BDSM – sex i ett juridiskt gränsland
Förra veckan skrev jag ett inlägg om sex och mänskliga rättigheter. Jag skulle här vilja utveckla detta ämne genom att gå in på en komplicerad sexuell aktivitet vad gäller rättigheter och samtycke -BDSM.
BDSM är en samling av erotiska tekniker där bokstavskombinationen står för Bondage, Disciplin, Dominans och Underkastelse (Submission), Sadism och Masochism – de tekniker som är mest framträdande i utövandet. Utgångspunkten för detta sexuella umgänge är dominans och smärta som en del av sexuell njutning. Som en följd av detta kan BDSM innehålla olika grader av inslag av våld och tvång. Dessa våldsyttringar grundar sig dock på frivillighet och samtycke – ofta väl överenskomna och nedskrivna i förväg.
Det som kan vara ett problem vid BDSM är dock om åsikterna går isär kring överenskommelsen eller om någon av parterna vill avbryta men inte blir förstådd, alternativt om överenskommelsen på något sätt bryts under pågående akt. Vid dessa fall kompliceras situationen av att BDSM rör sig i gränslandet kring vad som är juridiskt tillåtet. Därför är det ofta när något gått snett som BDSM nämns i medier – när det gått så långt som till rättsväsendet.
Enligt Brottsbalken går det att samtycka till ringa upp till normalgradig misshandel. Så här står det i Brottsbalken om ansvarsbefrielse: ”En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig. ” (24 kap. 7 §)
Det återfinns i Brottsbalken krav på vad samtycke innebär, vad som kan räknas till grov misshandel samt vilken gärning som är oförsvarlig. Dock är dessa begrepp och definitioner fortfarande tolkningsbara och luddiga. Det är viktigt dels att individer skyddas mot misshandel, men också att utövare av BDSM inte döms hårdare än andra på grund av brist på kunskap och fördomar kring vad BDSM innebär.
När sex rör sig i det juridiska gränslandet är det extra viktigt att alla parter är delaktiga i överenskommelsen och har tydliga gränser och tecken för att kunna avbryta pågående akt. Däremot är det viktigt att inte BDSM stigmatiseras på grund av att det bryter mot heteronormativa föreställningar kring sexuella praktiker. BDSM behöver därför talas om i sammanhang som inte enbart handlar om när något gått snett, utan även vid njutning och som en del av ett möjligt njutningsfullt sexliv.
Att njuta sexuellt av BDSM är en mänsklig rättighet, om det utövas på ett säkert och för alla medverkande tryggt sätt – något som är grundläggande för alla former av sexuella praktiker som inbegriper flera parter.
Medierepresentation av Lundsberg – maskulinitetsideal och flickor som gråter
Den senaste veckan har medierapporteringen handlat väldigt mycket om stängningen av internatskolan Lundsberg. Vi har kunnat se bilder av och reportage om gråtande och chockade elever och upprörda föräldrar. Två bilder av skolan har växt fram: för det första, skolan där kränkningar och övergrepp begås strukturerat och där en skolledning ser mellan fingrarna med detta, varför elevers trygghet inte kan garanteras. Den andra bilden är av en skola som älskas av eleverna, där de finner trygghet och där de känner att de hör hemma.
Hur kan två så vitt skilda framställningar stå mot varandra om en och samma skola? Analyserna som gjorts är många och skilda. Men jag saknar analyser med genusperspektiv. Genom att granska medierapporteringen och de övergrepp och kränkningar som skett ur ett genusperspektiv kan vi få klarhet kring de skilda bilderna av skolan. Lundsberg är inte bara en skola – det är dessutom ett hem för eleverna. Här erbjuds elevhem som är såväl könssegregerade som könsintegrerade. Eleverna tillbringar i princip hela sina liv under flera år på skolan. Därför uppstår det ofrånkomligt strukturer och olika mer eller mindre framträdande organisationskulturer – formella och informella.
De nuvarande och före detta elever från Lundsberg som har fått utrymme i medier den gångna veckan för att försvara sin skola är i stort sett alla flickor. Det är flickor som gråter, som vill stanna på sin skola, som inte alls känner igen sig i att det förekommer pennalism på skolan. Men var är pojkarna i dessa reportage? Inte en enda pojke har vi hört som talar sig varm om skolan eller som visar sig upprörd över att behöva åka därifrån. Det är intressant att medier väljer denna framställning och en relevant analys skulle vara att undersöka hur detta urval av intervjupersoner har gått till och vad som är syftet med urvalet. För oss mottagare gör detta urval att vi får uppfattningen att flertalet flickor på internatet sörjer stängningen av Lundsberg – hur många av det kvinnliga könet som har motsatt uppfattning kan vi inte veta, då de inte ges utrymme i medierna. Och det samma gäller elever av manligt kön, som inte är representerade alls. Detta är däremot något ledningen på Lundsberg har möjlighet – och skyldighet – att ta reda på.
De flesta övergrepp som kommit till allmänhetens kännedom, som har utförts på Lundsberg, har utförts av pojkar mot pojkar. Kan det vara så att olika kulturer har utvecklats för respektive kön på internatet på Lundsberg? Det är inte alls omöjligt. Ideal kring maskulinitet och femininitet kan se mycket olika ut. Vad det troligtvis rör sig om på Lundsberg är hegemonisk maskulinitet. Det verkar ha utvecklats en kultur hos pojkarna där vikten av makt och dominans över andra pojkar leder till en aggressiv maskulinitetskultur och pennalism. Detta maskulinitetsideal och den hets detta ideal innebär skulle kunna skilja sig mycket från den kultur som råder bland elever av kvinnligt kön. Och därför sker kränkningar och övergrepp främst just hos pojkar. Vilket skulle kunna förklara den skilda uppfattning om sin skola som flickor och pojkar på Lundsberg verkar ha.
Det är anmärkningsvärt att Lundsberg inte har något jämställdhetsarbete för att ledningen ska kunna upptäcka skillnader i psykosocial hälsa mellan elever av olika kön och därigenom arbeta för samtliga elevers välmående. Vad Lundsberg behöver är en kartläggning utifrån genusperspektiv, kopplat till andra parametrar som ålder, boende på vilket elevhem, hur lång tid individen bott på skolan och så vidare. Utifrån denna kartläggning kan frågor ställas som gör att problemen kan angripas på rätt sätt: av vilka begås övergreppen? Vilka blir drabbade? Är det någon skillnad på hur flickor och pojkar mår på internatet? Var begås övergreppen, på vilka elevhem? Genom en kartläggning ur genusperspektiv skulle rektor och ledning på Lundsberg kunna gräva djupare i problematiken och förhoppningsvis på ett effektivt sätt kunna arbeta mot kränkningar, mobbing och pennalism. För att kunna rätta till strukturer som växt fram under lång tid måste dessa strukturer erkännas, kartläggas och analyseras. Först då möjliggörs effektiva åtgärder som kan leda till en tryggare skola för alla.
Är sex en mänsklig rättighet?
Är sex en mänsklig rättighet? Jag fick denna fråga av en man häromdagen. Och jag insåg att det finns nog inget enkelt svar. Det går inte att svara varken ja eller nej – sammanhanget måste alltid beaktas.
Mannen passade på att redogöra för sin åsikt: ja, sex (läs: samlag) är en mänsklig rättighet. Det är ett behov jämförbart med mat – människor behöver sex för att inte bli ensamma, galna psykopater. Jag finner dock detta påstående problematiskt. Jag ska förklara varför.
Sexualitet är något oerhört grundläggande hos varje individ. Alla förhåller vi oss till sexualitet på ett eller annat sätt – oavsett om vi är asexuella eller känner sexuell drift av olika slag. WHO definierar sexualitet på följande sätt:
Sexualitet är en integrerad del av varje människas personlighet, och det gäller såväl man och kvinna som barn. Den är ett grundbehov och en aspekt av att vara mänsklig, som inte kan skiljas från andra livsaspekter.
Sexualitet är inte synonym med samlag, den handlar inte om huruvida vi kan ha orgasmer eller inte, och är heller inte summan av våra erotiska liv. Dessa kan men behöver inte vara en del av vår sexualitet. Sexualitet är mycket mer: den finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet; den uttrycks i vårt sätt att känna och väcka känslor samt att röra vid varandra.
Sexualiteten påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och därigenom vår psykiska och fysiska hälsa.
Med tanke på denna definition av sexualitet – att den är ett grundbehov – kan det från början verka vara ett väldigt oskyldigt, och kanske till och med rimligt, påstående att sexuellt umgänge borde vara en mänsklig rättighet. Men vad kan bli resultatet av detta sätt att se på sex?
Att mena att jag har rätt till samlag är att samtidigt inkräkta på andra individers sexuella rättigheter. Om jag menar mig ha rätt till samlag innebär det att någon annan måste stå till mitt förfogande – vare sig individen vill det eller inte. I Sverige var det lagligt att tvinga sig till sex inom äktenskapet fram till år 1965. I många länder är det inom äktenskapet fortfarande lagligt att tvinga sin partner till sex. Denna lag grundar sig på tanken att gifta personer har rätt till samlag med sin partner, att de ingått ett särskilt förbund som berättigar detta. Ett av resultaten av detta sätt att förhålla sig till sex är att våld och sexuella övergrepp är som vanligast just i hemmet – i den privata sfären. Hemmet är – för kvinnor – den farligaste platsen att vara på. För det har i statistik visat sig att det ofta är män som tar sig denna rätt och på det sättet utövar makt gentemot kvinnliga partners.
Men en intressant fråga uppstår då: är det aldrig en mänsklig rättighet att ha samlag? Jag skulle vilja påstå att det är det. Om alla delaktiga parter är villiga borde det vara en mänsklig rättighet att kunna ha samlag med varandra. Detta är dock inte alltid fallet. I många länder är det förbjudet att ha sex med partners av samma kön – trots alla delaktiga parters gemensamma vilja. I en del religioner utesluts individer som har sex utanför äktenskapet och får inte längre tillhöra familjen eller träffa sina vänner. Kvinnor stenas till döds i vissa länder av samma orsak.
Sexuella rättigheter är komplext. Och aspekterna blandas lätt ihop och blir dogmatiska uttryck åt ena eller andra hållet och riskerar att leda till kränkande handlingar och övergrepp.
Sexualitet är något fint, grundläggande och härligt. Att utforska sin egen sexualitet är något varje människa borde ha rätt till – utan skambeläggande, som sker i exempelvis många religioner och utan att förbjudas genom kränkande lagar.
Men sexualitet är inte synonymt med samlag, och bör inte blandas ihop. Sexualitet är så mycket mer – precis som WHO:s definition visar. Lär känna din egen sexualitet och njut av de drifter du har – men gör det utan att kränka andra samtidigt. Det är din mänskliga rättighet.
Hur svårt är det? Egentligen?
Nya rapporter kan hjälpa socialtjänstemän, poliser och lärare om normer och våld
Förra veckan presenterades två rapporter om våld mot kvinnor – en från World Health Organisation (WHO) om globalt våld mot kvinnor och en från Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) om våld mot funktionsnedsatta kvinnor. Dessa två rapporter visar på att frågan om våld mot kvinnor både globalt och lokalt här i Sverige behöver prioriteras än mer . Våld mot kvinnor utförs oftast, till skillnad mot större delen av våld mot män, av någon bekant eller närstående. Jag väljer här att inrikta mig främst på vad som kan prioriteras kring frågan våld i nära relationer här i Sverige.
Den svenska rapporten om funktionsnedsatta kvinnor är viktig av flera skäl. Dels uppmärksammar den grupper av kvinnor som till stor del är osynliggjorda, som inte uppfyller normen av den kvinna vi oftast tänker oss när vi talar om våld mot kvinnor. Det finns fler grupper som är särskilt utsatta och som kräver olika bemötanden – kvinnor med intellektuella funktionsnedsättningar, fysiska funktionsnedsättningar, kvinnor av utländsk härkomst som inte talar svenska språket, till åldern komna kvinnor, icke myndiga flickor och så vidare. Kvinnor som redan är i en utsatt position av andra orsaker än deras kön.
För att kunna förebygga våld mot kvinnor och för att kunna bemöta dessa olika kvinnor på bästa sätt krävs kunskap. Kunskap dels om bakomliggande orsaker och processer kring våldet och hur det yttrar sig hos politiker, beslutsfattare och arbetsgivare. Men också kunskaper hos medarbetare inom relevanta yrkesgrupper om hur våldsutsatta kvinnor ska kunna upptäckas och bemötas och få hjälp. Detta är viktigt dels inom sjukvård, men även bland till exempel socialtjänstemän, poliser och lärare.
Denna kunskap kan förbättras genom att det på arbetsplatser, där risken att möta våldsutsatta människor är stor, upprättas handlingsplaner för aktivt och kontinuerligt arbete mot våld i nära relationer. Dessa handlingsplaner bör ligga till grund för kompetensutveckling och rutiner för det dagliga arbetet och bemötandet av exempelvis patienter eller klienter. Dessa frågor bör också med fördel vara en stående punkt på arbetsplatsträffar och vara en levande fråga för alla medarbetare. Alla medarbetare bör kunna känna sig trygga i vad de ska göra om de möter en kvinna som är utsatt för våld, om de ska kunna utföra ett bra arbete. Att medarbetarna upplever denna trygghet är arbetsgivarens ansvar.
Att i vardagen aktivt och målmedvetet arbeta med frågor som rör våld och bemötande av våldsutsatta människor ökar möjligheterna för att kunna förebygga och på ett produktivt sätt hantera frågor som rör våld.
Vems idéer om sexualitet förverkligas i sexleksaker?
Har ni någon gång studerat utbudet av sexleksaker i syfte att se vad producenterna anser att män respektive kvinnor vill ha? Det har jag.
Sexleksaker för kvinnor, samt beskrivningarna av dessa på hemsidor för sexprodukter, är inriktade på funktion och teknik för att maximera sköna upplevelser. Det finns många olika varianter av vibratorer, dildos och g-punktsstavar i alla möjliga olika former och färger.
De flesta leksaker för män är annorlunda. Det finns mängder av vaginor och underliv som påstås vara avgjutningar av kända kvinnliga porrskådespelare. Och dockor som ska likna dessa kvinnor. Beskrivningarna till produkterna är inriktade på fantasier om att ha sex med dessa porrstjärnor istället för på teknik för att göra det skönt för mannen. Dessutom är nästan alla produkter inriktade mot heterosexuella män och inte homosexuella – utbudet består främst av lösvaginor, som ju inte är särskilt attraktivt om du inte har sexuellt begär till kvinnor.
En av de mest uppseendeväckande beskrivningarna jag sett av en sexleksak för män är denna. Dockan har namnet Jessica Simpson lovedoll och det är en bild på henne på förpackningen, men det berättas sen att dockan är en standardtyp av Barbara som inte har några likheter med bilden på omslaget.
Om denna fantasi påstås det att ”eftersom hon är dum som en oxe, säger hon aldrig nej”. Det sägs vidare att ”hon kanske inte vet skillnaden mellan tonfisk och kyckling men hon vet med säkerhet skillnaden mellan en hård kuk och den mjukare sorten som hon dumpat”. Fantasin som presenteras spelar på tanken om en kvinna som är korkad och enbart ett objekt, och att mannen får behandla henne hur som helst, hon är ändå för dum för att säga nej. Det sägs till och med att hon kommer ”sjunga ditt namn när du dunkar på henne”. Oavsett hur våldsam du är kommer denna fantasikvinna att vara delaktig i leken.
Det finns inga avgjutna penisar av kända skådespelare för kvinnor eller homosexuella män att leka med. Detta förväntas uteslutande vara heterosexuella mäns fantasi. Kvinnor förväntas inte bry sig om det visuella utan enbart att det ska kännas skönt – funktion. Män däremot förväntas främst vara intresserade av en visuell fantasi om att ha sex med en porrstjärna, och inte funktion för att skapa en skön känsla.
Vilken syn på män respektive kvinnor anser du reproduceras i presentationen av sexleksaker för respektive kön? Vad anser du om den föreställning kring manlighet och kvinnlighet som det reproducerar?
