När Fittstim – min kamp sändes för första gången för några veckor sedan skrev jag detta inlägg: Fittstim – mitt mod. Nu har jag precis sett sista avsnittet, av tre och har inte riktigt landat i vad jag tycker. Men vill ändå säga något.
Avsnitt tre var helt klart mer sansat – ett annat språkbruk och ton – med en vilja att knyta ihop säcken. Det var många år sedan jag läste filmvetenskap men nu när alla tre avsnitt är på plats så är det ändå intressant att luta sig lite tillbaka och betrakta det dramaturgiska greppet. Vilka vändpunkter kan vi se? Vilka symboler finns det och vad vill de säga oss som tittare?
Ska fundera vidare på detta och är nyfiken på vad andra kommer att se, men för mig är det helt självklart att Ulf Lundell och Belindas genomgående uppsökande av denna man symboliserar något helt annat än en hetsjakt på just Ulf Lundell.
I Lundell ser jag den självklara mittpunkten, normen, det vi andra behöver förhålla oss till. Även om man inte lyssnar på Lundells musik så behöver man ta ställning och förhålla sig till honom som person. Det är det som är makt, det är det som är privilegium.
I den positionen behöver man inte söka dialog, man behöver inte söka kompromiss, man behöver inte svara varken ja eller nej. Man kan bara fortsätta som vanligt. Ignorera.
Hur mycket en feminist än bönar och ber för att nå samförstånd – att få reda ut saker och ting… Det spelar ingen roll. ”Jag vill inte”… ”Jag känner inte för det”.
Åh, den känslan som man aldrig får känna när man inte är normgivande.
En sak är säker: Fittstim är inte Lundells kamp.
Jag tycker att det var en programserie om feminism som vände sig till en bred tittarskara och som gav en orienterande bild av feminismens utveckling de senaste tio femton åren. Själv skulle jag helst se att Belinda la upp programmen med fokus på de kvinnorna som deltog i antologin ”Fittstim”, en återträff, ett samtal med var och en kring då och nu. Ungefär på liknande sätt som Marianne Lindberg DeGeer gjorde ett slags uppföljning av vänsterrörelsen som hon tillhörde på 70-talet i filmen ”Jag tänker på mig själv och vänstern” Med facit i hand blev resultatet av serien bra.
Jag tycker att det fanns skäl att återigen lyfta in Ulf Lundell i programmet. Det fanns en konsekvens i det. Dels för att markera att Fittstim – vilket framgår i samtalet med svärmodern i del 3 – var ett slags kommersiell media-feminism, (Linda Skugge skriver såhär om Fittstimsbråket med Lundell i expressen 16 januari 2014: ” Vi bråkade inte alls med Lundell, vi utnyttjade honom bara i PR-syfte”.) Ulf Lundell används i samma PR-syfte i den här tv-serien. Jag tror att Belinda då som nu är tämligen ointresserad av Ulf Lundell annat än som ett tittar/läsarmässigt draglok. På det sättet finns det en konsekvens. Det finns ytterligare ett skäl till att det är konsekvent att försöka söka upp Ulf Lundell igen och det är för att visa en (av många) konsekvenser kampideologier som feminism kan få för enskilda individer. Belinda undersöker om konflikten med Ulf Lundell fick några positiva konsekvenser.
“You play, you win, only to lose.”
För oavsett vems kampen är så tycks det inte finnas några vinnare alls i slutändan.