Författararkiv Frida Nilsson, Author at Jämställdhetsexperten - Sida 2 av 3

Duvemåla eller Årsta – same same?

Igår släpade jag mig hem från Ica med två matkassar. Det gjorde jag i förrgår också. Och dagen innan dess. Veckan innan. Och kanske hela året. Eller vänta… de senaste tio åren. Tjugo. Trettio? Jag vet inte. Hur gammal är jag? Har det redan gått ett halvt liv?

Jag har släpat kassar i vad som känns ett varv runt jorden. Och jag har skrivit lika långa listor på vad dessa påsar ska innehålla – mjölk (ekologisk mellan, of course), äpplen, toapapper. Flingor, kaffe, kaviar. Glass (då får man gå extra raskt), tandkräm, Yes. No. Maybe. Jag har också släpat IKEA-kassar. Ibland med delar av hyllan Leffe. Ibland med skitig tvätt. Och ibland med tvåveckorspackning till landet. För att inte tala om datorn. Den släpar jag runt så slentrianmässigt numera att den mer är att betrakta som nån sorts utväxt på min rygg. Utväxt med potential.

När jag igår vandrade gatan fram och såg ut lite som en tyngdlyftare på luktsalt (röd, frustande och oerhört fokuserad på att härda ut de brinnande krampkänningarna fram till porten) slogs jag plötsligt av hur jag kände mig kanske som Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Inte så småländsk precis, men ni vet… det gjorde ont i kroppen, tankarna malde praktiska överlevnadsstrategier som berörde räkningar, logistik, planering – hur ska jag få ihop allting? Slasket runt fötterna kändes som en leråker. Håret hängde, blicken flackade och det lätta illamåendet vittnade om att jag nog glömde äta lunch. Det som låg i kassarna handlade om mat för dagen, överlevnad för barnen och det kändes (ja, då kändes det så, för det var synd om mig på nåt sorts extra-vis!) som att jag faktiskt hade grävt fram en hel stenbeströdd åker för att lyckas fylla kassarna med innehåll. Ständigt med blicken i fjärran – tänk att få dra från allt. Till ett paradis. Där oro och ångest är något man endast läser om i böcker. En bekymmersfri plats. Amerikat… (Eller bara typ en liten weekend i London).

Jag ställde ner påsarna på en bänk. Liknelsen var så slående och jag undrade väldigt intensivt – hur långt har vi egentligen kommit, rent historiskt? Här står vi och stampar, fast på en annan, lite mer urban, fläck och med lite andra dojjor på fötterna? Jag står inte med ett spett i en åker. Jag svälter inte. Men jag ägnar uppenbarligen mitt dagliga liv åt att få ihop den här samtidens vardag. Där det handlar om att ha råd att ge ungarna egna telefoner och semesterresor. SL-kort och vårjackor. Man kämpar på. På andra sätt självklart och med livet lite längre från överlevnad. Men. Är kampen densamma är det bara innehållet i den som skiljer sig över tid?

Tar med mig den svindlande tanken till tangentbordet samma kväll. Och bäst som jag sitter framför teven och skriver ner den här bloggen kör SVT en trailer om det kommande programmet Tidsjakten. ”Har du svårt att få ihop livspusslet? Ta hjälp av en tidscoach…” Och sanningen är att tid är en bristvara i många kvinnors liv. På samma sätt som Virginia Woolf skrev om drömmen om ett eget rum för eget skapande så drömmer många idag om tid att hinna skapa den fulländade såsen för att vinna kocktävlingen, tid för att engagera sig i styrelsearbete. Tid för att sortera ungarnas behov av regnkläder, matsäckar och allt vad det är för att skapa plats att tänka de stora tankarna. Att bli det geni du kan vara

Här tror jag nog ändå att Kristina hade tittat lite förundrat (delvis för att det var första gången hon såg en platt-teve) och på klingande småländska undrat vad en ”cåch” kan göra åt saken?

Mitt svar hade nog blivit att det vet vi inte än. Men kom igen om drygt hundra år. När vi står på en annan fläck och med andra dojjor och stampar av någon annan anledning.

Publicerad den 7 april, 2014 av Frida Nilsson
Inga kommentarer

Det du inte säger

Vi jobbar mycket med trötthet min lilla familj, sömnproblem since… forever. Sen äldsta ungen föddes för snart elva år sen har det pågått. Den paniska rädslan för att somna har alltid funnits där. Sova. Aldrig förenat med paus eller avkoppling. Alltid en kamp. Jag har hört att jag var likadan som barn. Nu sover jag överallt och var som helst och har inga krav på bekvämlighet. Gissningsvis en ren överlevnadspryl.

Han är inte där än. Han har en kamp. Ett inre krig.

Jag håller om. Ligger bredvid. Blir galen. Blir tokig. Lugnar ner mig. Tar beslut. Håller fast vid dem. I säkert fyra minuter. Blir galen igen. Håller om. Säger förlåt. Är pedagogisk. Är klok. Blir gråtfärdig. Kommer tillbaka. Är förstående. Blir galen. Är förstående. Blir galen. Är förstående. Blir… är…

… mänsklig?

Och ligger där. Håller om. Stryker över ett spikrakt hår, en lugg som hela tiden faller ner mot madrassen. En benig axel. En nacke.

- Jag vill inte säga vad det är eller hur jag tänker… Du kommer bara blir orolig, mamma.

Nu har kampen blivit min. Nu är den min. Och jag kramar så hårt jag har möjlighet att göra.

Han vill inte prata med mig och jag vill skrika. Jag vill ropa på min mamma. Hjälp mig! Jag har inga ord. Hur gör man? Hur gör ni andra? Här är vi, båda två, så fysiskt nära och jag… vet… inte… vad… jag… ska… säga.

Ett djupt, djupt andetag som suger in hela universum och vardagen – på samma gång. Vi tittar på varandra. Hans tårar trillar. Snyftningarna.

Jag ser in i de där ögonen som är så lika mina. De där ögonen som lär mig så mycket, som lär mig att se ungen i mig själv och samtidigt ett barn – mitt barn – som är på väg mot vuxenheten. Här ligger jag och ser mig själv på distans och honom som han är här och nu.

Svaret.

- Älskling. Det du säger kommer aldrig att oroa mig. Det du säger blir något jag kan försöka göra något åt. Tillsammans kan vi hitta en lösning. Det är det du INTE säger som gör mig orolig. Kom ihåg det. Så kommer det alltid vara. Så prata.

Och vi pratade.

Om döden. Om alltings meningslöshet. Och meningsfullhet. Om hur svårt det är och hur enkelt det kan vara. Rymden, storheten, litenheten, ensamheten. Det vi vet och det vi inte har en aning om. Om kärleken och smärtan och bergochdalbanan.

Klockan slog kanske 01.00. Kanske 02.00. Vad vet jag? Och jag tänker att det är så med allt. Klockan slår hela tiden och det står aldrig stilla. Och det vi inte säger är det som oroar mest av allt.

Pratet. Samtalet. Förmågan att sätta ord på det innersta. Det går över alla mänskliga gränser. Orden och känslorna tillhör oss alla – oavsett kön.

Sluta aldrig prata med ungarna. Både med han och hon och hen.

De förtjänar tillgång till orden.

 

 

Publicerad den 16 december, 2013 av Frida Nilsson
2 kommentarer

Delad tanke, dubbel glädje

Jag har alltid gillat samarbeten i olika former. Redan i grundskolan märkte jag att min hjärna kunde imponera på mig – men alltid bara om den slogs ihop med andras. Ofta verkade den vara extra användbar i de mest otippade sammanslagningar och konstellationer som jag normalt sett inte hade valt själv.

Ju mindre jag kunde påverka valet av samarbetspartner, desto mer upplevde jag att min hjärna lyckades förvåna. Naturligtvis inser jag att det är väldigt kopplat till uppbyggda förväntningar kring situationen. Om man blir besviken över en tilldelad samarbetspartner, men ändå lyckas åstadkomma något extraordinärt – klart man upplever att man flyter ovanpå.

Men jag misstänker att det är inte bara handlar om förväntningarna.

Jag tror det är olikheten. Spänningen som uppstår mellan det som står långt bort och det som ligger nära. I mitten av det där utsträckta gummibandet är kraften som mest märkbar. Där står det inte stilla. Där är det rörligt på ett odefinierbart sätt. Det händer alltid något för det går inte att stoppa.

Jag tror det kan kallas… kreativitet?

Jag tror på delat ledarskap – i samarbete åstadkomma förändring. Jag tror på kvinnor, män, människor. Mixen. Olika kulturella bakgrunder och erfarenheter, brett och smalt, högljutt och tystlåtet, hårt och mjukt, rått och överkokt.

Spänningen. Det är den som skapar nytt. Det är där det gnistrar.

Jag tror på att det som vid första anblick kan verka som två motkrafter, istället kan ge dubbel effekt framåt. Jag tror på att fler kan åstadkomma mer än en och att om fler utmanar varandras tankar tror jag att det kan växa till något mycket större än en dagdröm.

Men det kräver ansträngning. Det kräver förmodligen att vi går emot den första instinktiva spärren för det annorlunda och okända. Det kräver öppenhet för andra tankesätt och det krävs modiga människor.

Sen delar vi alla på den energin som skapas i det delade ledarskapet.

För poängen är att det skapas så mycket att den räcker till många.

Publicerad den 10 oktober, 2013 av Frida Nilsson
Inga kommentarer

Att lämna plats – och ta den

För några år sen blev jag plötsligt och oväntat ensam ägare av ett litet torpruckel i Sörmland. I skilsmässan vägrade jag släppa taget och bestämde mig att jag kunde själv. Motorsågen jag fick det året av min pappa i julklapp stod som symbol för vad jag tänkte bemästra – skogen, renoveringsprojekten, trädgården, pumpen, grillen. Inga domäner var ett hinder.

Torpet har lärt mig mycket. Förmodligen mer än vad jag överblicka härifrån.

Nu är jag inte ensam där längre. Men den där tiden var ovärderlig för min inre kunskapsbank. Jag insåg att jag lutat mig lite för mycket på gamla förlegade tankespår och synsätt – min tro på min egen kapacitet (eller snarare bristen på den) var marinerad i en historik som sträcker sig långt bortom ett litet hus i en skog. Jag valde alltför ofta den säkra, redan upptrampade vägen. Stannade i bekvämlighetszonen.

Jag kommer konsekvent att vägra hamna i bekvämlighetszonen igen. Men jag inser också att det inte är ett projekt jag ensam kan stå bakom. Min övertygelse är att jämställdhet är en gemensam sak där vi alla har lika stort ansvar – att lämna plats och att ta plats. Att ställa krav och bryta mönster – nå bortom slentrianmässiga beslut – det måste vi göra ihop. I vardagen, på jobbet, i köket, i skogen…

Det måste göras tillsammans.

Det börjar i det lilla och framförallt är det obekvämt. Det kräver energi att kliva över. Men vad kommer det kosta att inte göra det? Vad är priset för att inte orka gå halva vägen var?

Jag är inte rädd för motorsågen längre. Jag bemästrar den. Jag kan till och med lära andra hur man gör. Kan tricken och knepen. Har modet, har tagit platsen. Jag vågade kliva över till den sidan. Med hjälp av min pappa som öppnade den möjligheten. För jag hade kanske inte valt den själv.

Han lämnade plats. Och jag tog den.

Det är allas vårt ansvar.

 

Publicerad den 31 juli, 2013 av Frida Nilsson
16 kommentarer

Allt är grönt där borta

Jag blev ombedd att klura lite på förebilder inför det här inlägget. Så det har jag gjort. Jag har dissekerat stora namn, idoler. Gått igenom politiker, företagsledare, kvinnor, män (ett och annat djur har passerat också… Lassie? Lejonet Elsa?) Jag har till och med funderat på filmer som förebilder. Rollfigurer, böcker.

Till slut mynnade det mer ut i vad som faktiskt ÄR en förebild… Allt var väldigt hopplöst där ett tag. Tills det blev glasklart. Det var kanske inte så konstigt att det var svårt att se, för det var så nära och så uppenbart. Det är ingen stor person. Det är inte ens EN person. Det är två. Och de är inte alls så stora.

Mina söner.

De som än så länge är tämligen oförstörda. De som ständigt påminner mig om att alla människor kan lika mycket och vill lika mycket – att vi är mer lika än olika. De som rättar mig när jag slentrianmässigt säger ”han” om en läkare jag inte ens träffat. De som inte har samma preferenser som jag när det gäller relationer. De som undrar varför det är så få tjejer i deras dataspel och använder ”hen” som en tillgång och inte ett hot. De som med nyfikenhet applicerar den nya kunskapen – Bechdeltestet – på alla filmer vi ser. De som vill fortsätta prata, fundera, fråga, vända på sunkiga attityder och insnöade normer. De som genuint undrar: ”Men vaddå… varför är det så?”… när jag berättar att det är vanligt att två personer tjänar olika fast de gör exakt samma saker på jobbet. De som inte låter sig begränsas av vuxenvärldens syn på vad som är en flicka och en pojke.  Med självklara svar som gör att jag måste vända bort blicken, kväva rörda tårar och dölja mitt flin på samma gång – ”Jag är ett barn”.

De är ”tämligen oförstörda”, säger jag. Ungefär som att jag tror att de snart kommer att pulveriseras i samhällsapparaten och komma ut som små sockerbitar, identiska med oss alla andra. Fyrkantiga byggstenar.

Men nej. Det är det jag tror att den här generationen inte kommer att göra. Jag tror de är som små fröer, små växter som behöver annan, betydligt mer gödslad jord för att gro. En mångfaldsjord, en ofattig och sammansatt – en jord vi vågat komplicera. Och alla vet ju hur maskrosor funkar i asfalt? Behöver inte ens dra mer på den metaforen.

Och om mitt inre resonemang inledningsvis handlade om vad en förebild faktiskt ÄR… så blev även den delen rätt glasklart för mig. Det är den eller dem som bär med sig något in i framtiden. Som förändrar och gör avtryck.

Så hej, nästa generation! Ni är min förebild. Kör på bara. Rakt in i framtiden. Vi andra lovar att harva och gödsla och ha oss så att ni kan syssla med det ni är bäst på. Växa, förändra, ifrågasätta.

Ser ni vad grönt det är? Där borta i horisonten…

 

Publicerad den 3 maj, 2013 av Frida Nilsson
1 kommentar
© 2019 Jämställdhetsexperten