Efter Almedalen
Almedalsveckan är över, officiellt tog det slut förra söndagen men känslan var att den knuffades över ättestupan redan på fredagen. Framtung med de större partierna i början av veckan och de mindre i slutet. Almedalen 2014 har sammanfattats i listor, punkter, bilder av media, på Twitter, på bloggar och alla andra ställen där en kan nå ut med sitt budskap.
För egen del försöker jag komma ihåg vad det egentligen var som hände under dessa intensiva dagar, min första Almedalsvecka. Jag behöver ta hjälp av Twitter för att ens ha en chans. Rakt in kastas man, och sen är det bara att hålla i sig. I alla fall som entusiastisk novis.
Så fort jag kommer av färjan från 08-området måndag eftermiddag hamnar jag utanför ett mediatält där Schyman från F! debatterar mot KD. Almedalen är full av intressanta möten, gamla bekantskaper och före detta kollegor, samt en kompis från gymnasiet. De oväntade mötena är något som alla återkommer till. En befinner sig mitt i smeten av politiker, lobbyister, journalister och komiker. Röster en bara har hört på radio får plötsligt ett ansikte, TV-personligheter får mer än en överkropp, och politiker ses skratta!
Jag går förbi en fotograf som står med ett jätteobjektiv riktad mot en restaurangfönster, inser att vår utrikesminister sitter och äter middag där inne och ser totalt oberörd ut av det som händer utanför. Går förbi systrarna Kronlööf otaliga gånger utan att komma på ett bra sätt att bryta in i deras grupp och bli superbästis med dem på fem röda. Hamnar bredvid Maria Wetterstrand på F!’s antirasistiska fest och försöker mingelsnacka lite i den rosa krullperuk man får låna. Inser att personen som satt sig bredvid mig på ett populärt vattenhål är sexualexperten Katerina Janouch och smörar med att erkänna; ”Jag har en av dina böcker hemma”. Slinker förbi Tomas Bodström i kön till en restaurang där jag ska möta en bekant Almedalsveteran. Jag lyckas även av misstag flasha min BH för en P3 profil (samt halva hästgatan) totalt ovetandes, det finns tyvärr på bild.
Tisdagen känns mest intensiv. Det är Sverigedemokraternas dag, den har F! kuppat som motvikt mot det rasistiska och anti-feministiska som SD förespråkar. Jag börjar dagen med ett frukostseminarium med Diversity Partners och Genusforetagarna, hela dagen går i jämställdhetens tecken. Det är inte så att det finns lite att göra direkt. Helst av allt skulle en vilja klonas, åtminstone i tre kopior så att allt kan upplevas, ses, höras, diskuteras. Men det är ju inte möjligt, iaf inte lagligt än, så en annan får göra så gott en kan på egen hand.
Jag har sprungit upp och ner längs Visbys kullerstensgator, dykt in i Twittervärlden och lyssnat på panelsamtal och försökt Twittra smarta tankar samtidigt. Gått lite för tidigt från ett seminarium för att komma lite för sent till ett annat. Vid 17 tiden tar batterierna i min mobil slut, och det gör mina också. Inser inte hur trött en är förrän energin är helt slut. Men det finns fortfarande massor att göra så efter lite nödproviant är det bara att sätta igång igen.
På kvällen har F! ett anti-rasismkalas i St:a Karins ruin i centrala Visby. Lång kö för att komma in och lyssna på Schyman tala, Linda Pira spela och delta i detta glada anti-rasistiska manifest. Detta har schemalagts precis samtidigt som Jimmie Åkesson ska tala, utan ett uns av misstag. Även Özz Nujen håller sitt stand-up vid denna tid, Åkesson har konkurrens.
Oberoende av vad en tycker om F!’s politik så är deras öppna och aktiva motstånd mot rasismen oerhört viktig i dagens klimat. Det känns bra att dagen får ett positivt avslut, Sverigedemokraternas dag till trots.
Vad jag tar med mig från veckan är hur mycket plats jämställdheten har i Almedalen 2014, jag kan ju inte jämföra med hur det har varit innan men får det bekräftat från de som är lite mer erfarna. ”Schymans ande svävar över Almedalen i år” hörs sägas många gånger under veckan, eller ”F! har satt agendan i år.” Där det förut enbart stod nån road turist framför F! finns nu ett folkhav. Schyman koras till Almedalens superstjärna och Folkpartiet verkar se dem som sin största konkurrent, Björklund dedikerade hela sitt tal till jämställdhet. Var det något partiledartal som inte innehöll något om jämställdhet? F! har fyllt det jämställdhetsvakuum som funnits alldeles för länge, och lite för sent har de andra partierna hängt på, frågan är bara om det kommer att hålla i sig efter valet om F! inte skulle komma in.
I och med att jämställdheten och feminism tar mer utrymme (höll på att skriva ‘får’ men ingen har ‘gett’ jämställdhet plats utan den har erövrats och vunnits genom hårt arbete), så får jag vid flera tillfällen under veckan höra om de som har hotats, mordhotats för sitt jämställdhets och/eller anti-rasistiska engagemang. De som har mer erfarenhet eller större plattformar i området säger att de inte går själva på kvällen för att inte riskera något. Det är tragiskt i det land som slår sig för bröstet för att vara ett av världens mest jämställda, ett land som skryter om sin demokrati och öppenhet.
På onsdagen håller Jämställ.nu med flera ett jämställdhetskalas för att att utvärdera vad som hänt med jämställdheten de senaste decennierna, hur den mår idag och hur framtiden ser ut. På Add Gender vet vi att den är jämställd. Och arbetet för det fortsätter långt efter Almedalen!
Bortom magkänsla och fördom
För några veckor sedan intervjuades doktoranden i organisationspsykologi Sofia Sjöberg i radioprogrammet Nordegren & Epstein i P1 som handlade om hennes avhandling om rekryteringsprocesser och magkänsla.
Gå på magkänslan, hur ofta har vi inte hört den meningen? Tro på det som känns bra i magen, låt dina känslor guida dig när du ska rekrytera, köpa yoghurt, välja färg på kavajen. Men hur bra är det egentligen? Diskussioner kring behovet av en bra process för att säkerställa att en rekrytering inte blir godtycklig och subjektiv har pågått ett tag. För utan väletablerade processer finns en tendens att rekrytera utifrån personliga preferenser snarare än objektiv fakta som grundas på väl genomtänkta jobbspecifikationer. För vi är ju inte mer än människor, och alla har vi fördomar, förutfattade meningar, och vi kan inte låta bli att tycka att personen framför oss ju verkar riktigt trevlig. Men magkänslan, visar det sig, är inget att lita på utan kan bli kostsam. För går en på magkänslan blir det ofta fel. Att ha en tydlig, genomtänkt, rak och jämställdhetsintergrerad process vid rekrytering gör att alla de inbyggda preferenser som vi har med oss med större sannolikhet kan minskas, och vi säkrar oss mot de fördomar som en som människa naturlig bär på så att processen blir mer objektiv. ”För företaget eller myndigheten, så innebär det att vi inte får in de som presterar bäst, vilket sänker den ekonomiska nyttan” säger Sofia Sjöberg (sr.se).
En kan ju inte rå för att det kanske det vore extra kul att jobba med någon som är lika galen i opera, eller hejar på samma fotbollslag som en själv, men betyder det att det är rätt person för jobbet? Istället visar forskning att det bästa sättet för att hitta rätt person för jobbet är genom begåvningstester med problemlösningstester. Detta i sin tur ”leder till mindre diskriminering och i vissa fall miljonbesparingar för myndigheten eller företaget, jämfört med i dag, när många rekryterare istället går på magkänslan.” (sr.se)
För många kan det vara obekvämt att prata om jämställdhet, det vanligt att känna sig osäker och åtskilliga kan vara oroliga för att prata om vad de tycker och tänker i rädsla för att kallas dum eller fördomsfull. Det är svårt, omöjligt till och med att komma ifrån att vi har fördomar, men kan de tas fram och diskuteras spricker de ofta som troll i solsken. Det är när en håller de gömda i mörkret som de kan växa till sig i sin ensamhet, frodas och bli farliga. Det är där Add Gender vill finnas och vara en hjälpande hand. Att ändra sitt synsätt och sina invanda tankar är en utmaning och kräver mycket mod. Add Gender är ett stöd och kan guida på den resan så att du kan hitta den bästa och rakaste vägen samt det färdsätt som är bäst anpassat för just din specifika verksamhet. Att misslyckas betyder i alla fall att man har försökt göra något, det är farligare att inte göra något alls.
Att gå ifrån magkänslan, och istället förlita sig på att företagets nyckelprocesser har jämställdhetsintergrerats är ett stort steg på vägen mot jämställdhet. Lyckas en med att säkerställa att företagets processer, och då inte enbart rekrytering utan även befordran, lönekartläggning, löneförhandlingar, resurstillsättning vid projekt, och mycket mer, så behöver inte jämställdhet bli ett projekt som tar för mycket tid eller oro, utan det byggs in i organisationens generella verksamhet. Och det är därför, kära vänner, som Add Gender finns här för er. Vi tror på Er!
En framtid, ett steg och en lång väg mot frihet
På lördag är det den 8:e mars och internationella kvinnodagen. Det är även nästan exakt tre månader sedan Nelson Rolihlahla Mandela gick bort, den 5:e december 2013.
Sorgeperioden är över, minnescermoni, lit de parade och stads- likväl som tradionell begravning har pågått i dagarna tio och han har hyllats av världsledare från olika politiska fallanger. Han får vila bland de gröna kullar där han lekte som barn och där hans förfäder väntar på att ta emot hans själ för den eviga vilan enligt Xhosa stammens tradition, den stamm som Mandela tillhörde.
Nyligen såg jag filmen om hans liv, Long walk to Freedom, som bygger på hans biografi med samma namn. Jag har besökt familj och vänner i Kapstaden där Madiba flera veckor efter sin begravning hyllas med porträtt längs vägar, på husfasader, på väggar i muséer, restauranger, kaféer och hans vänliga leende blickar ner på de förbipasserande och inger hopp om framtiden. Hans död påverkade en hel värld, han kändes som hela världens mysiga morfar och moralisk förebild att sträva emot.
Mandela var en avgörande, dock inte ensam, person i kampen mot Apartheid. Han lyckades efter sin frigivning ena det folk som systemet hade skilt utifrån hudens färg, hårets egenskaper, blodets nyans, samt undvika ett inbördeskrig innan Sydafrikas första demokratiska val genomfördes och gjorde honom till landets förste svarta president 1994.
Varje resa börjar med ett mål och ett första steg. Ingen kommer någonstans utan att ta det steget, att visualisera den framtid som man vill få uppleva. Nelson Mandela vågade ta det steget. Han vågade tro, vågade drömma och vågade kämpa för en framtid där Sydafrikas svarta, färgade och indiska befolkning skulle ha lika möjligheter som den vita minoriteten, den minoritet som satt på politisk makt och ekonomiska tillgångar. Han kämpade mot dem som utgjorde normen och som hade makten att hela tiden ändra på spelets regler.
Man kan inte skapa förändring utan att flytta om i strukturer, utmana föreställningar och invanda tankar och beteenden. Ingenting händer av sig självt. Startar vi inte arbetet idag kommer vi inte kunna se ett jämställt samhälle om 10, 20 eller 30 år. Ska förändring ske måste man även våga ta tag i det som är obekvämt. Ingenting händer utan att man aktivt gör något. Förändring innebär rörelse. Så våga ta det första steget för att skapa den förändring som du vill se. Vi kan hjälpa dig på din resa.
Den overkliga verkligheten
Den 7 november kom Time magazine ut med ett nummer som var specialiserat på matvärlden och passande döpt till ”The Gods of Food” (Matens gudar) med underrubriken ”Meet the people who influence what (and how) we eat”. Framsidan pryds av tre manliga kockar som står med huvudena tätt ihop. I artiklarna om matbranschen får 2 kvinnor vara med i kanten (bokstavligen) i en omnämning av dessertkockar på några rader samt fyra kvinnor som jobbar inom industrin dock inte som kockar.
Matvärlden i USA har reagerat på utelämnandet av kvinnor i tidningen. Matskribenter och kockar som är kvinnor har gett svar på tal och kommit med listor på kvinnor som skulle platsa i numret. Tyvärr har redaktören Howard Chua-Eoan försökt sig på att försvara sig i en intervju med Eater’s Hillary Dixler, vilket snarare har gett debatten mer bränsle än att lugna den. För det blir inte bättre. Orden är inte nya utan en repetition av sådant vi har hört många gånger tidigare; Det fanns inga kvinnor som passade utifrån våra kriterier; Vi ville inte fylla en kvot. Det låter snarare som lathet. Att en av världen mest ansedda tidningar inte kan skrapa på ytan, att de ”inte hittade några kvinnor”, låter snarare som någon som inte har gjort sitt jobb. Att personer med så mycket inflytande tillåts vara så pass lata oroar. Grävande journalistik någon? Ingen?
Samma ursäkter hör man alldeles för ofta när frågan om bland annat kvinnor i styrelser kommer upp. Återigen har personen i fråga inte gjort sitt jobb ordentligt och inte acceptera den uttjatade ursäkten ”det fanns ingen”. Kanske kan det vara så att redaktören Howard Chua-Eoan speglar sin egen verklighet, men inte nödvändigtvis den verklighet som läsarna upplever. Eller hur det faktiskt ser ut. Men Chua-Eoan anser att tidningen enbart reflekterar matbranschen så som den ser ut, och att media inte har något som helst ansvar att förorda något. Men i och med det uttalandet glömmer han bort den makt som media har att lyfta en karriär för den eller de som de väljer att porträttera. Och väljer du hela tiden bort en grupp så kan det skapa en obalans.
Time Magazine är inte ensamma om att visa upp en verklighet som är overklig. Exemplen genom historien fram till idag är otaliga. Hela tiden argumenteras det att kvinnorna inte finns, medan problemet är att många av de kvinnor som tagit plats, kämpat för att synas, höras och göra det som de brinner för har skrivits ur historien och inte fått synas. Vi vet alla att det är de som har makten som får skriva historien och forma hur verkligheten ska uppfattas. Listan på sådana exempel kan göras lång, några följer nedan.
Vi har Alice Guy-Blaché en av filmhistoriens pionjärer. Hon var en av de första som gjorde berättande filmer vid 23 års ålder likväl som en pionjär i arbetet med att lyckas synkronisera talfilmer. Hon producerade under sin karriär över 1000 filmer, bland annat den första filmen med en hel rollbesättning av afroamerikaner. Vem har hört talas om henne?
Inom forskarvärlden finns en mängd kvinnor som har bidragit med tid, kunskap och engagemang. Deras namn har bleknat, de har åsidosatts och män har fått äran för deras upptäckter (Liza Meitner, Ada Lovelace, Judy Malloy bland annat som ni kan läsa mer om här).
Åter i filmens värld visar det sig att kvinnor osynliggörs. I familjefilmer går det tre pojkar på en flicka, och folkmassor på film är det bara 17% av den kvinnliga befolkningen som får vara med. En ganska overklig verklighet kan man tycka.
Så varför ska man dra tjata om hur kvinnor ses i media, om de syns i filmer, om de får pris eller ej? Kommer inte nästa generation att lösa det, de som är mer medvetna om jämställdhet? Svaret är enkelt. Förebilder. Om kvinnor som trots en total avsaknad av förebilder kan gå mot strömmen, bryta normer och göra karriär i områden som traditionellt dominerats av män så behöver de synas. För annars måste varje flicka som har en liknande dröm börja om på ny kula. Två steg fram, ett steg bak. Alla behöver förebilder, för ”kan hen se det, kan hen va’ det”.
Fina förväntningar
Alla har fördomar, det är en mänsklig egenskap. Utifrån tidigare erfarenheter drar hjärnan lite snabba slutsatser och fyller i de gap som saknas i den informationen vi har fått. Och det viktigaste är att vara medveten om detta snarare än att skuldbelägga detta fenomen. Du har säkert hört det förr och är redan medveten men vad kan hända med dessa förväntningar, om vi inte tänker på dem?
Förra året tog jag ett inrikesflyg i Frankrike med det lokala bolaget. Mina fördomar, erfarenheter och förväntningar säger mig att planet skulle bemannas av ett gäng flygvärdinnor som var kvinnor och piloter som var män. Men när jag steg på hälsade män i uniformer oss välkomna, och när det var dags för piloten att dra sitt vanliga välkomsttal så var det en kvinnlig pilot som hälsade oss välkomna på flyget, och under den korta restiden genom Frankrike så var det enbart manliga stewards som servade passagerarna. Jag blev riktigt glad över mina förväntningar inte uppfylldes, det blir jag alltid när något går mot allmänna förväntningar. Men samtidigt är det rätt tråkigt att något så enkelt kan göra mig så glad.
När jag var barn, innan skolan, i början av dagiskarriären som busig pratkvarn, brukade min mamma berätta att hon hade varit ett riktigt busfrö som barn, medan pappa hade varit snäll och lydig. Även då, redan så liten blev jag glad över att mamma och pappa inte hade spelat den roll som samhällets förväntningar hade gett dem. Alltså, redan vid den åldern visste jag att en pojke förväntades vara busig och en flicka snäll och lydig. Så är det även idag, små barn lär sig snabbt hur de bör vara utifrån sitt biologiska kön och anpassar sig efter de förväntningarna som samhället ställer på dem.
På Klara K-konferensen förra året pratade jag jämställdhet med en rekryterare på ett större rekryteringsföretag. Hur var det med könsfrågan när de skulle hjälpa sina kunder hitta rätt kandidat för jobbet? Det visade sig att många bolag brukade specificera, i lite kompisförtroende sådär, att de inte ville bli presenterade en kandidat som var kvinna och runt 30 år. Det är åldern som de kommer att välja att skaffa barn och så blir det många månader av föräldrarledighet, och sedan VAB (vård av barn). För det första är detta urval olagligt vilket rekryteraren brukade påpeka lite diplomatiskt och sa att de skulle presentera den kandidat som de ansåg var lämpligast för jobbet, oavsett ålder, kön och alla andra parametrar. Sedan kan inte rekryteringsföretaget besluta vem företaget skulle välja i slutänden. Men så har hon ett litet äss i rockärmen, en historia om hur ett förtetag hade uttryckt just de ovannämnda önskemål, och valt bort en bra kvinnlig kandidat runt 30 år och istället valt en man, i samma ålder, invaggade i en falsk trygghet att de hade kommit undan denna dåliga vana kvinnor i trettioårsåldern brukar ha, att skaffa barn. Så någon månad in i anställningen så kommer mannen i trettioårsåldern och säger tack och hej, nu drar jag på föräldraledighet, ses om sex månader. Som sig bör om det är så att han har barn. Men hur blev det med dessa förväntningar?
Låt inte dina förväntningar och förutfattade meningar bestämma vad någon annan kan göra. Lär känna dem och utmana dem. Det kan vara så att den 30-åriga kvinnan framför dig som du tror ska skaffa barn snart, kommer att försvinna iväg på föräldraledighet gånger tre och sedan massor av VAB (vård av barn) på innan ens bläcket på anställningskontraktet har torkat. Men kanske är det så att hon inte alls vill ha barn, eller att hon kanske inte ens kan få barn, hon kanske är singel, eller något annat av de tusentals individuella alternativ till varför en person inte får barn. Eller så vill hon ha barn, men tycker att det ska delas lika med sin partner. Hennes partner kanske är hemarbetande författare som på grund av ekonomin kommer vara den som är hemma mest och har bättre möjligheter att ta både VAB (vård av barn) och dagishämtning.
Hur situationen än ser ut så är det inte upp till dig att låta dina förväntningar bestämma någon annans möjligheter. Var öppen, inlyssnande och inkluderande och låt de runt omkring dig leva ut sina förmågor utan att vara blockerade av någon annans förväntningar.
