Pappa blues?
Att kvinnor i samband med att de får barn kan uppleva olika former av depressioner är relativt känt. Den stora livsomställningen det innebär att få ett barn, kombinerat med den cocktail av hormoner som släpps lös i kroppen efter en förlossning leder ofta till att nyblivna mammor upplever allt annat än de rosa moln som man ofta förväntar sig när den efterlängtade bebisen kommer. Det här var något jag själv fick känna av när jag och min sambo fick vår dotter i våras, och jag känner många som upplevt detta om än i olika grad.
Som kvinna får du ofta redan under de regelbundna besöken hos barnmorskan innan förlossningen höra om fenomen som ”förlossningsdepression”, ”babyblues” och ”tredagarsgråten” så du är relativt förberedd. Du får även informationsfoldrar och telefonnummer till vart du ska vända dig om du skulle må dåligt. Ingen nämner någonsin att pappan också kan må dåligt! Jag kan tänka mig att det är ungefär samma för samkönade par, men jag kan ha fel där.
Nyligen har en studie från Karolinska Institutet klargjort att depression bland nyblivna pappor är nästan lika vanligt. Det går att läsa som studien bland annat här. Förvånande siffror för många, inklusive mig själv. Tills jag började fundera. Varför är det så konstigt egentligen? Pappan får ju ett barn precis lika mycket som mamman, får sitt liv upp och ner vänt precis som mamman, sömnbrist precis som mamman. Sedan tycker jag att kvinnan verkligen drar det tyngre lasset rent fysiskt med graviditeten, förlossningen och amningen även om det troligtvis inte är en picknick att ”sitta bredvid” heller under en förlossning. Det vore även intressant att se en studie över samkönade par och hur partnern som inte föder barnet mår den första tiden!
I vårt relativt jämställda land predikar vi ofta och mycket att båda föräldrarna är lika viktiga för barnet, att det är problematiskt att kvinnor tar ut den mesta föräldraledigheten och att mammorna ofta tar ett större ansvar för barnen. Det känns komplext att vi under graviditet och efter förlossningen nonchalerar papporna totalt. De förväntas vara de starka när familjen kommer hem från BB, hålla ställningarna när mamman får babyblues och mjölkstockning. De förväntas även utan knorr att gå tillbaka till arbetet två veckor efter att barnet är fött. Två veckor efter att hela livet förändrats totalt!
Nej, något står inte rätt till med detta. Jag välkomnar verkligen den här studien och hoppas att den leder till en ändring gällande stödet för nyblivna pappor.
Du är så vacker utan spackel
Just nu rullar kampanjen #osminkad bland sociala medier. Kampanjen är ett initiativ från Aftonbladet och syftar till att visa att kända tv-profiler som är kvinnor, och normalt sett stajlade till tänderna, inte alltid ser ut just så. Genom att visa en osminkad bild bredvid en sminkad bild, vill Aftonbladet stötta sina läsare att inte alltid visa en polerad och perfekt sida av sig själva. Läsarna uppmuntras även att delta i kampanjen genom att lägga upp bilder på sig själva utan smink.
Jag önskar att jag kände ett oproblematiskt litet ”hurra” i magropen när jag såg kampanjen. För visst tror jag att den här typen av resonemang är viktiga att föra och jag tvivlar inte en sekund på att tanken bakom kampanjen är genomgod. Ändå är det något i den som lämnar en besk eftersmak i alla fall hos mig. För det är det här med att tala om för tjejer och kvinnor, ännu en gång, hur viktiga våra utseenden är.
Jag tycker att kampanjen i sig antyder att kvinnor som sminkar sig på något vis är slavar under sminket och att det krävs stort mod att visa sig utan. Att sminka sig är i allra högsta grad ett eget val, precis som val av kläder och andra saker vi använder för att uttrycka vår stil. Att smink kopplas ihop med kvinnor, är det förklaringen till att det ligger så mycket värdering i det? Kanske.
Jag upplever vår samtid, media, människorna – ja kanske hela samhället, som ambivalent gällande smink. Å ena sidan möter vi idel retuscherade/sminkade kvinnor i media, vi blir konstant upplysta om de senaste nyheterna inom sminkbranschen och smink och stylingprodukter finns tillgängliga mer eller mindre för alla oavsett storlek på plånboken. Å andra sidan uppmanas vi att våga bryta av, våga gå utan smink och ”vara oss själva”. Det ska vara naturligt. För översminkad, det får man inte vara heller! Är det enda rätta egentligen att vara (och känna sig) j*vligt snygg utan smink?
Det som jag ser som problematiskt med kampanjen är egentligen inte de osminkade eller sminkade nunorna. Problemet är att det här tas upp som en grej. Att det tar plats på nyhetssidor. Att det är viktigt överhuvudtaget. För när vi människor går ut genom dörren på morgonen så är det inte mängden av rouge (eller avsaknaden av den samma) som spelar roll. Det är människan som spelar roll. Jag är inte intresserad av vad kända eller okända män eller kvinnor väljer att applicera i sitt ansikte. Jag är mer intresserad av vad de säger, gör och känner.
Mångfald – för att framtiden varit här ett tag
Ibland kan jag haka upp mig lite på det här med mångfald. Inte mångfalden i sig, den gillar jag. Men däremot hur det pratas om mångfald. I mitt yrke som konsult på Add Gender är mångfald verkligen ett begrepp som vi stöter och blöter i alla tänkbara sammanhang, särskilt när det kommer till etnisk och kulturell mångfald. Frågor som ”hur leder man en arbetsgrupp präglad av mångfald?” eller ”mångfald är lönsamhet” är exempel på frågor som ofta kommer upp. Inget illa med det kanske. Problemet som jag ser det är dock att många företag har ett visionärt skimmer framför ögonen när de pratar om mångfald, som att det är något som väntar oss i framtiden. En framtid som inte är här och som vi har tid på oss att förbereda och liksom vänja oss vid.
Så är det inte. Verkligen inte. Om vi pratar om mångfald ur ett etniskt perspektiv, så har Sveriges befolkning sedan länge bestått att en blandning av människor från världens olika hörn, inget nytt under solen där. Om vi ska titta på Sveriges befolkning ur det här perspektivet så är det ca 16 procent som är födda i ett annat land än Sverige. När det kommer till personer med utländsk bakgrund, vilket alltså rent statistiskt innebär att man har två föräldrar födda utanför Sverige, är det i vissa delar av landet 55 procent enligt SCB.
Så, vad är det jag vill säga med det här? Jo, att mångfalden redan är här!
Att få lära sig av den som vet – samhällsorientering för nyanlända på hemspråket.
Kommuner har en skyldighet att erbjuda nyanlända invandrare och flyktingar samhällsorientering, en slags introduktion till det svenska samhället. Traditionellt sett så bedrivs utbildningen av svenskar, på svenska för människor från olika länder. Språkfrågan har lösts med tolkar. Även för den oinvigde är det ganska tydligt att processen skulle kunna vara bra mycket mer effektiv och rolig för alla inblandade. Därför blev vi på Add Gender eld och lågor när vi under hösten 2012 inledde samtal om samarbete med Ronneby Kommuns samhällsorientering och deras nya utbildning för samhällskommunikatörer. För första gången i regionen, skulle inte samhällsorienteringen längre bedrivas på svenska, utan erbjudas på de nyanländas hemspråk.
Pedagogerna utbildas i tre månader innan de är redo att axla rollen som samhällskommunikatörer och får sina deltagargrupper tilldelade. Add Gender utbildade gruppen under en intensiv, rolig och omvälvande vecka där ämnen som jämställdhet, jämlikhet, antidiskriminering, rasism, normer och mycket mer avhandlades. Ett skrivet material är i skrivande stund på väg till tryckeriet och kommer att fungera som ett av samhällskommunikatörernas verktyg i sina framtida roller.
För att kunna genomföra projektet inleddes en rekryteringsprocess i Blekinge kommun. Det som eftersöktes var pedagoger med kunskap inom såväl det svenska språket som ett eller flera av de vanligast förekommande språken bland nyanlända. Snart hade en ”elitgrupp” på tolv individer, kvinnor och män i olika åldrar från Somalia, Irak, forna Jugoslavien, Turkiet, Iran, Eritrea och Afghanistan formats. Tillsammans talar gruppen ett flertal språk (förutom svenska och engelska). Projektledare Henrik Lövgren som initierat satsningen ser vid sidan av den språkliga och kulturella kompetensen, att pedagogerna besitter mycket kunskap som är omöjlig att läsa sig till och förstå, nämligen hur det är att komma till Sverige som flykting. De nyrekryterade samhällskommunikatörerna har alla en historia av migration och i gruppen har man bott i Sverige allt i från tre år till 25 år. Många av deltagarna sitter på minnen av krig och trauman, något som för personer som levt sina liv i Sverige, kan vara svårt att realatera till och förstå. Därför kommer pedagogerna inte enbart att kunna effektivisera samhällsorienteringen och skapa en större förståelse tack vare sin språkkompetens utan även fungera som en slags förebild för sina landsmän. Att få lära sig av någon som redan gjort resan och processen som det innebär att komma in i Sverige som nyanländ, är ovärderligt.
Vi på Add Gender räknar det här uppdraget som ett av våra mest givande och viktiga insatser och hoppas att fler kommuner, företag och organisationer ser möjligheterna och kompetenserna som många invandrare besitter gällande språkligt och kulturellt kapital.
LÅS UPP begränsande normer!
För ungefär ett och ett halvt år sedan hade vi på Add Gender det roliga uppdraget att jobbba med Botkyrka Kvinno- och Tjejjour och projekt 101tillsammans. Det var Lotta Armijo Holmberg och Anja Norell som tyckte att Add Genders kompetens skulle vara värdefull i processen med att ta fram materialet Lås Upp.
Lås Upp (begränsande normer) är ett nylanserat unikt och normutmanande metodmaterial som innehåller information och diskussionsövningar för både pedagoger och ungdomar. Materialet fokuserar på begränsande normer kring genus, sexualitet och heder utifrån de mänskliga rättigheterna och skolans styrdokument. Syftet är att bearbeta attityder och vidga perspektiv hos både ungdomar och pedagoger samt visa strategier som kan ge ett ökat handlingsutrymme. Metodmaterialet Lås Upp är en del av Projekt 101tillsammans som erbjuder workshops för ungdomar och kompetensutveckling för pedagoger.
I skrivande stund är materialet lanserat och vi passar på att ställa några frågor till Lotta och Anja, och även till Marit Nygård som varit aktiv i arbetet.
Vad var tanken från början med metodmaterialet? Vad ville ni åstadkomma?
När vi hade jobbat ett år med workshops för ungdomar (inom projekt 101tillsammans) hade vi hittat en fungerande metod utifrån våra erfarenheter och en bred inventering av befintliga metodmaterial. Vi inspirerades av andra, ändrade, kompletterade och utvecklade nya övningar. Plötsligt insåg vi att det fanns ett behov och en möjlighet att göra ett metodmaterial utifrån de perspektiv vi hade när vi arbetade med ungdomar. Ett material som inkluderar hedersnormer i diskussioner kring många begränsande normer och utgår från de mänskliga rättigheterna. Vi ville kunna sprida våra metoder till lärare och andra vuxna som arbetar med ungdomar. Vi tre hinner bara träffa ett visst antal ungdomar per vecka, det är helt enkelt inte effektivt för att sprida normutmanandet. Vi vill att så många som möjligt ska kunna använda sig av våra metoder och erbjuder Lås Upp som ett konkret verktyg för att arbeta långsiktigt med frågor som läroplanerna faktiskt ålägger lärare att arbeta med, allas lika värde, de mänskliga rättigheterna och jämställdhet. Och nu, äntligen, finns Lås Upp tillgängligt både som tryckt pappersmaterial och webbportalen lasupp.nu.
Hur har metoden tagits emot hittills? (av pedagoger och lärare).
Vi har fått mycket positiv respons från både pedagoger och ungdomar. Lärare efterfrågar stöd för att jobba kring normer och rättigheter och betonar att det finns en stor efterfrågan bland elever att få diskutera dessa frågor. Ungdomar har varit positiva till att få information och att få samtala om normer, sexualitet och rättigheter. De uppskattar möjligheten att få ställa frågor och att ta del av varandras tankar i ett öppet och tillåtande samtalsklimat. Mångkulturellt Centrum har precis gjort en utvärdering av både metodmaterialet Lås Upp och projekt 101tillsammans som speglar det positiva mottagande vi fått och vad som uppskattat mest
Vad tycker ni har varit den största utmaningen i hela processen med arbetet att ta fram ett metodmaterial?
Att göra vår metod lättligänglig för pedagoger och anpassad till deras stressiga vardag. Det har handlat om att kunna förmedla den information och de perspektiv vi tycker är grundläggande för ett normutmanade arbete med ungdomar utan att tappa pedagogens intresse eller fokus på vägen. Vi har speciellt satsat på att språket ska vara lätt att ta till sig för både pedagoger och ungdomar. Vi har tagit vara på många andras kompetens och erfarenheter sedan Lås Upp började tas fram år 2010. Add Gender har varit en stor hjälp och en spännande samarbetspartner under resans gång och referensläst materialet, gett klok och inspirerande feedback men också levererat handfasta råd gällande upplägget för kompetensutveckling för pedagoger som vi alltså också numera erbjuder skolor och andra verksamheter.
Nämn ett fantastiskt/roligt/läskigt minne från när ni varit ute och testat materialet!
Anja: Jag kommer ihåg ett tillfälle då vi processledde en fritidsledarkonferans med temat jämställdhet och skulle pröva att göra ett forumspel för första gången. Det är en dramaövning som finns i Lås Upp och som syftar till att hitta olika öppningar i problematiska situationer. Det var mycket läskigt i början eftersom att vi inte hade någon erfarenhet i ryggen av att göra dramaövningar med vuxna, dessutom var flera av deltagarna mycket motvilliga och ville inte ”spela någon teater”. När de olika grupperna slutligen skulle spela upp sina situationer rycktes ändå alla deltagare med och medverkade engagerat.
Marit: När vi var ute i en pedagoggrupp gjorde vi övningen privilegiepromenaden. Övningen ska synliggöra vilka privilegier olika grupper i samhället har. I övningen ska man ta ett steg fram när ett påstående stämmer in på den rollbeskrivning man tilldelats. ”Om det här stämmer in på dig, ta ett steg fram” ”ta ett steg fram” upprepades gång på gång. Plötsligt inser vi övningsledare samma sak, en av deltagarna använder rullstol och förflyttar sig inte genom att ta några steg. Övningen som syftar till att synliggöra olika gruppers privilegier synliggjorde för oss den gången tydligt vårt privilegium att kunna använda våra ben när vi förflyttar oss.
Vi kunde tillsammans med övningsdeltagarna efteråt konstatera att det normkritiska perspektivet ständigt kan utvecklas.
Vi vill tacka tjejerna på 101tillsammans och önska er stor lycka i framtiden. Vi hoppas så klart att materialet når ut till så många det bara gå!
