Homosexuella pingviner och nästan-kärlek i Big Brother
För ett par veckor var den stora nyheten i sociala medier att homosexuella pingviner i Bergen, Norge, hade blivit föräldrar. Det är ju alltid kul att folk gillar oväntade familjekonstellationer, men retoriken svensk media använder kring det hela ger mig en sur eftersmak. Jag skulle nämligen vilja hävda att Herman Piele och Pondus inte alls är homosexuella pingviner. Jag skulle säga att de är två pingvinhannar som lever tillsammans – och uppfostrar ett barn.
För att klargöra detta måste vi titta lite på begreppet homosexuell. Begreppet uppstår sent 1800-tal i Ungern, och blir en förklaringsmodell av samkönat begär. Innan fanns Pederastin i antika Grekland, synden Sodomi och så det lite ålderdomliga ordet homofil. Skillnaden är att homosexuell (homo = samma, sex, infinitiv sexus= kön) är att det inte är endast ett begrepp för samkönat begär, eller en samkönad praktik för den delen, utan är kulturell betingat och kommer med identitetsmarkörer. Med andra ord, du kan som man vara sexuellt attraherad, romantiskt intresserad eller utöva en sexuell praktik med män utan att nödvändigtvis vara homosexuell.
Min andra invändning är den disneyfiering som djurriket får dras med, en moderniserad version av fablernas värld där förses med mänskliga beteenden och begrepp. Alltså, homosexualitet är ett kulturell betingat begrepp för människor. Herman Piele och Pondus är pingviner, visserligen boendes i en av människan skapad djurpark men likafullt är de djur. Djur är inte homosexuella, de har en samkönad praktik.
Ungefär samtidigt kom nyheten om Zankie, en så kallad ”showmance” (en romans i en show) i den amerikanska versionen av Big Brother, i engelskspråkiga medier. Zankie består av den heterosexuella Zach Rance och den homosexuella Frankie Grande. Zach säger att han betraktar Frankie som sin pojkvän, eftersom bandet mellan dem är så pass djupt och ärligt, trots att Zach är noga med att poängtera att han är hetero. Zankie kan ses laga mat, gosa och lyfta vikter tillsammans och ha en extrem närhet till varandra, utan att det för den skull blir sexuellt. Detta utmanar en hel del föreställningar om relationer mellan män, och mellan homosexuella och heterosexuella sådana speciellt.
Med retoriken som användes av svenska medier kring Herman Piele och Pondus är jag rädd för hur de skulle skriva om Zankie. Rubriker som ”gayromans i Big Brother-huset” är inte långt borta. På samma sätt som tidningar kan skriva homopingviner, gaybröllop eller homofrågor skulle de kunna göra en oklara slutsatsen att Zankie skulle vara en fråga om en homosexuell romans istället för att se det för vad det är, ett queert förhållande som bryter gränser för vad vi förväntar oss.
Det är viktigt att förstå skillnaden mellan ords olika betydelse. Eftersom den som använder ord har makt. Ord är normerande och genom att slarvigt använda fel sorts begrepp utifrån normativa föreställningar sprids detta vidare. Det är dags nu, 2014, att svensk media blir normmedvetna och lär sig använda begreppen rätt.
Den overkliga verkligheten
Den 7 november kom Time magazine ut med ett nummer som var specialiserat på matvärlden och passande döpt till ”The Gods of Food” (Matens gudar) med underrubriken ”Meet the people who influence what (and how) we eat”. Framsidan pryds av tre manliga kockar som står med huvudena tätt ihop. I artiklarna om matbranschen får 2 kvinnor vara med i kanten (bokstavligen) i en omnämning av dessertkockar på några rader samt fyra kvinnor som jobbar inom industrin dock inte som kockar.
Matvärlden i USA har reagerat på utelämnandet av kvinnor i tidningen. Matskribenter och kockar som är kvinnor har gett svar på tal och kommit med listor på kvinnor som skulle platsa i numret. Tyvärr har redaktören Howard Chua-Eoan försökt sig på att försvara sig i en intervju med Eater’s Hillary Dixler, vilket snarare har gett debatten mer bränsle än att lugna den. För det blir inte bättre. Orden är inte nya utan en repetition av sådant vi har hört många gånger tidigare; Det fanns inga kvinnor som passade utifrån våra kriterier; Vi ville inte fylla en kvot. Det låter snarare som lathet. Att en av världen mest ansedda tidningar inte kan skrapa på ytan, att de ”inte hittade några kvinnor”, låter snarare som någon som inte har gjort sitt jobb. Att personer med så mycket inflytande tillåts vara så pass lata oroar. Grävande journalistik någon? Ingen?
Samma ursäkter hör man alldeles för ofta när frågan om bland annat kvinnor i styrelser kommer upp. Återigen har personen i fråga inte gjort sitt jobb ordentligt och inte acceptera den uttjatade ursäkten ”det fanns ingen”. Kanske kan det vara så att redaktören Howard Chua-Eoan speglar sin egen verklighet, men inte nödvändigtvis den verklighet som läsarna upplever. Eller hur det faktiskt ser ut. Men Chua-Eoan anser att tidningen enbart reflekterar matbranschen så som den ser ut, och att media inte har något som helst ansvar att förorda något. Men i och med det uttalandet glömmer han bort den makt som media har att lyfta en karriär för den eller de som de väljer att porträttera. Och väljer du hela tiden bort en grupp så kan det skapa en obalans.
Time Magazine är inte ensamma om att visa upp en verklighet som är overklig. Exemplen genom historien fram till idag är otaliga. Hela tiden argumenteras det att kvinnorna inte finns, medan problemet är att många av de kvinnor som tagit plats, kämpat för att synas, höras och göra det som de brinner för har skrivits ur historien och inte fått synas. Vi vet alla att det är de som har makten som får skriva historien och forma hur verkligheten ska uppfattas. Listan på sådana exempel kan göras lång, några följer nedan.
Vi har Alice Guy-Blaché en av filmhistoriens pionjärer. Hon var en av de första som gjorde berättande filmer vid 23 års ålder likväl som en pionjär i arbetet med att lyckas synkronisera talfilmer. Hon producerade under sin karriär över 1000 filmer, bland annat den första filmen med en hel rollbesättning av afroamerikaner. Vem har hört talas om henne?
Inom forskarvärlden finns en mängd kvinnor som har bidragit med tid, kunskap och engagemang. Deras namn har bleknat, de har åsidosatts och män har fått äran för deras upptäckter (Liza Meitner, Ada Lovelace, Judy Malloy bland annat som ni kan läsa mer om här).
Åter i filmens värld visar det sig att kvinnor osynliggörs. I familjefilmer går det tre pojkar på en flicka, och folkmassor på film är det bara 17% av den kvinnliga befolkningen som får vara med. En ganska overklig verklighet kan man tycka.
Så varför ska man dra tjata om hur kvinnor ses i media, om de syns i filmer, om de får pris eller ej? Kommer inte nästa generation att lösa det, de som är mer medvetna om jämställdhet? Svaret är enkelt. Förebilder. Om kvinnor som trots en total avsaknad av förebilder kan gå mot strömmen, bryta normer och göra karriär i områden som traditionellt dominerats av män så behöver de synas. För annars måste varje flicka som har en liknande dröm börja om på ny kula. Två steg fram, ett steg bak. Alla behöver förebilder, för ”kan hen se det, kan hen va’ det”.
Bröllopstraditioner och feminism
En undersökning bland 200 kommande brudar i England visar på hur traditioner ändras i samband med vigsel. Det verkar som att en del brudar faktiskt ser det som ett medvetet feministiskt val att inte hålla sig till vissa traditioner.
26% av brudarna ville behålla sitt flicknamn i någon form.
19% av brudarna ansåg att vissa bröllopstraditioner ”i viss mån” kan uppfattas som ”anti-feministiska”.
76% av brudarna vill att deras far lämnar över dem (inte lika vanlig tradition i Sverige reds anm).
9% av brudarna skulle bära en annan färg än vitt på sin bröllopsdag.
Undersökningen skrivs det om på bland annat Weddingdays (som jag förstår har gjort undersökningen) och Huffington Post.
Personligen minns jag att folk blev väldigt förvånade att jag inte behöll mitt flicknamn i samband med vår vigsel för ett par år sedan. ”Du som är jämställdhetsexpert kan ju inte ändra namn!” var det faktiskt en del som utropade.
För mig är det viktigt att traditioner formas efter människorna som ska utföra dem och att vi inte är onödigt konservativa kring vissa av dem enbart i relation till kön.
Oavsett om det är en man och en kvinna som gifter sig eller inte (jag utgår från att undersökningen inte har ett perspektiv kring olikkönade- eller samkönade giftermål eftersom inget nämns – då brukar det vara heteronorm) så är det viktigt att tänka igenom traditionerna, förhålla sig till dem och skapa sitt eget helt unika koncept.
Det är fler möjligheter vi ska skapa, inte nya snäva normer!
Däremot så hade jag en annan färg på klänningen än vit. Vilket var väldigt kontroversiellt för vissa medan andra ansåg att det var helt upp till mig.
Nu är jag nyfiken på vad män anser om feminism i relation till bröllop – och hur samkönade par förhåller sig till att medvetet bryta eller behålla vissa traditioner. Vem vill göra dessa undersökningar?
Trevlig midsommar!
Midsommar firas traditionsenligt i Sverige med midsommarstång, färskpotatis, sill och nubbe. Jordgubbar finns nog också på mångas bord ofta med vispad grädde och kanske lite strösocker.
Inför denna högtid vill många företag att du ska välja just deras produkter och för dem som inte gör sin egen inläggning eller kryddning så är sill något som ska inhandlas. Jag hittade ett exempel på storytelling i en tidning som följer med det kundkort jag har i kedjan som har en affär i min förort. Under rubriken ”Gör dig bekant med den svenska sillkulturen. Möt de lokala karaktärerna.” beskriver ett företag sina sillsmaker utifrån karaktärer från orten. Smart. Storytelling är det nya svarta.
Tyvärr fick de av någon anledning bara med karaktärer som är män. Vilket föranledde ett mail från undertecknad. Så här skrev jag:
Jag såg er kampanj i en tidning. Roligt sätt att presentera ert sillsortiment. Tråkigt bara att det bara män, finns det verkligen inte en enda karaktär som är kvinna som är värd att prata om och vars historia är värd att berätta?
Känns tråkigt på en annars rolig kampanj. Leta lite djupare, hon finns med största säkerhet där!
Tack.
Jenny
Det dröjde inte många timmar så fick jag svar från företagets vd. Så här skrev han:
Hej,
Tack för kommentaren, kan bara hålla med dig. Vi har inte tänkt utifrån det perspektivet men det måste vi absolut göra. Självklart finns det kvinnliga karaktärer som vi kan ta med.
Håll utkik på våra kommande nyheter så skall vi få med en kvinna.
Hälsningar Stefan
Vardagsaktivism lönar sig. Säg ifrån när något känns konstigt. Ställ frågor. Nästa midsommar kan kanske de som vill njuta av sill med anknytning till kvinnor från Varbergstrakten. Bara en sån sak. Om du vill, dela gärna dina genusdiskussioner i midsommar på taggen #genussill så kan vi stötta varandra.
Nä, nu ska jag vispa grädde. Vi hörs!
En jämställd påsk!
Kan man önska någon en ”jämställd påsk”? Man kan väl göra lite vad man vill – luften är fri!? Hursom så tycker vi att man nästan kan fråga vilken jämställdhetsinriktad fråga som helst för att få svar på hur jämställdhetsdiskussionen går i Sverige just nu. Hur städar man jämställt? Hur sover man jämställt? Hur smakar jämställdhet? Så vi frågade våra följare på Facebook och Twitter hur en jämställd påsk är och vi fick några tänkvärda svar.
Frederick skojade till det med svaret: ”En äggstra bra påsk, kanske…”
Och ja varför inte? En påsk som har det där lilla extra helt enkelt, med skratt och glädje för alla.
Delbert svarade med mer allvar i rösten: ”En påsk då alla får vara med både sin pappa och mamma…”
Detta är en het jämställdhetsfråga i Sverige just nu. Försäldraskap, vårdnad och tillgång till barnen. Låt oss sätta det i en historisk kontext så förstår vi kanske bättre varför det finns många stereotypa föreställningar om vem som ska ta hand om barnen och vem som inte ska det. TCO:s senaste Pappaindex nu i veckan visar att pappornas uttag ökar. Där får vi säga grattis till Jönköpings län och Degerfors kommun – som utsetts till årets raketer. Det går långsamt framåt men alldeles för långsamt. Så visst, ni som är föräldrar, heterosexuella par som homosexuella, makalösa som i en relation, fråga era barn hur de vill ha sin påsk och ansträng er lite extra för att barnen ska få vara med i firandet. Det är väl ändå en av påskens storheter, att det finns så mycket att göra tillsammans – vuxna och barn.
Anna spekulerar: ”Då borde ju inte bara häxor vara kvinnor som åker till blåkulla eller? Hmmmm…”
Javisst är detta en intressant tanke. Är inte påsken en tradition med extra mycket… förvirring? Vi blandar den kristna påsken, den judiska påsken och hedniska inslag av fruktsamhet och folktro på häxor och blåkulla. Hur vi genomför vårt påskfirande säger mycket om hur vi ser och har sett på kvinnor och män. Får pojkar klä sig till påskkärringar eller ska de hålla sig till den mer (i min mening) tråkigare varianten av påskgubbe? Får män följa med till Blåkulla? Det fina är väl att det är du som bestämmer! Vi skapar våra traditioner med små, små förskjutningar varje år. Så man är långt ifrån maktlös! Så alla häxor där ute, varför inte ta med en slipsbärare till Blåkulla i år?!
Frida slängde in: ”Att tupparna också borde lägga ägg!”
i debatten och nu börjar vi ju tassa in på det där med biologi som man tänker är lite svårare att förändra än genus och traditioner.
Jag testar resonemanget (skulle detta vara möjligt redan till påsk) och googlar därför ”män föder barn”. Jag hittar ett experiment där män har fått testa att lägga ”mänskliga ägg” så att säga. Lite förlöjligande verkar nyheten fokusera på att de helt enkelt inte pallade trycket och började gråta. Eh… De glömde kanske faktumet att man förbereder sig i nio månader också, men visst.
Men hursomhelst, i dagens moderna samhälle så flyttar vi gränser inte bara för det socialt konstruerade könet, genus, utan också för det biologiska. En man födde ju faktiskt år 2008 ett barn. Och detta stämmer ju överens med hur man ser på förhållandet genus-kön: det går inte att dra några exakta gränser för vad som är miljö och vad som är biologiskt, och det är kanske i slutändan inte heller det viktigaste, det enda vi behöver vara överens om är att kön inte är orubbligt i relation till miljön runtikring. Eller som Simone de Beauvoir så klokt skrev redan 1949: ”man föds inte till kvinna, man blir det”.
Och slutordet från oss på Add Gender blir: ”Att hönorna inte behöver läga ägg om de inte vill!”
Vilket gör att vi landar i att säga inte bara glad påsk till dig som läser utan också grattis till RFSU som fyller 80 år i år!
Fantastiska bilder och filmklipp finner du på RFSU:s hemsida.
