Det du inte säger

Vi jobbar mycket med trötthet min lilla familj, sömnproblem since… forever. Sen äldsta ungen föddes för snart elva år sen har det pågått. Den paniska rädslan för att somna har alltid funnits där. Sova. Aldrig förenat med paus eller avkoppling. Alltid en kamp. Jag har hört att jag var likadan som barn. Nu sover jag överallt och var som helst och har inga krav på bekvämlighet. Gissningsvis en ren överlevnadspryl.

Han är inte där än. Han har en kamp. Ett inre krig.

Jag håller om. Ligger bredvid. Blir galen. Blir tokig. Lugnar ner mig. Tar beslut. Håller fast vid dem. I säkert fyra minuter. Blir galen igen. Håller om. Säger förlåt. Är pedagogisk. Är klok. Blir gråtfärdig. Kommer tillbaka. Är förstående. Blir galen. Är förstående. Blir galen. Är förstående. Blir… är…

… mänsklig?

Och ligger där. Håller om. Stryker över ett spikrakt hår, en lugg som hela tiden faller ner mot madrassen. En benig axel. En nacke.

- Jag vill inte säga vad det är eller hur jag tänker… Du kommer bara blir orolig, mamma.

Nu har kampen blivit min. Nu är den min. Och jag kramar så hårt jag har möjlighet att göra.

Han vill inte prata med mig och jag vill skrika. Jag vill ropa på min mamma. Hjälp mig! Jag har inga ord. Hur gör man? Hur gör ni andra? Här är vi, båda två, så fysiskt nära och jag… vet… inte… vad… jag… ska… säga.

Ett djupt, djupt andetag som suger in hela universum och vardagen – på samma gång. Vi tittar på varandra. Hans tårar trillar. Snyftningarna.

Jag ser in i de där ögonen som är så lika mina. De där ögonen som lär mig så mycket, som lär mig att se ungen i mig själv och samtidigt ett barn – mitt barn – som är på väg mot vuxenheten. Här ligger jag och ser mig själv på distans och honom som han är här och nu.

Svaret.

- Älskling. Det du säger kommer aldrig att oroa mig. Det du säger blir något jag kan försöka göra något åt. Tillsammans kan vi hitta en lösning. Det är det du INTE säger som gör mig orolig. Kom ihåg det. Så kommer det alltid vara. Så prata.

Och vi pratade.

Om döden. Om alltings meningslöshet. Och meningsfullhet. Om hur svårt det är och hur enkelt det kan vara. Rymden, storheten, litenheten, ensamheten. Det vi vet och det vi inte har en aning om. Om kärleken och smärtan och bergochdalbanan.

Klockan slog kanske 01.00. Kanske 02.00. Vad vet jag? Och jag tänker att det är så med allt. Klockan slår hela tiden och det står aldrig stilla. Och det vi inte säger är det som oroar mest av allt.

Pratet. Samtalet. Förmågan att sätta ord på det innersta. Det går över alla mänskliga gränser. Orden och känslorna tillhör oss alla – oavsett kön.

Sluta aldrig prata med ungarna. Både med han och hon och hen.

De förtjänar tillgång till orden.

 

 

Tags: , ,
Publicerad den 16 december, 2013 av Frida Nilsson
2 kommentarer
Frida Nilsson är redaktionschef på Motivation.se som skriver om ledarskapsområdet, motivation och medarbetarfrågor. Målet är att sprida kunskap, ge inspiration, lyfta fram goda exempel och starta dialog kring viktiga arbetslivsfrågor. Frida gästbloggar på Jämställdhetsexperten.se

2 svar

  1. Veronica Lax skriver:

    Hej Frida,

    Så fint du skriver och jag förstår vad du går igenom. Min dotter har varit likadan de sista åren och dödsångesten kom i år sen hon fyllde 9. Hon sover till och från i vårt rum på egen madrass vid behov när hon brottas med livets mening och att vara liten. Det är en brottnings match att bli självständig och inte vilja lämna det bekväma. Bra att ni kan prata och gemensamt hitta en lösning där ni tillgodoser era behov. Lycka till!

    Kram,
    Veronica

    • Frida skriver:

      Tack för fin kommentar!

      Jag tror det viktigaste är att inte sluta prata. Det finns inte lösningar på allt och det är tungt från och till – vi får inte låtsas som att det är lätt. Det är okej att känna sig uppgiven, det hör till. Det gör ju ont att se ungarnas våndor, men jag tror också att vi ska se det som något positivt att de delar med sig.

      Det här gäller för alla – alla våra söner och döttrar som ska växa upp. Får vi orden, empatin och känslorna med oss kommer vi inte behöva slåss eller kasta flaskor som i Kärrtorp.

      Kram tillbaka!
      / Frida

Kommentera

© 2018 Jämställdhetsexperten