Inlägg taggade med ’prata’

Det du inte sÀger

Vi jobbar mycket med trötthet min lilla familj, sömnproblem since
 forever. Sen Ă€ldsta ungen föddes för snart elva Ă„r sen har det pĂ„gĂ„tt. Den paniska rĂ€dslan för att somna har alltid funnits dĂ€r. Sova. Aldrig förenat med paus eller avkoppling. Alltid en kamp. Jag har hört att jag var likadan som barn. Nu sover jag överallt och var som helst och har inga krav pĂ„ bekvĂ€mlighet. Gissningsvis en ren överlevnadspryl.

Han Àr inte dÀr Àn. Han har en kamp. Ett inre krig.

Jag hĂ„ller om. Ligger bredvid. Blir galen. Blir tokig. Lugnar ner mig. Tar beslut. HĂ„ller fast vid dem. I sĂ€kert fyra minuter. Blir galen igen. HĂ„ller om. SĂ€ger förlĂ„t. Är pedagogisk. Är klok. Blir grĂ„tfĂ€rdig. Kommer tillbaka. Är förstĂ„ende. Blir galen. Är förstĂ„ende. Blir galen. Är förstĂ„ende. Blir
 Ă€r



 mÀnsklig?

Och ligger dÀr. HÄller om. Stryker över ett spikrakt hÄr, en lugg som hela tiden faller ner mot madrassen. En benig axel. En nacke.

- Jag vill inte sÀga vad det Àr eller hur jag tÀnker
 Du kommer bara blir orolig, mamma.

Nu har kampen blivit min. Nu Àr den min. Och jag kramar sÄ hÄrt jag har möjlighet att göra.

Han vill inte prata med mig och jag vill skrika. Jag vill ropa pĂ„ min mamma. HjĂ€lp mig! Jag har inga ord. Hur gör man? Hur gör ni andra? HĂ€r Ă€r vi, bĂ„da tvĂ„, sĂ„ fysiskt nĂ€ra och jag
 vet
 inte
 vad
 jag
 ska
 sĂ€ga.

Ett djupt, djupt andetag som suger in hela universum och vardagen – pĂ„ samma gĂ„ng. Vi tittar pĂ„ varandra. Hans tĂ„rar trillar. Snyftningarna.

Jag ser in i de dĂ€r ögonen som Ă€r sĂ„ lika mina. De dĂ€r ögonen som lĂ€r mig sĂ„ mycket, som lĂ€r mig att se ungen i mig sjĂ€lv och samtidigt ett barn – mitt barn – som Ă€r pĂ„ vĂ€g mot vuxenheten. HĂ€r ligger jag och ser mig sjĂ€lv pĂ„ distans och honom som han Ă€r hĂ€r och nu.

Svaret.

- Älskling. Det du sĂ€ger kommer aldrig att oroa mig. Det du sĂ€ger blir nĂ„got jag kan försöka göra nĂ„got Ă„t. Tillsammans kan vi hitta en lösning. Det Ă€r det du INTE sĂ€ger som gör mig orolig. Kom ihĂ„g det. SĂ„ kommer det alltid vara. SĂ„ prata.

Och vi pratade.

Om döden. Om alltings meningslöshet. Och meningsfullhet. Om hur svÄrt det Àr och hur enkelt det kan vara. Rymden, storheten, litenheten, ensamheten. Det vi vet och det vi inte har en aning om. Om kÀrleken och smÀrtan och bergochdalbanan.

Klockan slog kanske 01.00. Kanske 02.00. Vad vet jag? Och jag tÀnker att det Àr sÄ med allt. Klockan slÄr hela tiden och det stÄr aldrig stilla. Och det vi inte sÀger Àr det som oroar mest av allt.

Pratet. Samtalet. FörmĂ„gan att sĂ€tta ord pĂ„ det innersta. Det gĂ„r över alla mĂ€nskliga grĂ€nser. Orden och kĂ€nslorna tillhör oss alla – oavsett kön.

Sluta aldrig prata med ungarna. BĂ„de med han och hon och hen.

De förtjÀnar tillgÄng till orden.

 

 

Publicerad den 16 december, 2013 av Frida Nilsson
2 kommentarer
© 2018 JĂ€mstĂ€lldhetsexperten