När jag är ute och föreläser om jämställdhet, kön och genus så möter jag olika attityder till det jag berättar. För en del är genusteorin den teori som bäst beskriver deras verklighet. För andra förklarar genusteorin inte deras verklighet. För den senare kategorin personer så är vi djur och precis som djur har vi drifter och instinkter som vi har nedärvda i våra gener sedan hundratusentals år tillbaka.

Personligen håller jag med om att genusteorin är den teori som bäst fångar den verklighet vi lever i. Jag tror, utifrån det jag har studerat, att vi är både påverkade av vår miljö och av vårt genetiska arv. Därmed inte sagt att jag tror att det genetiska arvet saknar betydelse.

Men detta är inte oproblematiskt. Mer än en gång jag har fått höra:

”Du har gått på jämställdhetsbluffen!”

”Du är hjärntvättad!”

”Genusvetenskap? Det är ingen vetenskap! Det är kvasivetenskap som inte har något existensberättigande!”

”En kurs i biologi borde vara obligatoriskt för genusvetare!”

”Det vore bättre om de här genusvetarna jobbade lite innan de börjar uttala sig!”

Det finns en vits med att arbeta innan man studerar, det kan jag definitivt hålla med om. Men jag har nästan bara hört det argumentet i kombination med genusvetenskap. Varför det just måste vara genusvetare som ska arbeta först och sedan utbilda sig vet jag inte riktigt. Kan tänka mig fler yrken som skulle behöva den ordningen.

Jag arbetade i 18 år innan jag läste genusvetenskap. Det blev några år som postiljon, några år som kontorsnisse och en hel del fler år som ljudtekniker. Jag hade inga teorier om hur det stod till mellan män och kvinnor. Jag försökte förklara saker och ting för mig själv, antingen genom diskussion med andra eller genom att läsa mig till kunskap. I diskussioner med andra hamnade jag lätt i något slags biologistiskt resonemang kring vad det innebar att vara man eller kvinna.

”Det kanske är så att kvinnan på grund av sitt bredare bäcken och därmed sämre förmåga att springa, blev lämnad hemma vid lägerelden. Därför har kvinnan blivit den som är hemma och tar hand om barnen och hushållet.”

Och där stannade också diskussionerna. Vi kom inte vidare. Men någonting skavde.

Det var året innan jag började plugga igen. Tjänsten jag innehade var en ny typ av tjänst. Det fanns fyra sådana tjänster och jag hade fått en av dem – i sällskap av tre andra män. Nu var det inte så att det saknades kvinnor på den här arbetsplatsen. Numerärt så var det ganska nära 50-50, som jag kommer ihåg det. Ändå var det fyra män som hade fått tjänsterna. Det blev ganska upprörda diskussioner om varför det var bara män som hade tillsatts på de här tjänsterna. Jag tyckte att det var jobbigt, för plötsligt var det mitt kön som ifrågasattes. Inte helt sant kanske, men det ifrågasattes i alla fall huruvida det var de fyra bäst lämpade personerna som hade tillsatts på de fyra platserna och varför de fyra personerna råkade vara män. Den som var ansvarig för tillsättandet av tjänsterna sa att det inte hade med kön att göra, utan det handlade om kompetens. För min chef var det ett resonemang som stämde och var logiskt. Jag var desto mer tveksam, eftersom jag tyckte att det fanns kvinnor på min arbetsplats som hade lika eller bättre kompetens än jag.

Vid ett tillfälle satt jag och pratade med en kollega från en annan avdelning. Vi pratade om ditt och datt och kom slutligen in på min tjänst. Jag berättade för honom att jag inte kände mig helt bekväm med att det var fyra män som hade fått tjänsterna och att jag inte tyckte att kompetensresonemanget höll hela vägen.

”För mig handlar det här om kön” sa han utan att blinka ”det handlar om den västerländske, vita mannens primat.”

”??”

”Jo, det vill säga att den västerländske mannen är norm. Normen som bestämmer vad som är avvikande. Den som har valt ut er har antagligen gjort det med övertygelsen att han har gjort urvalet utifrån kompetens. MEN han har förmodligen inte funderat på vad som är kompetens för honom. En fråga han kunde ha börjat med är ’Har kunskap ett kön?’ Många blir förvånade när de börjar nysta i det där och kommer fram till vad de faktiskt tycker.”

Det här samtalet var det som fick mig att läsa genusvetenskap.

På genusvetenskapen så föll bitarna på plats för mig. Jag kunde relatera det mesta av det jag läste till mitt yrkesliv. Dessutom stämde det nästan till punkt och pricka in på det jag hade upplevt under mitt liv. Jag har kunnat titta tillbaka på tidigare yrkeserfarenheter och händelser och kunnat se vad det har varit för strukturer och fördomar som satt igång vid olika tidpunkter. Jag har skaffat mig ett perspektiv och ett verktyg som jag idag kan stödja mig på när jag hjälper andra att nå långt i resan mot jämställdhet.