska jag hälsa nu då?”…

    • Tack Christina och vilka bra exempel. Ja självklart behöver vi normer annars som du säger skulle vi behöva börja om varje dag. En sak jag har tänkt på att ofta i filmer där folk förlorar minnet – vad heter den där filmen där de går på 100 dejter? Så förlorar de aldrig minnet kring vilka normer som finns.

      Det är det som är normkritik att bli medveten om våra normer, inte nödvändigtvis krossa dom.

      Hurra va bra!

  10. Frederick Lidman Frederick Lidman skriver:

    I dagens DN går det att läsa om sexhandel och om att antalet förövare som döms är få. Jag tror att det här är ett närbesläktat problem till det Anna skriver om.

    Grundat på det Anna skriver om Diskrimineringslagen så är ”dessa morallagar som grundar sig på godtyckliga bedömningar [...] ett oskick i en rättsstat.”

    Som jag ser det så är det inte lagen i sig som det är fel på, utan att det faktiskt är kompetensen som saknas när det gäller att göra rättssäkra bedömningar.

    http://www.dn.se/nyheter/sverige/offren-for-fattiga-for-att-bli-trodda-i-ratten

    • Bra exempel Frederick. Lagtolkningar är sällan hundra procent objektiva – just på grund av våra förutfattade meningar. Det kanske också ibland kan vara skönt att det är människor som dömer oss och inte robotar å andra sidan.

Kommentera

© 2018 Jämställdhetsexperten