Slänger din organisation pengar i sjön?
Jag har nyss avslutat en studie i hur jämställdhetsstrateger inom kommuner arbetar kommunikativt inom respektive organisationer. Det var en studie som gav intressanta resultat på flera plan. Något som redan visats av DO och SCB är att lagstadgad dokumentation ofta brister i organisationer. Men utöver detta visade min studie bland annat på följande:
I samtliga fall saknas en strategisk plan för hur jämställdhets- och mångfaldsarbetet ska implementeras i organisationen. Det är helt upp till jämställdhetsstrategens egen kompetens att se till att detta blir gjort – något det ofta saknas utbildning för.
Forskning visar att för att ett jämställdhets- och mångfaldsarbete ska bli lyckat måste det ske genom engagemang hos medarbetare på alla nivåer och genom en känsla av delaktighet och inkludering. Dessutom krävs en ledning som är positivt inställd och ger arbetet sitt fulla stöd och även ekonomiska resurser. Här brister tyvärr ofta jämställdhets- och mångfaldsarbetet. Det finns inte tid och resurser till att säkerställa effektiviteten och kvaliteten på implementering.
Min studie visar att efter att lagstadgade dokument har upprättats – eller helst samtidigt med denna process – behöver resurser också läggas på att engagera medarbetare, bygga upp nätverk i organisationen och göra dessa delaktiga i processen. Om detta inte sker är mycket av de ekonomiska och tidsmässiga resurser som läggs ner på dokumentation utan större verkan.
Jämställdhets- och mångfaldsarbete inom organisationer behöver alltså kompletteras med en strategisk kommunikativ process, för att säkerställa goda effekter. Den kommunikativa aspekten i jämställdhets- och mångfaldsarbete är ett område jag är övertygad om kommer att växa och bli aktuellt ju längre organisationer kommer i processerna kring detta område.
När du i din organisation upprättar dokument för ett jämlikt samhälle – glöm inte att engagera de människor som omfattas av ditt arbete. Du har mycket att vinna på att inkludera alla medarbetare, redan från start.
Vad gör du för att värna mänskliga rättigheter?
Igår deklarerade facebooksidan Vita Kränkta Män att de kommer avsluta arbetet och ta bort sidan. Detta meddelande kom från upphovsmännen idag:
”Hej allihopa! Den här dagen är en väldigt speciell dag, och vi har något att berätta: VKM upphör med omedelbar verkan! Vi moderatorer har inget intresse av att hålla igång den här sidan längre då ni gnäller värre än Avpixlats kommentarsfält. Så om det är någon bild eller kommentar ni vill ta en printscreen av, skynda på! Vi stänger det här stället om några timmar. Med det sagt, ha en bra dag! Hälsningar, Kawa, My, Mia och Martin”.
Samma dag som detta sker sprids information om Uppdrag Granskning idag, som handlar om näthat mot kvinnor. I trailern till detta program går det att höra några hot som kvinnor har fått motta. Du kan se denna trailer här.
Dessa två händelser belyser en viktig strömning i vårt samhälle – något som hänger ihop med den anstormning vi kunde se under hösten av ilska över att Tintin flyttades några meter på Kulturhuset, att Disney plockade bort rasistiska inslag i Kalle Ankas jul och rykten om att barn inte fick vara pepparkaksgubbar, med mera. Det hänger även ihop med Tunaskolans hantering av Astrid Johanssons kritik av en sexistisk väggmålning.
Vad vi nu ser är att upprördheten över antirasistiska och feministiska rörelser och dessa rörelsers kritik av invanda strukturer i samhället ökar och blir mer och mer våldsam. Vad vi också ser är att denna upprördhet, och de uttryck den tar sig, skrämmer till tystnad. Människorna som ligger bakom detta hat, som ofta visar sig på nätet, är framgångsrika i sitt våldsamma motstånd. Hur många kvinnor orkar fortsätta kämpa under mordhot? Hur många antirasister orkar fortsätta under samma förhållanden?
Det är viktigare än någonsin att vi inser att den strömning som vi nu kan urskilja är ett allvarligt hot mot demokratin. Människor skräms till tystnad och viktiga aktörer försvinner ur det offentliga rummet.
Tar vi detta hot på tillräckligt stort allvar? Vad gör vi, individuellt och kollektivt, för att värna om mänskliga rättigheter?
Vem för barnens talan? En viktig reflektion på internationella barndagen.
Idag är det internationella barndagen. Hur många av er visste det? Mors dag och fars dag firas flitigt i vårt land, men när såg du senast en present eller speciell blombukett enbart designad för barns dag?
Internationella barndagen hör nära samman med FN:s konvention för barns rättigheter. Många organisationer som arbetar för barns rättigheter förespråkar att denna konvention ska upphöjas till svensk lag. I Norge blev detta fallet år 2003. Under 2009 gjordes en utvärdering av norsk lag och praxis i förhållande till barnkonventionen och enligt UNICEF visar utredningen att denna inkorporering av konventionen i norsk lag generellt sett stärkt barns rättsliga ställning och gett konventionen högre juridisk status. Barnkonventionen tas även på större allvar och kan användas som rättskälla.
I dagsläget i Sverige är varje enskild kommun ansvarig för att den i allt som rör barn följer barnkonventionen. Men granskning av kommunernas arbete för att följa konventionen är tyvärr bristfällig.
Ett exempel på bristfällighet i fråga om att följa barnkonventionen gäller gömda flyktingbarn och papperslösa barn. Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till utbildning. Om konventionen vore lag skulle skolor, kommuner, riksdag och regering vara tvungna att se till att även gömda flyktingbarn och papperslösa barn fick gå i skolan. Idag har dessa barn inte den rätten i Sverige, utan är helt beroende av enskilda rektorers välvilja. Ett liknande problem gäller dessa barns rätt till sjukvård. Idag har papperslösa barn som vistas i Sverige inte rätt till likvärdig vård som övriga barn i landet. De har endast rätt till akut sjukvård, som dessutom inte är subventionerad. De måste alltså själva bekosta sina sjukvårdskostnader.
Enbart dessa exempel visar på efterlåtenhet att följa flera av barnkonventionens artiklar, till exempel artikel 2 att inget barn får diskrimineras, artikel 3 att barnets bästa alltid ska komma i första rummet samt artikel 24 och 28 som behandlar rätt till hälso- och sjukvård och rätt till gratis grundskoleutbildning.
Vad anser du, behöver barns rättigheter ges större fokus politiskt? Vem i Sverige för idag barnens talan? Hur stärker vi barns rättigheter mest effektivt?
Vågar du prata om sex?
Dokumentären ”Ingen riktig våldtäkt” sändes under veckan som gick på SVT. Det är en film som belyser ungdomars stereotypa syn på vad en våldtäkt innebär och som visar att verkligheten ofta ser helt annorlunda ut. En viktig debatt är härmed inledd. Hur ser vår syn på våldtäkt ut? Vilken kunskap sprids till barn och unga vuxna? Hur många går och bär på minnen av sexuella övergrepp utan att kunna sätta ord på dem?
I min roll som representant för Rädda Barnen har jag samtalsgrupper med tjejer på högstadiet. Vi går igenom olika teman för att jobba på att stärka självkänsla och öka medvetenheten kring vilka rättigheter de som barn har. Vi har bland annat gått igenom sex och samlevnad samt gränssättning.
Vad som kommer fram under dessa samtal förvånar mig. I en skola där läroplanen poängterar jämställdhet mellan könen är det skrämmande att tjejer känner sig totalt maktlösa inför både killarna i klassen och framförallt lärarna. När en av tjejerna jag träffat påpekade vad som kommer fram angående jämställdhet i läroplanen för en av sina lärare fick hon som svar att ”ja, det står så, men killar är inte lika mogna som tjejer så det går inte arbeta efter det”.
Tjejerna visar prov på mer kännedom om det manliga könsorganet än sitt eget. De har bristfälliga kunskaper om säkert sex. De vet inte vad lubrikation är, att slidan blir blöt när en tjej blir kåt. De har ytterst begränsad kännedom om sina kroppar, sitt könsorgan och sina rättigheter.
När jag läser läroplanen för grundskolan förstår jag lite hur det hänger ihop. Sex och samlevnadsundervisningen ska ingå i alla ämnen och tas upp löpande. Men i kursplanerna för dessa ämnen står ingenting om vad som ska ingå. Vems är alltså ansvaret för sex och samlevnadsundervisningen? Allas eller ingens? Är det upp till varje skola att bedöma? Hur granskas denna undervisning? Sex och samlevnadsundervisningen behöver enligt min åsikt prioriteras mycket högre för att uppnå en jämställd skola!
Jag önskar att jag, när jag pratar sex med ungdomar, slapp höra ”vad härligt att någon vuxen kan prata om sånt här”. Vi vuxna måste vara förebilder och våga prata om sex på ett öppet och fördomsfritt sätt med yngre tjejer och killar. För mig är det inte konstigt att unga tjejer inte vet vad våldtäkt är när de inte ens vet att slidan ska bli blöt när de är kåta. Vi måste börja i rätt ände. Vi måste våga prata om att sex är till för individens egen skull, på individens egna villkor – ingen annans. När den kunskapen finns kanske frågan om vad våldtäkt innebär blir lättare att diskutera.
