Arkiv ’Allt möjligt’

i ett nät av normer lever vi

Det talas om privilegier och vem som innehar dem och inte. Vissa känner inte igen sig själva som privilegierade men de flesta skriver under på att vi människor har olika förutsättningar här i världen. Denna korta film visar på hur privilegier påverkar oss i det dagliga livet. Det är viktigt att komma ihåg att beroende på vilka frågor som ställs så kommer fördelningen se olika ut. Det handlar inte om att hitta eller peka ut de som är mest utsatta eller de som har mest fördelar, det handlar om att skapa en förståelse för att vi alla lever i ett invecklat system av dem. Ett system av normer som ger oss fördelar och nackdelar i olika situationer.

 

 

Genom att bli mer uppmärksam på när du och andra har olika förutsättningar kan du bli duktig på att se strukturer. Om vi verkligen vill ha ett samhälle där människor har lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter är kunskap om normer och normsamverkan en av nycklarna.

 

(Jag är nyfiken av mig så berätta gärna om dina spaningar och upplevelser i kommentarsfältet!)

Publicerad den 26 augusti, 2015 av Jenny Claesson
Inga kommentarer

Tillsammans får vi de vildaste idéerna

Den här sommaren var jag inte ledig när jag var ledig. Jag och min särbo körde istället arbetsläger på det lilla torprucklet of mine.

Det började egentligen redan i våras – en gammal bod och en risig utbyggnad skulle rivas och förvandlas till en romantisk drinkveranda som skulle få Ernst att kyssa våra fötter och skola om sig. Målbilden var så extremt tydlig att jag ibland trodde att vi redan hade byggt klart.

Men det har vi inte gjort än. Det vill jag lova. Processen går numera under namnet ”Vatten-över-huvudet”-projektet (VÖH). 

Ett gemensamt projekt av den här digniteten kräver sitt teamwork – särskilt när det ska sjösättas, drivas och genomföras av två överentusiastiska kontorsråttor. Uttrycket ”Hur svårt kan det vara?” har många gånger kombinerats med ”Vänta. Jag Googlar.” för att avslutas med ”Okej. Man måste tydligen ha en…”. Och sen fick vi åka till byggmarknaden. Igen. Men vi har lärt oss massor. Tillsammans.

Vid sådana här tillfällen (det är inte första gången vi bygger ihop) dras mycket till sin spets – humör, frustration, blodsockernivåer, viljor och tempo.

Och jämställdhet.

För vad enkelt det är att bli passiv och kliva tillbaka från situationer som inte känns helt igenom bekväma. Att inte välja att testa nytt, att istället välja gamla mönster, undvika att utmana sig själv och varandra. Det är så mycket bekvämare att stanna i de trygga invanda positionerna.

Så. Oerhört. Förutsägbart. Och långtråkigt. Jag vill bryta mig loss, såga, spika, borra, vidga mig, beräkna, kalkylera, bli större, bli bredare, kunna mer, behärska! Jag vill inte kliva åt sidan. Jag vill känna kompetensruset, bli hög på det. Men jag vågar inte alltid hela vägen av en ganska enkel anledning: det här inte mina hoods.

Så därför pratar vi oss genom bygget, för säkerhets skull. Följs åt. För att liksom undvika att glida in i slitna roller. Jag tror det kallas medvetenhet? Om vi pratar är det nämligen påtagligt mycket svårare att komma undan. Ibland åker jag snålskjuts på hans mod, ibland måste han pusha mig att kliva in, ibland får jag hybris…  och han med för den delen. Men vi är ett team där en ibland kliver åt sidan för att en annan ska kunna ta plats. Åt båda håll. Vi växer båda. Och när vi gör det kommer de kreativa lösningarna, de vildaste idéerna och de knäppaste detaljerna. Allt det där som kommer göra vår veranda till vår gemensamma prestation.

Mången annan veranda får en annan historia berättad, den om mannens fantastiska bygge och inte så mycket om kvinnans supportande med mat, barnomsorg och allt det där trista som inte syns men som måste göras. Ett annat sorts teamwork. Inte sämre eller bättre, men ofta med lite orättvisare återgivning av prestationer kanske.

Vi vill ha en gemensam berättelse. Och, ja. Vi är olika. Vi har tränats och uppmuntrats att göra olika hela våra liv. Vi har levt i ett samhälle som tillskriver oss olika egenskaper på grund av våra kön och vi på olika sätt förhållit oss till det. Utöver det har vi olika kompetenser och färdigheter, vi är olika individer och personligheter. Inget – hör och häpna – av det har tagits ifrån oss längs vägen. En sak som dock förenar oss med all tänkbar tydlighet: vi gillar iskall gin and tonic.

Nästa sommar sitter vi med varsin i handen. Och skålar för att vi gjort ett grymt jobb.

Tillsammans.

Publicerad den 19 augusti, 2015 av Frida Nilsson
Inga kommentarer

De vänsterhäntas dag

”Åh är du vänsterhänt? Det måste ha varit jobbigt när du gick i skolan”.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra detta, fler gånger än vad jag kan räkna till i alla fall. Varje gång jag ska skriva under ett papper, skriva på tavlan eller anteckna så kommer frågorna. Det är ju inte så att de är jobbiga. Men det är fascinerande. När jag växte upp på 90-talet så var detta med att vara vänsterhänt ingen större grej. Min pappa fick lära sig skriva med båda händerna, men han var å andra sidan uppvuxen på 1960-talet.

Igår var det Vänsterhäntas dag, en dag som lätt passerar under radarn. Vi vänsterhänta har inga insamlingsgalor, inga band att bära på kavajen eller någon ombudsman. Vi går likt fantomen på gatorna som vanliga män eller kvinnor som bara ibland får framträda med vår hemliga superkraft att skriva med vänsterhand. Annars är det mesta sig likt, jag har till exempel aldrig klippt med vänstersaxar eller liknande. Det enda är att jag håller pennan med en galen fattning (anser alla lärare) och täcker över det jag skrivit med handen och min handstil är lika oläslig som en läkares.

Men, det här inlägget handlar inte om min handstil, utan om människors förmåga att peka ut det avvikande. Naturligtvis är det ingen som vill mig illa genom att ställa frågor om hur det är att vara vänsterhänt, antagligen är de bara nyfikna, eller välvilliga. Men problemet är att varje gång vi påpekar att någon är avvikande så skapar vi själva avvikandet. Jag är inte avvikande förrän du påpekar det. Positionen som den avvikande uppstår först när den som inte avviker påpekar den.

Är det då fel att prata om olika minoritetsgrupper? Nej, men jag är mer än vänsterhänt. Jag är gift, medelklass, akademiker, glasögonbärare och homosexuell också. Att vara vänsterhänt är inte direkt något jag identifierar mig med, det är inte en grupp som idag blir strukturellt förtryckt (vilket till exempel homosexuella blir inom vissa områden). Det är sällan folk pekar på mig och säger ”du bär glasögon” och vill att man ska prata om sina barndomstrauman, vissa av våra karaktärsdrag är helt enkelt bara det.

Vi på Add Gender arbetar med intersektionalitet, normsamverkan. Vi belyser hur olika normer samspelar med varandra och skapar olika former av makt och utsatthet i olika situation, hur samma person kan inneha makt i en situation och vara utsatt i en annan. Vi människor är mer än en sak, och har vi förståelse för det kan vi komma längre med att arbeta med inkludering i vår närmiljö.

Till sist, du får såklart fråga mig om hur det var att vara vänsterhänt när jag var liten. Det är okej att fråga, men det är också okej att inte vilja svara. Min upplevelse av att vara vänsterhänt säger väldigt lite om hur det varit för vänsterhänta som gick i skolan under tidigt 1900-tal och som tvingades lära sig skriva med höger hand. Vi bär alla på våra egna erfarenheter och ingens erfarenhet är värd mer än någon annans, men när erfarenheterna blir mer än personliga öden och bildar en gemensam berättelse, då uppstår en struktur. De flesta förtryckande strukturer för vänsterhänta har som tur är upphört idag, men det finns andra vi behöver jobba med. En dag hoppas jag att mitt äktenskap med en man ska vara oviktigt som att jag är vänsterhänt, men där är vi inte riktigt än.

Publicerad den 14 augusti, 2015 av Emil Akero
Inga kommentarer

”#Stoppamachokulturen” – når inte ändra fram

Byggnads och Byggcheferna har sin kampanj #stoppamachokulturen just nu. Den har mött stark kritik tidigare, till och med anklagats för att vara sexistisk – trots att det är det den ska motverka. Jag har också kritik att framföra.

För det första: Ett normkritiskt fokus som inte räcker hela vägen är mycket riskabelt. Det är mycket bra att deras kampanj inte handlar om att kvinnor ska ändra på sig för att passa in. Den hade lika gärna kunnat göra det eftersom så ser det ofta ut. Många företag satsar på kvinnliga nätverk – där man skickar kvinnorna på läger så att de ska lära sig mer för att passa in. (Resultatet kan till och med bli att de sticker till en annan organisation men det är en annan historia.) Så de fokuserar ändå på normen inom branschen: ”en grabbig jargong”. De vill att den ska stoppas, denna machokultur. Men det blir ju tyvärr så att de fokuserar på normen men klarar inte av att hela vägen uppbringa det kritiska förhållningssättet. Ett mer framgångsrikt normkritiskt förhållningssätt hade varit att ifrågasätta bilden av byggarbetaren och branschen som ”macho”. Nu förstärker de istället den bilden genom en påkostad kampanj. Alla både killar, tjejer och trans som inte identifierar sig som macho, eller för den delen tolkar ”grabbig jargong” som rå men hjärtlig, ser dessa affischer och tänker: ”oj då det där verkar jobbigt, kanske ska välja en annan karriär ändå?” Var det verkligen så de ville att det skulle bli?

För det andra: Bakgrundsfaktan är underligt insamlad. Undersökningen som kampanjen bygger på är gjord av TNS Sifo. Jag tar ut de frågor som redovisas i den debattartikel som i DN lanserade kampanjen:

”Två undersökningar har gjorts bland sammanlagt 2100 respondenter i bygg- och fastighetsbranschen. Parallellt har TNS Sifo ställt följande frågor till 1167 deltids- och heltidsarbetande svenskar:

• Tycker du att du arbetar på en jämställd arbetsplats, det vill säga att kvinnor och män behandlas i huvudsak lika?

• Förekommer det sexistiskt eller könsdiskriminerande språk på din arbetsplats?”

Ur de två utvalda frågorna kan man utläsa följande:

a. De vet inte vad jämställdhet är, att kvinnor och män ska behandlas lika är en underlig definition på jämställdhet. Om frågan hade varit ställd så här: ”vad betyder jämställdhet för dig” antingen med val eller med öppna alternativ. Då kan man få en bild av vad jämställdhet betyder för de som svarar och sedan arbeta vidare med de andra svaren. Det allra bästa dock är att fråga: ”Anser du att män och kvinnor i följande situationer behandlas likvärdigt:” för att sedan rada upp olika branschspecifika exempel. Lektion ett som jämställdhetsexpert är att om du inte ger exempel så kan du inte lita på svaren för när man säger saker som ”lika” eller ”jämställdhet” finns det en tolkning för varje svarande. Lektion två handlar om att inte fråga folk om kvinnor och män behandlas lika i en kontext där vittnesmål och befintlig statistik så uppenbart visar att så inte är fallet. Byggnads har inte gått sina lektioner.

b. De tror att ”sexistiskt” är detsamma som ”sexuellt”. Det är ganska vanligt att man blandar ihop detta på grund av att ”sexism” innehåller ordet ”sex” (dålig översättning från början). Om de inte trodde det skulle de inte ha ”sexistisk” OCH ”könsdiskriminerande språk” i en och samma fråga. Det är som att fråga: ”Förekommer det trappor och trappsteg i  ditt tvåvåningshus?”. Så jag tolkar det som att de egentligen vill fråga om det förekommer sexuellt och könsstereotypt (dvs sexistiskt) språk?

När jag startade och drev jämställdhetsgruppen på mitt  gymnasium var vår första insikt: skriver vi en fråga i en enkät där vi frågar ”har du utsatts för sexuella trakasserier” svarade i stort sett alla nej. Frågade vi istället: ”har du upplevt någon av följande händelser under din tid som elev på denna skola?” För att sedan radda upp konkreta exempel på både sexistiskt agerande (det vill säga könsstereotypt agerande såsom om vi tar ett exempel man kan ställa inom byggbranschen ”att du som yrkesperson har blivit ombedd att bytas ut mot en kollega av motsatt kön baserat på föreställningar om vad du klarar av i relation till din könstillhörighet?”) och på sexuella trakasserier (det vill säga branschrelaterat: ”har någon av dina kollegor ovälkommen anspelat på sexuellt umgänge i era samtal” eller liknande) så upptäckte vi genast de exempel som vi faktiskt ville komma åt. Och som i sin tur skadade flickor och pojkars arbetsmiljö varje dag på skolan.

Att använda ”könsdiskriminerande” är också en svår växel att lägga i för det tunnar ut betydelsen av just könsdiskriminering – där kön är en av diskrimineringsgrunderna i Sverige, medan sexistisk jargong kan och ska tolkas mycket bredare.

För det tredje: Jämställdhet blir lätt könsbinärt och heterosexuellt. Även om de i kampanjen nämner HBTQ så lyckas den inte leverera hela vägen gällande att inkludera transpersoner och stjärnfamiljer.

Med andra ord så når Byggnads och Byggchefernas kampanj #stoppamachokulturen inte hela vägen. Mest är jag missnöjd för att när en undersökning har sådana kunskapsluckor så gör det att den förlorar trovärdighet. De kallar sin fakta-sida för ”hårda fakta” vilket säkert kommer av krav på ”svart på vitt” som många efterfrågar för att ”gå med på att förändra sig”. Men allt det tragiska som att branschens könsrepresentation är 92 % män och 8 % kvinnor – en extremt könssegregerad miljö, att 99 % av Byggnads medlemmar är män, att 9 av 10 anger att de sett andra må dåligt av kulturen som finns idag… allt det ifrågasätts lätt om de andra frågorna är underligt formulerade. Då blir det inte hårda fakta: det riskerar istället att blir en hård ton mot de som driver frågan om förändring. Exempelvis så är har kampanjen blivit omdebatterat på den antifeministiska sidan Genusdebatten (som jag med viss ovilja länkar till eftersom det är lite som att länka till Darth Vader för en genusvetare – men okej då).

Grunden till kampanjen är enormt viktig. Jag kan inte nog understryka detta. Läs bland annat om vittnesmålen från branschen i den senaste artikeln om kampanjen i DN. Natalie Westmark är branschaktiv och intervjuas i artikeln:

”– Tyvärr är det också väldigt sällan de manliga kollegerna står upp för oss och säger ifrån. Många unga killar som från början är schysta formas på ett negativt sätt av äldre manliga arbetskamrater. Dessutom vågar många unga inte prata om det här, av rädsla för att uppfattas som jobbiga och få dåliga referenser.”

Här har vi en nyckel till hur kampanjen hade kunnat bli det där lilla extra. Normkritik hade varit att inkludera de som har upplevelser av diskriminering (både kvinnor, män och transpersoner) och de som kämpar för förändring, samt att låta dem få tolkningsföreträde – utan att kräva av dem att det är deras ansvar att stoppa något eller berätta sin historia. Kanske en kampanj mer i riktning mot: #vågavägramacho hade varit ett bättre alternativ? Då tror jag att den där som står på perrongen, läser kampanjens budskap, och inte orkar stoppa någon machostämning i resten av sin karriär mer hade tänkt: ”Vad spännande, det händer saker inom bygg, jag kanske ska välja den karriären ändå, och vara delaktig i denna förändring? Jag kan definitivt våga vägra macho!”

Förändring handlar om att ge kraft åt de som har bestämt sig för att förändra, det som de har makten att förändra. Det är svårt att stoppa något som man själv inte är delaktig i. Det är lättare att våga något som man inte vågar om inte andra stöttar en. Låt oss hylla dem inom byggbranschen, av alla kön, som idag vågar vägra macho!

Publicerad den 5 juni, 2015 av Pernilla Alexandersson
Inga kommentarer

Män sätter Värmland på jämställdhetskartan

Region Värmland och Länsstyrelsen i Värmland har gjort en film. Den är en del, eller ett resultat av, en lång resa där jag har fått möjligheten att vara delaktig sedan 2012 då jag gjorde mitt första uppdrag med regionförbundet i Värmland. Jag vandrade runt i korridorerna och stack in huvudet lite här och var och frågade ”hur går det med jämställdheten?”. Jag gjorde andra saker också förstås, en genusanalys, kartläggningar och djupintervjuer. Men framförallt så stack jag in huvudet och ställde frågan. Ibland förutsätter vi för mycket saker i jämställdhetens namn. Vilka som är intresserade, vilka som är framgångsrika, vilka som är bromklossar och vilka som är mer eller mindre intresserade. Jag är mer för att ställa frågor och vara nyfiken.

I denna Värmländska produktion har de ställt just frågor. Till män. Det blev ett tolv minuter långt svar. En del av männens svar är just nyfikna frågor, förklädda till svar. En del är mer rakt på. Som ett stilla uppvaknande.

Fredrik Wass skriver på Resumés blogg ett par rader om denna långsamt reflekterande paus i en stressig vardag till film.

Jag kan inte annat än hålla med honom om att man först blir lite stressad, ”12 minuter lång – och så bara går de runt och funderar” men jag gillar den också, trots längden och sävligheten. Som ett inslag av hopp i en jämställdhetsdiskussion där vi liksom glömmer bort att aktivt synliggöra männens röster. Eller att männen inte tycker att det är upp till dem att synliggöra sig själva. Eller att de inte känner att de berör dem. Klokast av alla är barnet tycker jag, pojken. Alltid barnen! Tänk om de fick bestämma!

Publicerad den 25 maj, 2015 av Pernilla Alexandersson
Inga kommentarer
© 2017 Jämställdhetsexperten