Författararkiv Frida Nilsson, Author at Jämställdhetsexperten

Låt det komma en förändring

Jag är inte så noga med högtider och traditioner. Jag blir nog tvärtom rastlös när saker upprepas och sker som förväntat. Gillar variation, avskyr rutiner. Jag tror att rutiner får oss att fastna i beteenden utan att egentligen reflektera, de får oss att lyda blint utan att ifrågasätta om det verkligen är den här ordningen som får oss att må bra.

Idag tog jag en promenad på Skogskyrkogården. Traditionsfrånvänd som jag är insåg jag först när jag kom dit att det just nu är den stunden på året där vi extra mycket hedrar våra döda. De som gått bort och lämnat minnen efter sig. Fina och tunga, svåra och lätta att bära vidare för dem som blivit kvar. Oavsett så har alla namnen på sten efter sten en stor betydelse för någon. För mig är det bokstäver och naturmaterial, för någon annan – saknad och själ.

Och jag drabbas så plötsligt av hur kort allting är. Den här dagen är kort. Igår susade förbi. Och imorgon… jag vet inte. Kanske imorgon inte ens finns för mig.

För någon kommer imorgon inte finnas.

Jag kramar handen jag har i min och tittar ut över gravarna. Alla dessa avslutade liv. Alla ord de sagt, skratt de skrattat, tårar de gråtit. Tystnaden och lugnet.

Jag kastar ett gulnat löv i önskebrunnen vid Skogskapellet och ber tyst: låt det komma en förändring. Och så faller tanken och landar i mörkret. Hjärnan börjar ställa mig frågor om ondska och jag har inga svar. Ser ner på mina kängor i ett försök att hindra tårarna från att stiga rakt upp i ögonen. Jag är en del av ett samhälle som sågar av grenen det sitter på. Ett samhälle där det som ”inte händer här” händer precis här. En värld där vi räddhågset, fåfängt och patetiskt stänger om oss som om det ens var möjligt att inte vara en del av övrig värld, sätter upp osynliga och meningslösa gränser. Där vi vill ha kakan men ändå äta den, trots att den är så stor att vi kräks när vi gör det.

Frågorna rusar omkring i huvudet som en hysterisk fluga i panik och landar i det som är omöjligt att greppa. Lika omöjligt att förstå som att jag en dag inte längre ska ha en kropp att gå omkring med.

Jag förstår inte hatet.

Varför ägnar så många människor sina begränsade timmar på jorden till att hata andra och deras olikheter?

Varför tillåter så många människor sina egna livstimmar att slukas upp av det? Hur orkar människor bry sig om vad andra – för dem helt okända! – gör eller beter sig? På vilket sätt är det relevant hur andra ser ut eller väljer att leva sina liv? På vilket sätt är det viktigt att ändra på det som inte angår oss? På vilket sätt är det störande vem någon annan älskar, vad någon annan tror på, vad någon annan väljer att ha på middagsbordet?

Så länge det inte skadar någon och så länge ingen annan tvingar dig att leva som dem – hur kan det vara värt att lägga tid, tankar och hat på det? Vi har ju så mycket annat att stå i innan det tar slut. Vi måste skratta och prata, älska och fundera, skrika och gråta, förstå och stå förundrade.

Hur har ni tid att hata?

Jag kommer aldrig förstå.

Vi går upp mot höjden och minneslunden. Två barn cyklar levande omkring. Några enstaka ljus fladdrar i eftermiddagsljuset. Ett äldre par står tysta och ser ut över kyrkogården, de har precis lagt ned en hjärtformad sten med texten ”Jag älskar dig”.

Och jag tänker: låt det komma en förändring.

För imorgon kan det vara för sent.

Publicerad den 26 oktober, 2015 av Frida Nilsson
1 kommentar

Tillsammans får vi de vildaste idéerna

Den här sommaren var jag inte ledig när jag var ledig. Jag och min särbo körde istället arbetsläger på det lilla torprucklet of mine.

Det började egentligen redan i våras – en gammal bod och en risig utbyggnad skulle rivas och förvandlas till en romantisk drinkveranda som skulle få Ernst att kyssa våra fötter och skola om sig. Målbilden var så extremt tydlig att jag ibland trodde att vi redan hade byggt klart.

Men det har vi inte gjort än. Det vill jag lova. Processen går numera under namnet ”Vatten-över-huvudet”-projektet (VÖH). 

Ett gemensamt projekt av den här digniteten kräver sitt teamwork – särskilt när det ska sjösättas, drivas och genomföras av två överentusiastiska kontorsråttor. Uttrycket ”Hur svårt kan det vara?” har många gånger kombinerats med ”Vänta. Jag Googlar.” för att avslutas med ”Okej. Man måste tydligen ha en…”. Och sen fick vi åka till byggmarknaden. Igen. Men vi har lärt oss massor. Tillsammans.

Vid sådana här tillfällen (det är inte första gången vi bygger ihop) dras mycket till sin spets – humör, frustration, blodsockernivåer, viljor och tempo.

Och jämställdhet.

För vad enkelt det är att bli passiv och kliva tillbaka från situationer som inte känns helt igenom bekväma. Att inte välja att testa nytt, att istället välja gamla mönster, undvika att utmana sig själv och varandra. Det är så mycket bekvämare att stanna i de trygga invanda positionerna.

Så. Oerhört. Förutsägbart. Och långtråkigt. Jag vill bryta mig loss, såga, spika, borra, vidga mig, beräkna, kalkylera, bli större, bli bredare, kunna mer, behärska! Jag vill inte kliva åt sidan. Jag vill känna kompetensruset, bli hög på det. Men jag vågar inte alltid hela vägen av en ganska enkel anledning: det här inte mina hoods.

Så därför pratar vi oss genom bygget, för säkerhets skull. Följs åt. För att liksom undvika att glida in i slitna roller. Jag tror det kallas medvetenhet? Om vi pratar är det nämligen påtagligt mycket svårare att komma undan. Ibland åker jag snålskjuts på hans mod, ibland måste han pusha mig att kliva in, ibland får jag hybris…  och han med för den delen. Men vi är ett team där en ibland kliver åt sidan för att en annan ska kunna ta plats. Åt båda håll. Vi växer båda. Och när vi gör det kommer de kreativa lösningarna, de vildaste idéerna och de knäppaste detaljerna. Allt det där som kommer göra vår veranda till vår gemensamma prestation.

Mången annan veranda får en annan historia berättad, den om mannens fantastiska bygge och inte så mycket om kvinnans supportande med mat, barnomsorg och allt det där trista som inte syns men som måste göras. Ett annat sorts teamwork. Inte sämre eller bättre, men ofta med lite orättvisare återgivning av prestationer kanske.

Vi vill ha en gemensam berättelse. Och, ja. Vi är olika. Vi har tränats och uppmuntrats att göra olika hela våra liv. Vi har levt i ett samhälle som tillskriver oss olika egenskaper på grund av våra kön och vi på olika sätt förhållit oss till det. Utöver det har vi olika kompetenser och färdigheter, vi är olika individer och personligheter. Inget – hör och häpna – av det har tagits ifrån oss längs vägen. En sak som dock förenar oss med all tänkbar tydlighet: vi gillar iskall gin and tonic.

Nästa sommar sitter vi med varsin i handen. Och skålar för att vi gjort ett grymt jobb.

Tillsammans.

Publicerad den 19 augusti, 2015 av Frida Nilsson
Inga kommentarer

Fler modiga samtal behövs

Vi satt och åt lunch och pratade litteratur. Så där som man gör. Mitt lunchsällskap hade läst Lena Anderssons senaste bok ”Utan personligt ansvar”, men det hade inte jag. Jag hade däremot läst hennes ”Egenmäktigt förfarande” – en virvlande bok som stökade till självbilden rejält.

Vi började prata om heterorelationer. I sammanhanget spelar det faktiskt en stor roll att mitt lunchsällskap var en man (i sextioårsåldern). Jag kände hur mitt inre började ladda upp för försvar – övertygad om att jag som vanligt skulle få höra hur krångliga vi kvinnor är, hur känslomässigt fixerade vi kan bli i relationer, hur bekräftelsesökande vi är och hur vi hänger upp oss på småsaker och konstant övertolkar. Jag satt och inväntade den där beskrivningen av hur jag fungerar – den jag ofta får utan att be om och som jag aldrig någonsin känt igen mig i.

Jag satt spänt och formulerade svar och motattack (reaktionen är helt integrerad i min ryggmärg i den här typen av situationer.) My bad.

Jag hade förmodligen inte ens reflekterat över min inre uppladdningsprocess om det inte vore för att mitt lunchsällskap för dagen gav mina fördomar en fet och rättvis uppercut.

Istället för att försvarstala så insiktsbombade han mig. Istället för att skjuta bort och enkelt avfärda det svåra samtalsämnet, omfamnade han det. Istället för att se sig som hotad och trängd, var han nyfiken och undrande.

Istället för att stänga om sig, så öppnade han. Och jag fick komma in. Plötsligt samtalade vi – på lika villkor. Med lika stora öron.

Han beskrev hur boken har fått honom att tänka tillbaka på sitt eget beteende mot kvinnor och flickor som korsat hans väg på olika sätt i relationer. Han var glad och tacksam för en välskriven bok som fördjupat hans förståelse och öppnat upp en möjlighet att se från en annan horisont. Han reflekterade över sin egen roll i de forna kärleksrelationerna och hur hans beteende påverkat.

Han försvarade sig inte. Han skuldbelade ingen. Han bara tänkte högt och klokt.

Och jag tänkte att han är modig. Inte för att han är en man som pratar om relationer, utan för att han vågar rikta den kritiska blicken inåt. Det är ingen enkel sak. Allt jag på rutin hade börjat bygga upp inombords föll omgående som ett korthus och jag började lyssna. Istället för att sitta och aggressivt formulera mothugg tog jag in. Det blev ett intressant samtal – inte ett slagfält.

På väg hem så tänkte jag på slagfältet. På mitt bidrag till det, på hans bidrag. På allas vårt bidrag. Tänk om vi kunde lägga ner våra vapen. Tänk vilka stordåd vi tillsammans skulle kunna åstadkomma.

Tänk om…
Publicerad den 16 februari, 2015 av Frida Nilsson
Inga kommentarer

Vad är frihet?

Jag är fyra år igen. Jag fryser, är gråtarg och har ont överallt. Fingrarna har tappat känseln och är kolsvarta av rost och olja och annan obestämd skit. På marken ligger handskarna, symboliskt kastade – båda två. Ilskan växer plötsligt hastigt och blir fullständigt okontrollerbar. Jag riktar ett antal välplacerade sparkar, varav den sista träffar mitt i… mitten… av… kan det heta fälgen?”

Lika mycket som jag älskar min bil, avskyr jag att byta däck. Två sidor av samma mynt.

Fram tills för ett par år sen undvek jag det in i det längsta – jag ringde till snälla pappa varje säsong. Men när jag började närma mig 40-strecket (och han 70…) så kände jag att det var dags att växa upp och ta hela ansvaret för bilen. Den är ju ändå min liksom… Och bara tanken på att stå ensam och handlingsförlamad vid vägkanten med två ungar gör mig provocerad.

Däckbytet – denna symbolhandling och vattendelare. Jag var livrädd första gången. Min särbo höll mig i handen, förklarade pedagogiskt och tålmodigt varje moment, jag lyssnade, härmade och noterade. Första gången tog det över en halv dag. Andra gången tre timmar. Några år senare är jag nog nere på en dryg timme – en väldigt dryg timme…

När jag hade sparkat klart på fälgen förra söndagen drabbades jag av en omedelbar och underbar insikt: jag kan det här nu. Jag hatar det – men jag kan det. Lättnaden blev nästan fysisk när jag vände mig till min särbo och konstaterade. ”I vår tänker jag inte göra den här skiten själv, för nu klarar jag det.”

Det var hit jag ville. Målet är nått. Jag ville ha makt över situationen och nu kan jag vända den ryggen – utan rädsla. Nu vet jag att jag har kompetensen om vi blir stående med platt däck mellan Strängnäs och Eskilstuna. Nu kan jag äntligen – rakryggad – betala för tjänsten att byta däck och älska min bil fullt ut. Hela den smårostiga, metallkalla, röda skrothögen som är min bil.

Ibland handlar det inte så mycket om att göra, utan mer om tryggheten i att veta vad man kan göra. För mig är det en viktig pusselbit i ett självständigt liv. Hur jag ser på mig själv som människa. Jag behövde tid för att inse skillnaden.

Publicerad den 10 november, 2014 av Frida Nilsson
1 kommentar

Allas lika värde – och de starkas ansvar

Det var frukost i en liten tvåa i en medelklassnärförort till Stockholm. På radion pågick partiledarutfrågning på P1. Åkessons tur.

Först ville elvaåringen stänga av, men jag sa att det är bra att också höra på vad de faktiskt säger för att få inblick i det som uppenbarligen existerar där vi lever. För att lyssna in de retoriska metoderna och med släppta hakor försöka ta in de bakåtsträvande och historielösa resonemangen. Lyssna på barriärbyggarna, de som vill stänga ute istället för att omfamna. De som säger nej till framåtrörelse, nej till utveckling, ja till rädsla, ja till begränsningar. De som vill gå bakåt, bevara, lägga på locket som vi kämpat i generationer för att kunna öppna – och behålla öppet. De som tror att ”kultur” är en fast form när det i själva verket är något som är i ständig förändring. De som vill sluta berätta den magiska sagan som är beroende av nya influenser och som bara kan existera i det kaos och den spänning som bildas i gränslandet mellan tryggheten och det okända. De som vill gå från mångfald till enfald. De som inte förstår att förändring alltid är smärtsam men helt avgörande – på individnivå och för världen.

De som har suttit tryggt och alltid haft mat för dagen, aldrig hotats för sina åsikters skull och som har fått välja sin framtid och fått tro på sina drömmar. De som alltför sällan tänker och känner ”Det kunde varit jag”.

Jag resonerar med ungarna. Försöker nyansera. Försöker förklara, för de förstår inte. De förstår verkligen inte. Och med barns känslomässiga logik ”Varför ska man inte vara med och hjälpa de som har det svårt?”

Jag säger att det är komplext. Att vi alla är olika och har fått olika förutsättningar när vi ser på livet – att inget är enkelt och att alla inte vill hjälpa för de kanske inte själva fått hjälp när de behövt. Att det är svårt att vara modig om man är rädd för det som är nytt.

Och när rädsla stelnar, då blir den till hat.

Som lavan efter en vulkan. Den blir hård som sten och täcker hela marken. Det är svårt och tar tid att ta hål på den och det räcker kanske inte ens med ett helt liv.

Ungen ser fortfarande ut som ett frågetecken med väldigt höjda ögonbryn. För honom är det så självklart. För honom är defaultläge att bry sig om, allt annat är avvikande. Och jag tänker: Vad händer på vägen mot vuxenvärlden? Var försvinner barnets fantastiska och goda urkraft? Var slipas den bort? Hur byggs fördomarna och vad är det som gör att de så ofta vinner över den underbara och naiva öppenheten?

Jag älskar den barnsliga och enkla välviljan. Jag hoppas att nästa generation håller den i ett krampaktigt grepp, för det känns som att den behövs mer än någonsin nu.

Vi börjar plocka undan frukosten. Jag tar smutsig disk, de tar mjölkpaket och flingor och bröd. Jag hör honom mumla.

”Jag tycker att man har ett ansvar…”.

”Vad sa du?”

”Jag tycker att man har ett ansvar att försöka förstå hur andra känner och ta hand om de som inte har det så bra som vi”.

Ja, min älskling. Det har vi.

Låt oss ta det.

Innan allting blir till lava.

 

Publicerad den 1 september, 2014 av Frida Nilsson
3 kommentarer
© 2017 Jämställdhetsexperten