Att glöda
Det var kallt, det var stjärnklart, det blåste. Det var onsdagkväll och klockan var 20.30. Jag stod på toppen av världen och låtsades att jag hörde ljudet av dova vant-applåder och jubel. Det var nu det gällde. Det var OS i någon stad som inte gick att uttala, kanske var det låtsasfranska. Det var störtloppstävling, det bekanta nedräkningspipet ljöd och jag tog sats. Sparkade ut med högerskidan och intog positionen. Applåderna eskalerade. Jag satsade allt. Kröp ihop. Och flög ner mot målet. Aldrig tidigare hade en tolvåring vunnit OS i störtlopp. En sensation.
Sen var det dags att åka hem. Pappa stod vid parkeringen och väntade med bilmotorn igång. Han slängde in skidorna i takboxen. Jag stoppade låtsasmedaljen i fickan. Knäppte upp pjäxorna och i huvudet svarade jag på frågorna i vinnarintervjun. ”Hur känns det?”.
Jag brann. Inget kunde stoppa mig. Jag var oövervinnerlig. Jag tog OS-medalj flera gånger i veckan.
Den glöden jag kände i skidbacken (som i själva verket var en gammal soptipp i mellansverige) – den strävar jag ständigt efter än idag. Ibland lyckas jag, ibland inte.
När jag började jobba med Motivation.se kände jag något som jag inte hade känt på mycket länge. Jag kände mig nästan som tolv igen. Engagemanget, viljan, energin. Känslan av att inte ens tänka på motståndet. Bara köra. Bara bli ett med uppgiften och fokusera framåt. Att bemästra utmaningen och ha kontroll, att känna fullt förtroende för sin egen kunskap och kompetens. Att plötsligt känna äkta motivation, förmodligen sprungen ur att vara rätt person på rätt plats, när egenskaperna fullt ut matchar behovet.
Vi lanserade sajten 1 mars 2011 – snart två år sen och jag känner fortfarande likadant. Inte hela tiden och inte alltid, det vore att ljuga. Men glöden finns där. Och jag vill aldrig mer gå tillbaka till en plats där den riskerar att falna.
Om några veckor ska jag och mina föräldrar åka till Italienska alperna tillsammans. Även om jag är lite stelare och kanske inte riktigt lika modig längre, så ligger glöden där inne och pyr. Jag ska vara tolv igen och ska höra vant-applåderna. Förmodligen kommer jag vinna OS. Jag brukar göra det.
Livet är lite för kort för att inte vara tolv år oftare.
Våga utmana normen
Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat – om föräldraledarskapet och att ständigt behöva försvara sina val.
Men så läste jag en bok. Och gjorde en intervju. Och gick och tränade. När jag kom tillbaka hade det här inlägget fått eget liv och nu skriver det sig själv.
Boken är Magkänslans anatomi och författaren är filosofen Kristoffer Ahlström-Vij. Jag hörde honom föreläsa för några veckor sen och fick sen en intervjutimme med honom. Hans bok handlar (bland annat) om människans tilltro till sin egen begåvning och förmåga att överskatta sig själv. Hon är dömd att tänka fel med en hjärna som är utformad för att jaga hjortar och samla nötter. Med den hjärnan ska vi fatta rationella beslut och välja de rätta vägarna, utan att ha en aning om vad ett motsatt val hade inneburit eller vilka vinster ett motsatt agerande givit. När vi väl slagit in på en given väg, slutar vi ifrågasätta om det verkligen var den rätta stigen vi klev in på. Vi bara tar för givet. Och fortsätter att gå.
Boken är intressant på många plan och innehåller också en rad tips kring hur vi kan börja tänka mer rätt. Tänka tankar som är baserade på verkligheten – och inte på våra subjektiva minnesbilder (vi kommer främst ihåg det som gick bra och tar nästa beslut baserat på den informationen) eller den magkänsla som så ofta leder oss käpprätt fel. Vi vill nämligen se samband i tillvaron. Vi gillar när saker och ting hänger ihop. Men de samband vi ser har vi själva konstruerat efter en egen logik som är ganska lätt att plocka isär med hjälp av statistik och fakta.
Det är till exempel inte rationellt att gå runt och vara livrädd för en pandemi eller en terrorattack som statistiskt sett drabbar mycket få, men samtidigt – helt orädda – röka, äta fet mat och köra bil. Ibland alla tre samtidigt. Hur tänker vi där? Inte alls. Och då undrar man – hur många sådana områden finns egentligen? Där vi tänker fel och överskattar oss själva? I stort sett alla, menar Kristoffer Ahlström-Vij.
Vi är alltså inte så listiga som vi tror. Jobbig insikt. Men viktig. Om vi överskattar oss själva, är rent dåliga på att ta bra beslut och ser samband överallt, fast de inte alls finns, innebär det förmodligen att den värld vi ser idag är uppbyggd av en rad känslomässigt tagna, irrationella och ogrundade beslut.
Vi har gått på magkänsla. Det kanske är dags att frångå den nu.
Ahlström-Vij tog under sin föreläsning upp ”checklistan” som ett botemedel för vår inkompetens. Med ett exempel från verkligheten gjorde han tydligt vad ett nytt tankesätt kan åstadkomma. Ett sjukhus provade en tid olika metoder för att få ner dödligheten som var hög efter en viss typ av venkateter-sättning. Det blev ofta infektioner vid den här typen av ingrepp och det fick svåra konsekvenser – patienter dog. Genom att testa sig fram via checklistor som omöjliggjorde slarvfel hos läkaren, hittade man till slut ett sätt som fick ner dödsiffran till… noll!
Det visade sig att den effektivaste metoden var en punktlista över samtliga moment samt mandat för sköterskan att övervaka processen och säga till när något steg hoppades över. Två personer som hjälptes åt och som dessutom backades upp av en lista – plötsligt blev det omöjligt att göra fel. Liv sparades. Så enkelt.
Kanske det inte vore så dumt med checklistor som stöd för att förändra våra felaktiga tankebanor, lite oftare? Och på fler områden. Då blir det plötsligt svårare att halka snett.
Så låt oss försöka sluta överskatta oss själva. Sluta ta för givet att vi tänker rätt och förstå att vi måste utmana normen för att få en rikare tillvaro, större lönsamhet, tillgång till nya synsätt och dimensioner.
Jag tror att vi tänker fel när vi delar upp människor i så begränsande stereotyper som ålder, kön, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättningar… Allvarligt talat. Vad är det vi försöker göra? Begränsa oss själva och de resultat vi skulle kunnat åstadkomma? Vi har gått ner på fel stig, helt klart. Vi tror att vi tänker rätt – men tappar oerhörd potential genom att tänka fel.
Låt oss sluta vara så rädda för det vi inte känner till. Låt varje tanke som kommer med automatik, utmanas av en motsatt tanke som du aktivt väljer att tänka. Byt ut skepticism mot nyfikenhet.
Så bygger vi en checklista med utmanade punkter. Något vi kan stämma av mot när normen tränger sig på. Jag skriver första punkten. Så kan ni fylla på.
Nu kör vi!
1. Vi är inte likadana – vad roligt!
