Jag har fått en del frågor på mitt senaste blogginlägg om rasstereotyper i barnkultur och jag tänkte därför ta tillfället akt att förtydliga vad det är jag anser som problematiskt med stereotyper.

Utan att gå in allt för mycket på globala skeenden som krig, flykt och invandring till Sverige så kan vi konstatera att samhället är annorlunda sammansatt än vad det var för några generationer sedan. Fler människor har flyttat hit från andra länder, fått barn och deras barn har fått barn och så vidare. I dag är det många barn i Sverige som inte lever upp till den fysiska bilden av lintotten på kaviartuben.

Vi har  en vithetsnorm i Sverige, vilket innebär att vara vit är det förväntade och att vara något annat än vit är att sticka ut. På arbetsmarknaden har vi en situation där personer med svensklingande namn kallas till intervju oftare än personer med exempelvis afrikanskt- eller arabisktklingande namn. De flesta programledare, nyhetsankare, chefer, lärare, ja listan kan göras lång- är vita.

Sammanfattningsvis så lever vi i en värld där vitheten finns överallt och där den här vitheten även är synonymt med svenskheten. Andra utseenden, kulturer och etniciteter än den svenska lyser rätt ofta med sin frånvaro i det offentliga rummet, eller så är den inbjuden för att representera något exotiskt eller något avvikande.

Det här får såklart konsekvenser och leder till förutfattade meningar om folk. Om vi hela tiden omger oss med det vita, så blir det ju tillslut det rätta. Det som är bra, det som passar in.

Här nedan finns en  version av det så kallade Docktestet som går ut på att låta barn välja mellan en mörk docka och en ljus docka. De får även motivera sina val med ord och vad som kommer ur deras munnar är sorgligt. Samtliga barn väljer den ljusa dockan med motiveringen att den är finare, sötare med mera.

”The Doll Test” Hassan Preisler, english version from Riksteatern on Vimeo.

Min slutsats är att barn tar in allt som sker runt omkring dem, precis som vi vuxna, och därför är det viktigt att det finns synliga förebilder som alla barn kan identifiera sig med och att det finns böcker för barn som utmanar normerna. Att det finns historier att identifiera sig med oavsett om man är tjej eller kille och oavsett vilken nyans man har på huden.

Vårt samhälle är duktiga på pressa in oss i roller baserat på fördomar och förväntningar om hur killar ska vara, hur svenskar ska vara, hur invandrare ska vara. Det finns ingen anledning att hjälpa samhället ännu mer i den här processen utan alla krafter som verkar mot stereotypisering på grund av kön, etnicitet och annat  är bra.  Även om det ”bara” är en barnbok.