En mer jämställd juristkår = ett mer rättvist samhälle
Nyligen släpptes Allbright-rapporten med det tragiska namnet ”Kvinnor arbetar, män gör karriär” publicerats. Den handlar om en av Sveriges mest konservativa yrkeskår, juristerna. En kår som till skillnad från alla andra, inte har en plan med tidsbestämda mål för en mer jämställd könsrepresentation på alla nivåer.
Allbright är en stiftelse som eftersträvar ett mer jämställt och meritokratiskt näringsliv. I deras kartlägganden av juristkåren visar det sig att män inte bara är i stor majoritet när det kommer till delägande i advokatbyråer utan också leder löneligan med häpnadsväckande stora steg. Detta trots att kvinnor i över tjugo år har varit överrepresenterade på juristutbildningen och dessutom haft jämförelsevis högre betyg än sina manliga motsvarigheter. Indicierna till trots når de inte de poster som de med fakta i hand borde kunna nå till och juristernas värld ter sig kvävande snäv ur jämställdhetssynpunk.
Vad beror detta på? Kanske ligger en stor del av svaret i just underrepresentationen av kvinnliga delägare och i styrelser på advokatbyråer. Lika väljer lika och en mer homogen maktelit än toppadvokater är svår att urskilja i svenskt näringsliv.
I rapporten granskas även landets juridiska fakulteter och inom akademin är det ovanligt knivigt att rucka på traditioner. Dessa är ju begravda i tjockt damm. Endast tre av tio professorer är kvinnor fastän 57 procent av doktoranderna är av kvinnligt kön. Att bryta upp en aldrig tidigare bruten mansdominans tycks vara besvärligt, oviljan till förändring hägrar som en tung och förblindande dimma på universitetens institutioner.
Det är inte jämställt eller rättvist. Varken i näringslivet eller i akademin. Och mångfalden skriker med sin frånvaro.
På Uppsala universitet grundades våren 2014 en feministisk juristförening som heter Femjur. De verkar för att ”främja normkritik och ett genusperspektiv på juristprogrammet vid Uppsala Universitet”, något som inte tycks ha existerat tidigare (konstigt nog). Som ett ensamt löv på en annars frostig gren växer de nu i stadig takt och är här för att göra sina röster hörda i en konservativ och stängd värld. På andra universitet poppar liknande föreningar upp.
En ensidig, homogen grupp jurister har förmodligen nästintill klonade referensramar, vilket givetvis påverkar lagtolkningen och samhällsbilden. Jämställdhet har sedan ganska länge åberopats som en rättvisefråga och även som ett vattentätt argument för lönsamhet, vad kan inte det göra för renommerade universitet och advokatbyråer?
En mer jämställd könsrepresentation i den högre sfären inom juristkåren skulle förmodligen inte bara bilda en mer oliktänkande grupp med en mångfald av perspektiv utan otvivelaktigt också höja kompetensen samt sätta en mer blandad agenda i undervisningen på juristutbildningen. Det är i alla fall vad just stiftelsen Allbright pekar på. Framtiden är jämställd och jag stödjer dem och de som kämpar för att nå dit.
Jämlikhetsrapport från medelhavet
När vi pratar jämställdhet pratar vi oftast om jämställdhet inom Sveriges gränser. Kanske gör vi en jämförelse med ett annat nordiskt land men att göra en jämförelse med ett land som Italien känns långt borta. Kanske är detta på grund av det mediebrus, som likt en surrande fluga, kommer därifrån. Vi hör om Berlusconis fadäser, om ”Ciao bella” som ropas på gatorna och machokulturen med fotboll och avklädda kvinnor i TV. Jag tycker dock inte att en alltid behöver göra jämförelser mellan länder, ibland kan det vara intressant att se på (och förstå) företeelser i sin kulturella kontext.
Italien är ett land präglat av romartidens ideal om kejsare i form av äregiriga, hemvändande militärer som tillsammans med sina underordnade soldater utför påtryckningar och statskupper. Maffian är ett resultat av denna blodiga historia som landet tillskrivs, likaså den svågerpolitik som härskar ända in i varenda vrå. Ett antikt minne. Det finns dock ljusglimtar i detta kontrastrika, korrumperade land men kanske är det inte ofta just detta som når våra frostbitna, medvetna öron i nord. Förutom en hel del modiga människor, varmhjärtade och kärleksfulla som jag själv träffat på under mina resor och vistelser i Italien, sker det även framsteg i folks och beslutsfattares engagemang i viktiga frågor. En av dessa frågor är HBTQ-rättigheter och tanken kring jämställdhet men även Vatikanens nya öppenhet.
I somras gick den tjugonde Prideparaden av stapeln i Rom, ett antikens och konstens näste. I år deltog över 200 000 personer i manifestationen och jag läste reportage om paraden samtidigt som den pågick över mitt morgonkaffe i Toscana, i en oberoende, självständig tidning. Paraden växer ständigt och nästa år har de satt datumet parallellt med huvudstaden Belgrad, på så sätt firar de tillsammans över både nationella och kulturella gränser. Även i Milano sker en stor Pridefestival varje år och min önskan är att det fortsätter växa och spridas runt om i landet samt att de blir hörda.
I mitten av Toscana finns det en stad som heter Grosseto, en ganska liten och tråkig stad fast nära hav och olivlundar. I staden finns en kvinnorörelse som växt från att ha varit en grupp pensionerade, irriterade lärarinnor till att en bokhandel med bara kvinnliga författare har öppnats samt till att ett parti med jämställdhetsfrågor i fokus grundats. Liknande rörelser finns även i Bologna, Florens och i Milano.
Italien är även ett katolskt land. I dess mitt hägrar Vatikanstaten med överhuvudet påven, en av de mest inflytelserika personerna i hela världen. Den nuvarande Franciscus (Jorge Mario Bergoglio) är mer liberal och öppen i sitt ämbete än vad någon någonsin varit tidigare. Det diskuteras och problematiseras kring pedofili bland katolska präster, om vem som är välkommen till kyrkan (alla är nu uttalat välkomna, oavsett sexuell läggning) och att vi måste hjälpa våra romer, inte kasta ut dem till vidare fattigdom på en ny plats. Vad får detta för resultat, inte bara i Italien men världen över?
Det sker saker i faggorna, i bakgrunden och mitt framför oss turistande svenskar som köar för att glo på taket i Sixtinska kapellet. Jag hoppas det är fler som intresserar sig för hur jämställdhet och rättvisa utvecklas i andra länder. Detta sker över hela världen men kanske i en annan fart och med helt andra förutsättningar än vad vi har här i Sverige, men det gör det inte mindre intressant, mindre viktigt eller mindre värt för det.
Vad är frihet?
Jag är fyra år igen. Jag fryser, är gråtarg och har ont överallt. Fingrarna har tappat känseln och är kolsvarta av rost och olja och annan obestämd skit. På marken ligger handskarna, symboliskt kastade – båda två. Ilskan växer plötsligt hastigt och blir fullständigt okontrollerbar. Jag riktar ett antal välplacerade sparkar, varav den sista träffar mitt i… mitten… av… kan det heta fälgen?”
Lika mycket som jag älskar min bil, avskyr jag att byta däck. Två sidor av samma mynt.
Fram tills för ett par år sen undvek jag det in i det längsta – jag ringde till snälla pappa varje säsong. Men när jag började närma mig 40-strecket (och han 70…) så kände jag att det var dags att växa upp och ta hela ansvaret för bilen. Den är ju ändå min liksom… Och bara tanken på att stå ensam och handlingsförlamad vid vägkanten med två ungar gör mig provocerad.
Däckbytet – denna symbolhandling och vattendelare. Jag var livrädd första gången. Min särbo höll mig i handen, förklarade pedagogiskt och tålmodigt varje moment, jag lyssnade, härmade och noterade. Första gången tog det över en halv dag. Andra gången tre timmar. Några år senare är jag nog nere på en dryg timme – en väldigt dryg timme…
När jag hade sparkat klart på fälgen förra söndagen drabbades jag av en omedelbar och underbar insikt: jag kan det här nu. Jag hatar det – men jag kan det. Lättnaden blev nästan fysisk när jag vände mig till min särbo och konstaterade. ”I vår tänker jag inte göra den här skiten själv, för nu klarar jag det.”
Det var hit jag ville. Målet är nått. Jag ville ha makt över situationen och nu kan jag vända den ryggen – utan rädsla. Nu vet jag att jag har kompetensen om vi blir stående med platt däck mellan Strängnäs och Eskilstuna. Nu kan jag äntligen – rakryggad – betala för tjänsten att byta däck och älska min bil fullt ut. Hela den smårostiga, metallkalla, röda skrothögen som är min bil.
Ibland handlar det inte så mycket om att göra, utan mer om tryggheten i att veta vad man kan göra. För mig är det en viktig pusselbit i ett självständigt liv. Hur jag ser på mig själv som människa. Jag behövde tid för att inse skillnaden.
Kommunicera Schyst!
I förra veckan var det roligt att arbeta på Add Gender. Som publik på konferensen Schyst! – en konferens om jämlik kommunikation och tillväxt lyftes Add Gender fram som en viktig strategisk partner i jämställdhetsarbetet. Region Värmland har gjort en spännande jämställdhetsresa och bland annat tagit fram en liten och väldigt konkret skrift om inkluderande kommunikation som du hittar på deras hemsida. Den går även att beställa i pappersversion. Om du arbetar med kommunikation på något sätt – använd denna lilla skrift för att säkerställa en mer inkluderande kommunikation.
Inlägg i kvoteringsdebatten i bolagsstyrelser
Vi strävar efter ett jämställt samhälle där kvinnor och män fördelar makt och inflytande på ett rättvist sätt. Jag förespråkar att lagstiftning bör användas för att påskynda beteenden som för oss i riktning mot det samhället. Att tillämpa argument för en rättvis maktfördelning hjälper inte. Att hänvisa till lönsammare bolag fungerar inte. Herregud, vi vet ju att forskning visar att ledningsgrupper på lite längre sikt är mer effektiva och innovativa om de är heterogent sammansatta. Ja, det här vet vi nu, alla är överens. Men varför kavlar inte näringslivet upp ärmarna? för att låna Pernillas frågeställning i en artikel på Nyheter24.
Att ägarna skulle vara orolig för den svajiga första tiden med en jämställd ledning är väl inte orsaken? Jag tvivlar på att ägarna lutar sig mot denna forskning när valet av styrelse nalkas. Nej då, det handlar om makt, och maktdelning. Många bolagsstyrelser förespråkar status quo när det kommer till maktdelning. Om bolaget på längre sikt skulle göra bättre ifrån sig är av underordnad betydelse för Herr Makt, om han riskerar att bli maktlös på kuppen.
Ägare och styrelse har i många bolag en stark koppling till varandra. De är styrelseledamöter i varandras bolag, är både ägare och styrelseledamot och det handlar mycket om nätverk, styrelseproffs och … konservatism.
Skillnaden i sammansättningen av styrelser mellan statliga bolag och privata stavas ägardirektiv. Styrelser för statliga bolag väljs av staten, där finns ett målmedvetet arbete från ägaren att fler kvinnor ska in i styrelser. Den offentliga sektorn och de statliga bolagen ska driva på utvecklingen mot mer jämställdhet genom att vara goda förebilder. (För ett år sedan var, enligt Finansdepartementet, 49% av styrelseledamöterna kvinnor i statligt helägda bolag jämfört med 24% i börsbolagen.)
I börsbolagen tas i bästa fall en styrelseprofil fram som beskriver den önskade kompetensen för de närmaste åren. Sedan är det upp till valberedningen (som representerar ägaren) att ta fram kandidater till styrelsen. Finns kravet från ägaren att styrelsens sammansättning ska vara könsbalanserad, kan en lita på att så också kommer att ske.
Men i många privata bolag finns inget sådant krav för att det skulle innebära en maktförskjutning från den som tidigare ägt makten till någon annan. Från han till hon.
Att sålunda vara för en könsbalanserad styrelsevärld men mot lagstiftad könskvotering som medel för målet, är att ha en naiv övertro på att dagens ägare och bolagsstyrelser frivilligt skulle ge ifrån sig makt. För så är det, ska en grupp erhålla makt, måste en annan ge ifrån sig densamma. Det har, om inte annat, historien lärt oss.