Inlägg taggade med ’Diskriminering’

De vÀnsterhÀntas dag

Ӂh Ă€r du vĂ€nsterhĂ€nt? Det mĂ„ste ha varit jobbigt nĂ€r du gick i skolan”.

Jag vet inte hur mÄnga gÄnger jag har fÄtt höra detta, fler gÄnger Àn vad jag kan rÀkna till i alla fall. Varje gÄng jag ska skriva under ett papper, skriva pÄ tavlan eller anteckna sÄ kommer frÄgorna. Det Àr ju inte sÄ att de Àr jobbiga. Men det Àr fascinerande. NÀr jag vÀxte upp pÄ 90-talet sÄ var detta med att vara vÀnsterhÀnt ingen större grej. Min pappa fick lÀra sig skriva med bÄda hÀnderna, men han var Ä andra sidan uppvuxen pÄ 1960-talet.

IgÄr var det VÀnsterhÀntas dag, en dag som lÀtt passerar under radarn. Vi vÀnsterhÀnta har inga insamlingsgalor, inga band att bÀra pÄ kavajen eller nÄgon ombudsman. Vi gÄr likt fantomen pÄ gatorna som vanliga mÀn eller kvinnor som bara ibland fÄr framtrÀda med vÄr hemliga superkraft att skriva med vÀnsterhand. Annars Àr det mesta sig likt, jag har till exempel aldrig klippt med vÀnstersaxar eller liknande. Det enda Àr att jag hÄller pennan med en galen fattning (anser alla lÀrare) och tÀcker över det jag skrivit med handen och min handstil Àr lika olÀslig som en lÀkares.

Men, det hÀr inlÀgget handlar inte om min handstil, utan om mÀnniskors förmÄga att peka ut det avvikande. Naturligtvis Àr det ingen som vill mig illa genom att stÀlla frÄgor om hur det Àr att vara vÀnsterhÀnt, antagligen Àr de bara nyfikna, eller vÀlvilliga. Men problemet Àr att varje gÄng vi pÄpekar att nÄgon Àr avvikande sÄ skapar vi sjÀlva avvikandet. Jag Àr inte avvikande förrÀn du pÄpekar det. Positionen som den avvikande uppstÄr först nÀr den som inte avviker pÄpekar den.

Är det dĂ„ fel att prata om olika minoritetsgrupper? Nej, men jag Ă€r mer Ă€n vĂ€nsterhĂ€nt. Jag Ă€r gift, medelklass, akademiker, glasögonbĂ€rare och homosexuell ocksĂ„. Att vara vĂ€nsterhĂ€nt Ă€r inte direkt nĂ„got jag identifierar mig med, det Ă€r inte en grupp som idag blir strukturellt förtryckt (vilket till exempel homosexuella blir inom vissa omrĂ„den). Det Ă€r sĂ€llan folk pekar pĂ„ mig och sĂ€ger ”du bĂ€r glasögon” och vill att man ska prata om sina barndomstrauman, vissa av vĂ„ra karaktĂ€rsdrag Ă€r helt enkelt bara det.

Vi pÄ Add Gender arbetar med intersektionalitet, normsamverkan. Vi belyser hur olika normer samspelar med varandra och skapar olika former av makt och utsatthet i olika situation, hur samma person kan inneha makt i en situation och vara utsatt i en annan. Vi mÀnniskor Àr mer Àn en sak, och har vi förstÄelse för det kan vi komma lÀngre med att arbeta med inkludering i vÄr nÀrmiljö.

Till sist, du fÄr sÄklart frÄga mig om hur det var att vara vÀnsterhÀnt nÀr jag var liten. Det Àr okej att frÄga, men det Àr ocksÄ okej att inte vilja svara. Min upplevelse av att vara vÀnsterhÀnt sÀger vÀldigt lite om hur det varit för vÀnsterhÀnta som gick i skolan under tidigt 1900-tal och som tvingades lÀra sig skriva med höger hand. Vi bÀr alla pÄ vÄra egna erfarenheter och ingens erfarenhet Àr vÀrd mer Àn nÄgon annans, men nÀr erfarenheterna blir mer Àn personliga öden och bildar en gemensam berÀttelse, dÄ uppstÄr en struktur. De flesta förtryckande strukturer för vÀnsterhÀnta har som tur Àr upphört idag, men det finns andra vi behöver jobba med. En dag hoppas jag att mitt Àktenskap med en man ska vara oviktigt som att jag Àr vÀnsterhÀnt, men dÀr Àr vi inte riktigt Àn.

Publicerad den 14 augusti, 2015 av Emil Akero
Inga kommentarer

Det hÀr med DO:s flytt

Det kĂ€nns ibland som att ”Diskrimineringsombudsmannen” Ă€r lite felkodat frĂ„n början. VĂ€rldens svĂ„raste ord att skriva – och sĂ„ ”mannen” och sĂ„ en slags bloggikon för ”individ utan bild/identitet” som logga. Sen föreslĂ„r en politiker att de ska flytta ut myndigheten till Rinkeby eller Tensta för att ”öka integrationen”. Jag förstĂ„r inte? För att politikerna förutsĂ€tter att de Ă€r diskriminerade i Tensta – och dĂ€rför fĂ„r hjĂ€lp av att myndigheten Ă€r nĂ€ra? Fy, Ă€r det verkligen sĂ„ de menar? Eller menar de att just om en myndighet ”flyttar ut” (blir sĂ„ arg pĂ„ det uttrycket ocksĂ„ – bor man i Tensta flyttas ju inget ut, det Ă€r som att alla reportrar bor i innerstan och rĂ„kar sĂ€ga fel) och det Ă€r sĂ„ mĂ„nga vita vĂ€lutbildade som jobbar dĂ€r – sĂ„ att deras blotta nĂ€rvaro ökar integrationen? Är det sĂ„ de menar? Jag förstĂ„r verkligen inte och varje gĂ„ng jag försöker förstĂ„ blir det bara konstigare… jag blir helt snurrig i huvudet!

Mitt förslag: Ändra namnet till ”Myndigheten för Likabehandling” och sĂ€tt dem vid bilinfarten till en förort dĂ€r det bor mĂ„nga höga chefer pĂ„ de stora huvudkontoren i Stockholms innerstad. DĂ€r kan deras logga och myndighetsnamn sitta pĂ„ fasaden och pĂ„minna cheferna varje dag (dĂ„ de Ă„ker till och frĂ„n sin arbetsplats) om att denna myndighet finns och Ă€r en viktig part att ha koll pĂ„. Det skulle vara en strategis placering för just DO – att sĂ€tta dem hos dem som diskriminerar.

Sammanfattningsvis sĂ„ Ă€r jag helt överens om att fler arbetsplatser och myndigheter behöver komma bort frĂ„n innerstan – men min undran Ă€r helt enkelt. Varför just DO? Flytta nĂ„gon annan myndighet till Tensta eller Rinkeby. Förslagsvis TillvĂ€xtverket eller Vinnova istĂ€llet. För mig skulle det vara mycket mer logiskt för ökad integration.

Publicerad den 20 februari, 2015 av Pernilla Alexandersson
Inga kommentarer

Uppfinn inte hjulet igen

Det var bara en tidsfrÄga innan svensk maskulinitetsforskning skulle ge sig till kÀnna med anledning av regeringens tillsÀttning av en jÀmstÀlldhetsutredning med fokus pÄ mÀn. I en debattartikel pÄ SvD:s hemsida talar de om för PM Nilsson att de existerar och har gjort sÄ under lÄng tid. Och direkt positionerar de sig i dagens debatter om mÀn och jÀmstÀlldhet:

En av de utmaningar vi maskulinitetsforskare Äterkommer till Àr hur vi kan förstÄ enskilda mÀns erfarenheter av maktlöshet samtidigt som vi behÄller fokus pÄ de samhÀlleliga strukturer dÀr mÀn som grupp privilegieras pÄ bekostnad av kvinnor. PÄ samma sÀtt som kvinnor inte ensidigt kan förstÄs som offer och maktlösa kan inte heller mÀn förstÄs som enbart offer.

I mitt tidigare inlÀgg, som handlade om den nya jÀmstÀlldhetsutredningen, undrade jag om upplevelsen att det nu Àr mÀnnen som Àr diskriminerade, egentligen hÀnförde sig till att det manliga utrymmet inte lÀngre Àr sÄ stort som man Àr van vid. I debattartikeln fÄr vi ett svar pÄ om den svenske mannen av idag Àr diskriminerad.

PÄ senare tid har röster höjts i samhÀllsdebatten som menar att den svenska jÀmstÀlldhetspolitiken osynliggjort och i vissa fall till och med missgynnat mÀn. Inom den existerande forskningen finns dock inget som tyder pÄ detta.

Det Àr definitivt spÀnnande tider vi lever i!

Publicerad den 2 oktober, 2012 av Frederick Lidman
4 kommentarer
© 2019 JĂ€mstĂ€lldhetsexperten