Kvotering handlar om politiska visioner
Jag slängde mig in i könskvoteringsdebatten med en debattduell via Nyheter24.
Min position är inte att förneka fördelarna med könskvotering men jag anser att vi inte bör lagstifta om det till bolagsstyrelser.
En mycket intressant sammanställning av forskningen på området finns hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS. De har i ett av sina ”SNS Analys” gått igenom könskvoteringens olika lönsamhetssamband – och det är dessa slutsatser jag också använt mig av för att positionera mig i debatten.
”Trots de positiva effekterna på styrelsearbetet, och ett uppvisat positivt samband mellan könsbalans i styrelsen och till exempel högre avkastning på eget kapital, högre räntabilitet på totalt kapital och högre försäljningstillväxt, så håller inte lönsamhetsargumentet för fler kvinnor i styrelserna. Det är svårt att bevisa ett orsakssamband. Gjorde kvinnorna företaget mer lönsamt, eller tar framgångsrika företag in fler kvinnor?”
Är en av slutsatserna av professor Karin Thornburn som gjort analysen. Hon menar också att det är svårt att se varken tydliga fördelar eller nackdelar med att antingen kvotera eller inte kvotera. Det blir därför en politisk fråga i grunden, ett sätt att tala om vilket tillstånd jämställdhet faktiskt är och vilken politisk väg som leder oss dit på bästa sätt.
Så låt oss fortsätta diskussionen.
Meritokratin och kvinnolönerna
I debatter om könsfördelning på arbetsmarknaden, diskriminering i rekryteringsprocesser och karriärsmöjligheter för kvinnor och män (för ja, dessvärre har den diskussionen inte lyckats införliva transpersoner eller andra icke-cis-personer särskilt väl än) är det ett speciellt ord som ofta dyker upp av motståndare till exempelvis positiv särbehandling eller kvotering:
Meritokrati. Det vill säga att en persons kunskaper och kvalifikationer ska avgöra den sociala statusen och lönen hos den samma.
Tanken är som sådan god nog. Men när det kommer till just arbetsrekrytering blir meritokrati ett trubbigt verktyg, då allt fler jobbannonser efterlyser specifika personliga egenskaper snarare än kunskaper och yrkeserfarenhet.
I en uppsats från Personalvetarprogrammet vid Umeå Universitet, som just tilldelats Juseks Personalvetarpris, granskades och analyserades 60 jobbannonser, från de mest mansdominerade och kvinnodominerade yrkesområdena. Av sammanlagt ungefär 550 ord som beskrev antingen eftersökta kvalifikationer och personliga egenskaper var över hälften egenskaper, närmare bestämt 58% i de mansdominerade och hela 73% i de kvinnodominerade.
Hur hanterar vi frågan om meritokrati när så stor vikt läggs på personliga egenskaper? Kan dessa mätas och vägas objektivt? Handlar det inte till slut bara om rekryterarens åsikt om en person under den korta tid man eventuellt får komma till intervju?
Jag tänker på Beverly Skeggs långa studie av unga kvinnor i speciella omvårdnadsprogram riktade mot underklassen i England, beskriven i boken ”Att bli respektabel”. Hur en ung kvinna uttrycker frustration kring att utbildningen är svår. Hon hade förväntat sig att hon redan kunde det här med att ta hand om barn och gamla och sjuka. Hon var ju kvinna.
Finns det kanske ett samband mellan förmodandet att omvårdande yrken per se är ”kvinnliga” och att dessa inte kräver utbildning och andra kvalifikationer på samma vis som mansdominerade yrken? Att en slags essentiell kvinnlig vårdande hand och ”förmåga till samarbete” är viktigare än än meriter?
Och hänger detta samman med att lönerna inom samma yrkesgrupper är jämförelsevis låg, i meritokratins anda? Om kunskaper och kvalifikationer ska avgöra lönen, hur kan vi då värdera då dessa personliga egenskaper som just meriter? Hur kan kvinnor själva löneförhandla när de ska bedömas utifrån sin person och inte utifrån sin kompetens?
Om vi till detta lägger till att kvinnors texter, inklusive jobbansökningar och akademiska texter, värderas lägre än mäns, även om det gäller exakt samma meriter – tja, då börjar kanske frågan om kvotering och positiv särbehandling faktiskt handla om vad det alltid har handlat om; att undgå den negativa särbehandling som kvinnor upplever på arbetsmarknaden just nu. Trots att kvinnor är mer välutbildade än någonsin.
Jag är inte säker på att kvotering är rätt väg att gå. Men en medvetenhet om de här förutsättningarna gällande fördomar om både kvinnor och så kallade ”kvinnoyrken” och hur de värderas är definitivt nödvändig om förändring ska kunna ske.
Och kanske borde alla rekryterare ta sig en funderare över vilka meriter som de faktiskt eftersöker, och hur dessa ska kunna värderas. Även lönemässigt.
Trend 2014: Normkreativ reklam
Idag presenterar Add Genders julkalender en lucka om Genusfotografen, sexisitisk reklam om alternativet: normkreativ reklam.
Jag känner att jag vill haka på det här som alla gör just nu: förutspår ”trender” inför 2014. Så jag vill förutspå att 2014 blir det normkreativa reklamåret.
Bevis var det ja! Jo jag hittade bland annat detta inlägg på Huffington Post om en pricksäker reklam om normer kring manligt och kvinnligt. Man vill ju bara titta om och om igen. Och sprida!
Här nedan är reklamen inbäddad. Vad tror ni? Är jag en trendspanare?
Alice Marshall skriver även om: Goldie Blox som ett bra exempel!
Josefine Carnolf har tidigare skrivit om Camp Gyno och andra reklamfunderingar.
Pontus Schultz-stiftelsens första pristagare
Familjeföretagandet blev under 1900-talet en stor möjlighet för många kvinnor i Sverige och ett viktigt nav för jämställdhetens utveckling inom entreprenörskap och företagande (läs mer om detta i ”Stråhattar och batterier”). År 1982 fick Antonia Ax:son Johnsson ta över makten i Axel Johnsson AB. Då var hon den fjärde generationen, men den första kvinnan. Igår, den 16:e september 2013 fick jag möjligheten att ta i hand med denna kvinna på Pontus Schultz pris för ett mänskligare näringsliv. Jag gav henne mitt visitkort och hon tog emot det med ett leende. Så spännande!
Israeliska författaren och debattören Amos Oz har skriven en essä ”Hur man botar en fanatiker” och Antonia Ax:son Johnsson hänvisar till ett citat ur denna i sitt ”Sommar i P1″ från 2008:
”Ingen människa är en ö men alla är vi halvöar kopplade till fastlandet och till hälften bundna till familj och vänner, kultur och tradition, land och nation, kön och språk och mycket annat och till hälften vända mot havet och ensamheten” Antonia fortsätter med egna ord i programmet: ”Vi kan aldrig kasta loss totalt även om vi inbillar oss att vi är helt fria vi behöver förstå våra bindningar och bevakar dom, det är bara av respekt för detta som vi kan undvika att tvinga andra att omformas efter vår modell. Vi får insikt, kan visa respekt och vi motar fanatikerna.”
En värdig pristagare på många sätt, och en förebild. Jag kände inte Pontus väl men han var en av de första jag mejlade efter att jag startat Add Gender våren 2008. Veckans Affärer hade haft sitt första nummer med inriktning på kvinnor i näringslivet och jag… hade förstås ett par åsikter. Jag letar upp mejlet, som jag skickat den 11:e september 2008 och hittar ett stycke i det som jag fnissar lite åt, min naivitet och transparens förstår jag att han måste ha uppskattat:
”Följande stycke är en lite mer kritisk läsning av materialet:
En första tanke som jag fick är att ni förhåller er på ett sätt som känns lite försvarsställning till frågan. Som att ni inleder med att förklara att det är hemskt att det fortfarande är viktigt. Många gör detta, bland annat jag, mot sin egen vilja. Speciellt då man ger sig in i en diskussion om jämställdhet med människor som man utgår från inte redan är övertygade. Det är inte så konstigt, men personligen så tycker jag att man kan gå igenom materialet eller sina egna argument och formulera om det från försvarsställning till ett mer självklart uttal. Annars börjar personen i fråga fundera över varför sändaren inte anser att jag redan borde anse att detta är viktigt och något som jag borde ta del av precis som allt annat.”
Han svarade glatt och berättade att jag var en av dem som han hade kämpat hårt för att vi ska upptäcka VA. Sedan dess träffades vi på många jämställdhetsmingel och alltid lika positiv, rakt på sak och ärlig var Pontus. Hans bortgång förra året var en stor sorg för oss alla.
Jag var dock inte enbart hård mot honom. Detta hittar jag också i mitt mejl från 2008:
”Följande stycke är en lite mer positiv läsning av materialet:
Artiklarna är verkligen intressanta och personporträtten är förstås mycket spännande och sätter en levande prägel på hela jämställdhetsfrågan inom näringslivet. Som att det inte bara är en fråga tagen ur luften, utan en fråga som människor där ute faktiskt arbetar med och blir berörda av i sitt arbetsliv och i sin person.”
Det här var viktigt för Pontus, att göra näringslivet till människor! Därför vet jag att Pontus verkligen skulle ha varit stolt över stiftelsens utsedda pristagare: ”För ett mänskligare näringsliv”.
Här kan du lyssna på intervjun med Antonia efter prisutdelningen.
Antonia Ax:son Johnson får pris för ett mänskligare näringsliv – P1-morgon | Sveriges Radio.
Genialisk ögonöppnare
Här kan ni se den mest genialiska presentationen av en uppsats jag har sett: Att skapa ett problem och sälja en lösning, av Therese Thomasdotter och Johanna Rosberg på Malmö Högskola. Det här handlar deras uppsats om:
”Konstruktionen av femininitet i modemagasinet ELLE – En kombinerad diskurs- och bildanalys.
Studiens syfte är att undersöka och belysa de normer kring femininitet som modemagasinet ELLE förmedlar genom text och bild. Genom kritisk diskursanalys av text och semiotisk bildanalys av annonser ämnar vi belysa hur tidningen konstruerar kön ur ett genusperspektiv. Vi har använt oss av tre metoder för att studera detta, kvantitativ innehållsanalys, kritisk diskursanalys och semiotisk bildanalys.”
Titta på bilderna, läs uppsatsen. Bli klokare!
