Genusbudgetering… va? Vad sa han?
”Ett arbete med genusbudgetering i budgetpropositionen påbörjas.”
Citatet kommer från Stefan Löfvens regeringsförklaring häromveckan. Nu ställer sig alla frågan… Vad betyder det egentligen?
För att ta det från början men ändå kort. Gender mainstreaming (genusintegrering eller jämställdhetsintegrering) är EU:s samt Sveriges valda strategi för att få in genusperspektivet i den statliga verksamhetens samtliga led, detta för att skapa förutsättningar för jämställdhet.
Ett av leden är förstås budgetering av resurser.
Genusbudgetering (vanligare att man säger Gender budgeting) står på tre plattformar:
A: Utvärdering av budgetens effekter ur ett genusperspektiv - här kan en till exempel kolla på vad en budgeterad ny ishall i en kommun för för effekter för kvinnor och män och de sociala kodningar som finns för kön i samhället just nu (att pojkar oftare idrottar på sin fritid är ett faktum som är föränderligt eftersom fritidsintresse är genusbundet och inte könsbundet).
B: Integrering av ett genusperspektiv på alla nivåer i budgetförfarandet – här menas bland annat att även titta på text- och bild ur ett genusperspektiv, se över tabeller, faktauppgifter och diagram. Att också kompetensen bakom budgeten är genussäkrad samt att kvinnor och män finns representerade i beslutspositioner kring budgeten.
C: En restrukturering, dvs. en förändring av inkomster och utgifter för att främja jämställdhet – här kan man använda sig av olika strategier: anpassa, omvärdera eller transformera – och nu kanske du som läser inte hänger med men då är det tur att det finns jämställdhetsexperter, eller hur?!
Fokus med genusbudgetering ligger alltså inte på att nödvändigtvis ändra budgetens fördelning utan att vara medveten om vilka konsekvenser budgeten får för kvinnor respektive män (och tjejer och killar med för den delen), och därmed för jämställdheten. Det är utifrån denna medvetenhet som strategierna väljs och som syftet nås: att uppnå en rättvis fördelning av skattebetalarnas pengar mellan kvinnor och män (tjejer och killar). Resursfördelningen ska alltså vara medveten ur ett genusperspektiv. Inte bara på kort sikt utan även över tid.
Frågorna en kan ställa sig när till exempel en idrottshall ska byggas är:
Vem ska använda den?
Vem ska bygga den?
Vem ska städa den?
Kopplingen statliga pengar och genusbudgetering känns självklar eftersom vi alla, kvinnor som män, är medborgare och betalar skatt.
Kan en då göra genusbudgetering på sitt företag, exempelvis?
Javisst – både ur ett kundperspektiv och ur ett medarbetarperspektiv. Ökad medvetenhet är ett sätt för er att minska era omedvetna investeringar och därmed få bättre koll på både utgifter och intäkter. Dessutom kan ni länka era investeringar till er jämställdhetsplan för att snabbare nå mål om intern rekrytering eller nya kundgrupper.
Läs mer och ladda ner både handböcker och checklistor på statens sida om jämställdhetsintegrering: jämställ.nu.
Det är upp till dig, tech
Sverige har länge varit framgångsrikt inom IT och jämställdhet. Därför har det varit glädjande att se allt fler initiativ för att främja just jämställdhetsarbetet inom IT-branschen. Samtidigt finns det svåra problem med representation av alla kön bland anställda på IT-företag och på tech-konferenser, och branschen dras med en problematisk machokultur.
Idag är det dags för STHLM Tech Fest, en tech-konferens där många ledande personer från tech- och startupscenen kommer att delta. Ett av eventets dragplåster är VD:n för den populära dejtingappen Tinder, Sean Rad. Tinder har nyligen blivit stämda för sexuella trakasserier och diskriminering i USA av den tidigare marknadsföringschefen Whitney Wolfe.
STHLM Tech Fest siktar på att bli årets konferens inom tech-världen (sthlmtechfest.com), i nivå med Slush i Finland, och ger startup-företag tillgång till nya användare, riskkapitalister och marknadsföringsmöjligheter. Att de väljer att använda Rad som en förebild är oroväckande för jämställdhetskulturen på eventet och sätter ett dåligt exempel för en ny våg av entreprenörer.
Många företag inom IT arbetar hårt för att förbättra jämställdheten. Industriledare som IBM och HP har båda kvinnliga VD:ar. Startups som Mentimeter visar med hjälp av deras mätverktyg på innovativa sätt att aktivt jobba med och följa upp jämställdhetsarbetet inom tech. I Sverige har även TechEq tagit fart, ett initiativ startat av IT-konsulter på Netlight för att stötta jämställdheten på teknikföretag. Idag har över 60 företag anmält sig till initiativet.
Stämningsanklagelserna mot Tinders VD är dock långt ifrån unika. Diskriminering och trakasserier är fortfarande ett enormt problem inom tech. Forskning från The Center for Talent Innovation:s 2014 Athena Factor 2.0 Rapporten, som tidigare rapporterats om i Harvard Business Review, visar att 51 % av kvinnorna inom tech i USA har upplevt sexuella trakasserier, och 36 % av dem uppfattade fördomar i sina utvärderingar. I Sverige pratade Dagens Industris podcast ”Digitalpodden” nyligen om sexism, och om hur det råder en “bredare kultur av grabbighet” inom teknikbranschen. Likartad kritik har även lyfts kring det senaste STHLM Tech evenemanget, där en av investerarna fällde en sexistisk kommentar på scen utan att någon på eventet reagerade.
Sedan kritiken har STHLM Tech Fest lagt större vikt på jämställdhetskulturen inför eventet och bett alla talarna att skriva under ett kontrakt där de lovar att prata på ett mer inkluderande sätt. Vid sidan av huvudevenemanget har även Klarna, King och andra sponsorer arrangerat Women Create Tech; ett slutsålt evenemang riktat enbart mot kvinnor inom tech- och startupscenen.
Dessa viktiga exempel verkar lovande inför framtiden av svensk tech, men vi är långt ifrån klara. Det är allas ansvar att branschen blir mer inkluderande, och för att vi ska nå dit krävs ett aktivt jämställdhetsarbete.
De 60 plus företag som skrivit under TechEq kommer att börja med att mäta hur många kvinnor och män det finns på varje avdelning och på varje nivå av företaget (ledning, styrelse, osv). Ett tips är att använda sig av gratisverktyg som finns på Jämställ.nu och Do.se. Det senare erbjuder verktyg och lathundar för att ta reda på hur man skapar en jämställdhetsplan, något som lagen kräver av varje företag med 25 eller fler anställda. DO hjälper även till med tips på hur man ska genomföra lönekartläggningar för att förebygga ojämställda löner.
Nyligen har vi sett ytterligare ett exempel på hur gaming-världen har mött flera utmaningar med sexism, dock den här gången men ett annorlunda resultat. Förra helgen fick den välkända gaming kritikern Annita Sarkeesian flera dödshot så extrema att hon inte kände sig säker i sin bostad. Dödshoten var en reaktion på att hon pratade om sexism i spel i sin senaste youtube-serie.
Händelsen ledde snabbt till starka reaktioner inom gaming-communityt. Ett öppet brev som signerades av 2000 dataspelutvecklare och gamers förklarade att de står emot trakasserier och diskriminering i gaming. I brevet skrev de bland annat: ”We believe that everyone, no matter what gender, sexual orientation, ethnicity, religion or disability has the right to play games, criticise games and make games without getting harassed or threatened. It is the diversity of our community that allows games to flourish.”
Men de gjorde mer än bara stå emot någonting som de tyckte var hemskt, de bad även folk att rapportera trakasserier och stå emot det offentligt: ”If you see hateful, harassing speech, take a public stand against it and make the gaming community a more enjoyable space to be in.”
Det är precis detta sorters beteende som krävs inom hela tech-branschen för att diskriminering och trakasserier ska ta slut: folk måste lyssna – inte skratta – när någon berättar en upplevelser av sexism. Det går inte – och det är inte ok – om folk vill ha en bransch där alla är välkomna.
Vi har ett historiskt tillfälle framför oss just nu, och det är dags att göra ett val – vilken sorts bransch vill vi ha? Vill vi ha en bransch med bara en sorts person – vita män – eller vill vi vara välkomnande för alla? Framtiden är i allas händer, och det är allas handlingar och reaktioner på trakasserier och diskriminering som berättar historien om hur vi vill att branschen ska se ut.
Tanvir Mansur, skribent och debattör
Alice Marshall, entreprenör och konsult, Add Gender AB
Karin Bogren, grundare Get to Work HR Consulting
Annie Thorell, initiativtagare Faces of Tech
Anurag Choudhary, Executive Director, Tie Nordic
Donna Hanafi, Marknadschef, Mentimeter
Jane Ruffino, Sunday Business Post
Yasmina Suhonen, student, Hyper Island
Män borde kramas oftare
Sitter med en vän och tar en öl på en av de sportbarer som finns i Stockholm. Någon allsvensk match går på en av skärmarna. Ett gäng killar sitter och tittar på matchen med stort intresse och stor inlevelse. Det som vi slås av är hur hård tonen är i deras kommentarer kring matchen. De negativa omdömena som riktas mot motståndarlaget och domaren är nästan hela tiden homofoba eller sexistiska; ”bögjävel”, ”jävla fitta” och så vidare.
Några dagar senare på mitt andra jobb är det några killar som pratar om en match de sett. Liknande uttryck som de jag hörde på sportbaren florerar även i detta samtal. Jag ifrågasätter deras kommentarer och undrar om de måste uttrycka sin ilska genom att använda sig av ett homofobt och sexistiskt språk. Jag får svaret som jag ofta får när jag ifrågasätter andra män: jag är inte en riktig karl. Hade jag varit det hade jag inte undrat så konstiga saker. Det är inte hat de uttrycker men det är ett starkt ogillande.
När manliga sammanhang blir ifrågasatta så bemöts det ofta med hat och ilska, något som artikeln ”Macho frizoner under attack” beskriver på ett bra sätt. Jag upplever att det som artikelförfattaren Marcus Priftis diskuterar stämmer.
Håller du med om att det ser ut så här? Och i så fall måste det vara så här?
Allas lika värde – och de starkas ansvar
Det var frukost i en liten tvåa i en medelklassnärförort till Stockholm. På radion pågick partiledarutfrågning på P1. Åkessons tur.
Först ville elvaåringen stänga av, men jag sa att det är bra att också höra på vad de faktiskt säger för att få inblick i det som uppenbarligen existerar där vi lever. För att lyssna in de retoriska metoderna och med släppta hakor försöka ta in de bakåtsträvande och historielösa resonemangen. Lyssna på barriärbyggarna, de som vill stänga ute istället för att omfamna. De som säger nej till framåtrörelse, nej till utveckling, ja till rädsla, ja till begränsningar. De som vill gå bakåt, bevara, lägga på locket som vi kämpat i generationer för att kunna öppna – och behålla öppet. De som tror att ”kultur” är en fast form när det i själva verket är något som är i ständig förändring. De som vill sluta berätta den magiska sagan som är beroende av nya influenser och som bara kan existera i det kaos och den spänning som bildas i gränslandet mellan tryggheten och det okända. De som vill gå från mångfald till enfald. De som inte förstår att förändring alltid är smärtsam men helt avgörande – på individnivå och för världen.
De som har suttit tryggt och alltid haft mat för dagen, aldrig hotats för sina åsikters skull och som har fått välja sin framtid och fått tro på sina drömmar. De som alltför sällan tänker och känner ”Det kunde varit jag”.
Jag resonerar med ungarna. Försöker nyansera. Försöker förklara, för de förstår inte. De förstår verkligen inte. Och med barns känslomässiga logik ”Varför ska man inte vara med och hjälpa de som har det svårt?”
Jag säger att det är komplext. Att vi alla är olika och har fått olika förutsättningar när vi ser på livet – att inget är enkelt och att alla inte vill hjälpa för de kanske inte själva fått hjälp när de behövt. Att det är svårt att vara modig om man är rädd för det som är nytt.
Och när rädsla stelnar, då blir den till hat.
Som lavan efter en vulkan. Den blir hård som sten och täcker hela marken. Det är svårt och tar tid att ta hål på den och det räcker kanske inte ens med ett helt liv.
Ungen ser fortfarande ut som ett frågetecken med väldigt höjda ögonbryn. För honom är det så självklart. För honom är defaultläge att bry sig om, allt annat är avvikande. Och jag tänker: Vad händer på vägen mot vuxenvärlden? Var försvinner barnets fantastiska och goda urkraft? Var slipas den bort? Hur byggs fördomarna och vad är det som gör att de så ofta vinner över den underbara och naiva öppenheten?
Jag älskar den barnsliga och enkla välviljan. Jag hoppas att nästa generation håller den i ett krampaktigt grepp, för det känns som att den behövs mer än någonsin nu.
Vi börjar plocka undan frukosten. Jag tar smutsig disk, de tar mjölkpaket och flingor och bröd. Jag hör honom mumla.
”Jag tycker att man har ett ansvar…”.
”Vad sa du?”
”Jag tycker att man har ett ansvar att försöka förstå hur andra känner och ta hand om de som inte har det så bra som vi”.
Ja, min älskling. Det har vi.
Låt oss ta det.
Innan allting blir till lava.
Inget politiskt statement – flash i Almedalen
Strax innan seminariet upptäcker jag det. Skit! Jag tittar mig omkring för att se ifall någon har märkt något. Inga reaktioner. Alla är upptagna med sitt. Hur länge undrar jag? Jag tar upp telefonen, och ja, där på bilden som jag bad om att få ta ser jag det som bekräftar mina misstankar… Nu ska jag berätta om vad som hände och vägen dit.
Det är min första heldag i Almedalen. Jag kom med färjan från huvudstaden föregående eftermiddag och hamnar direkt mitt i smeten i Almedalen, i maktens centrum och står snart och lyssnar på en debatt mellan KD och F! på TV4:s scen. Det känns bra, det händer!
Efter att ha fått nyckel av kusin mellan hennes politiska bevakningar, cyklat med en stor ryggsäck längs Visbys strandpromenad, dumpat väskan och cyklat tillbaks genom knott har energin försvunnit. Jag försöker mig halvhjärtat på lite mingel, lyckas i alla fall få ner några förslag på jämställdhetsarbete men textar sedan kusin som säger till mig att ansluta mig till henne och hennes kollegor på en restaurang. Det känns inte helt fel att kunna gå förbi kön med Tomas Bodström längst fram med sitt entourage. ‘Ursäkta, får jag bara komma förbi här?’ säger jag innan jag dimper ner bland de andra som sitter på rad, med utsikt över vimlet, insvepta i den svenska sommarens obligatoriska filtar.
Väckarklockan ringer, vad som känns alldeles för tidigt nästa morgon. Livets eviga fråga om vad en ska ha på sig blir inte lättare av det nervösa svenska vädret så stoppar väskan med kläder för tre av årets fyra årstider. Det enda jag vet med dagen är att jag ska på frukostseminarium med Genusföretagarna och Diversity Partners.
Jag är ganska duktig (om en får vara lite anti-jante och säga det själv) på att klämma in mig i diskussioner efter panelsamtal och presentera mig. Även om jag inte har lyckats luska ut när den perfekta tidpunkten för att störa infinner sig, utan lyckas alltid avbryta någon mitt i en mening. Blir glatt överraskad av hur många som känner till Add Gender och vad vi gör, som har träffat någon av kollegorna, eller surfat in på vår hemsida för lite fördjupning.
Jag har en hektisk dag, önskar att jag kunde klona mig så att jag inte missar något av alla de saker som händer. Det är några timmar efter lunch. Jag lyssnar på Özz Nujen som talar på F!:s scen innan jag fortsätter med cykeln mot Wisby Strands konferenscenter för att lyssna på ett panelsamtal om valberedning som propp för jämställdhet där Maria Arnholm och Amanda Lundeteg från AllBright ska vara med.
Jag plöjer igenom folksamlingen med min cykel, målmedveten. Väskan hänger tungt på axeln. Vid Sveriges Radios scen ser jag en P3-profil som även varit med i ett UR program som jag sett (i mitt andra jobb) som lärarassistent. Klassen älskade programmet och jag vill imponera på dem med ett foto av huvudrollsinnehavaren. Så jag knatar fram, med min cykel. Frågar om det skulle gå att få ta ett kort på oss, som jag kan visa för eleverna, vinna lite cred (de är svårflörtade de små liven).
Får för mig att han tittar på mig lite märkligt, flackande blick. Det gör att jag lite halvt nervöst börjar prata, ”Klassen gillar verkligen ditt program”. Han säger inget. ”Jag jobbar med barn som har Asperger och ADHD” fortsätter jag, som om det skulle förklara något medan han vant tittar in i kameran och ler stort. ”I en skola i Haninge”. Jag fortsätter prata med hans arm om min axel, han, van vid att bli igenkänd av personer som använder sina barn, elever, barnbarn, kusinbarn, gudbarn eller vad det nu kan vara som ursäkt för ett fotografi. Jag tackar, han ler. Jag plöjer vidare med cykeln, ner mot Wisby Strands konferenscenter, målmedvetet, huvudet högt. Parkerar cykeln, går in, letar efter panelen.
Då. Jag tittar ner. Ser det. Skjortans knappar som knäppts upp då väskans tyngd dragit ner den över axeln. Blottad BH. Bilden bekräftar det jag misstänkte. Bilden med P3-profilen som tittade på mig lite konstig. Där han ler vant in i kameran, armen runt mina axlar. Jag med nervöst ansiktsuttryck… och blottad BH. Detta efter en hel dag på föreläsningar, diskussioner, panelsamtal om jämställdhet, och det slår mig att det med stor sannolikhet, i alla fall om man visste vad jag jobbar med, skulle kunna se det som ett feministiskt, politiskt statement. En oskyldigt blottad BH. Den bilden får nog censureras för barnen dock…
