Jämställdhetsbarometern 2013
Med fokus på ledarskap sammanställer Ledarna statistik från SCB i en rapport de kallar Jämställdhetsbarometern. Enligt deras uträkning kommer vi har representativ jämställdhet på chefspositioner år 2031 och det är fortfarande stora skillnader mellan branscher. På Motivation.se skriver Einar Wiman under rubriken Lång väg kvar till jämställdhet om rapporten:
”En närmare titt på könsfördelningen bland Sveriges chefer visar att det också finns stora skillnader mellan olika sektorer och branscher. Redan idag är över hälften av cheferna i offentlig sektor kvinnor. Samtidigt är männen kraftigt överrepresenterade bland chefer i privat sektor.”
Jag känner igen det han skriver i om i artikeln och jag kan också tycka att det ibland går långsamt och att vägen till jämställdhet är lång. Men funderar ändå om det inte går lättare och blir roligare om man istället fokuserar på de framsteg som görs? Lyft fram organisationer som är duktiga, lyft fram de företag som står ut i sin bransch och ge förebilder utrymme i media. Fokusera på framgångsfaktorer och gör därmed jämställdhet till något eftersträvansvärt och positivt.
Som jämställdhetsexpert är jag trött på att jämställdhet ofta blir den där frågan som många ser som ett plågsamt skoskav, när det gång på gång visar sig att efter en dialog så tycker vi inte så olika, vi är faktiskt överens. Jag tror att många tror att jämställdhet är besvärligt och svårt för att vi talar om det som ett problem och inte en möjlighet. En fantastisk idé.
Skifta tanken och se hur frågan förändras. Om inte annat för att det är mer motiverande.
Att glöda
Det var kallt, det var stjärnklart, det blåste. Det var onsdagkväll och klockan var 20.30. Jag stod på toppen av världen och låtsades att jag hörde ljudet av dova vant-applåder och jubel. Det var nu det gällde. Det var OS i någon stad som inte gick att uttala, kanske var det låtsasfranska. Det var störtloppstävling, det bekanta nedräkningspipet ljöd och jag tog sats. Sparkade ut med högerskidan och intog positionen. Applåderna eskalerade. Jag satsade allt. Kröp ihop. Och flög ner mot målet. Aldrig tidigare hade en tolvåring vunnit OS i störtlopp. En sensation.
Sen var det dags att åka hem. Pappa stod vid parkeringen och väntade med bilmotorn igång. Han slängde in skidorna i takboxen. Jag stoppade låtsasmedaljen i fickan. Knäppte upp pjäxorna och i huvudet svarade jag på frågorna i vinnarintervjun. ”Hur känns det?”.
Jag brann. Inget kunde stoppa mig. Jag var oövervinnerlig. Jag tog OS-medalj flera gånger i veckan.
Den glöden jag kände i skidbacken (som i själva verket var en gammal soptipp i mellansverige) – den strävar jag ständigt efter än idag. Ibland lyckas jag, ibland inte.
När jag började jobba med Motivation.se kände jag något som jag inte hade känt på mycket länge. Jag kände mig nästan som tolv igen. Engagemanget, viljan, energin. Känslan av att inte ens tänka på motståndet. Bara köra. Bara bli ett med uppgiften och fokusera framåt. Att bemästra utmaningen och ha kontroll, att känna fullt förtroende för sin egen kunskap och kompetens. Att plötsligt känna äkta motivation, förmodligen sprungen ur att vara rätt person på rätt plats, när egenskaperna fullt ut matchar behovet.
Vi lanserade sajten 1 mars 2011 – snart två år sen och jag känner fortfarande likadant. Inte hela tiden och inte alltid, det vore att ljuga. Men glöden finns där. Och jag vill aldrig mer gå tillbaka till en plats där den riskerar att falna.
Om några veckor ska jag och mina föräldrar åka till Italienska alperna tillsammans. Även om jag är lite stelare och kanske inte riktigt lika modig längre, så ligger glöden där inne och pyr. Jag ska vara tolv igen och ska höra vant-applåderna. Förmodligen kommer jag vinna OS. Jag brukar göra det.
Livet är lite för kort för att inte vara tolv år oftare.
