När andra får sätta upp reglerna för mina känslor

Ett tag var jag engagerad i ett projekt som arbetade med rasism och idrott, men redan efter en utbildning var det något som kändes fel. Eller, efter redan första mötet. Här satt vi fyra vita till synes etniska svenskar från den svenska medelklassen och skulle tala om för andra vita till synes etniska svenskar från medelklassen vad som är rasism. Det är här det skaver för mig, för det går inte att ifrån en uppifrån position tala om hur det är på botten. Av samma anledning är det inte bra med en heterosexuell cis-person som pratar om hbt, en man som pratar om kvinnors utsatthet, en vit som pratar om situationen för icke-vita. Trots det så kräver vita sin rätt att säga negerboll och stereotypa avbildningar av asiater på godis samtidigt som heterosexuella cis-personer kräver rätten att säga att idag är det ju inte svårt att vara hbt-person, så länge man inte skanderar med det så mycket och måste det finnas en särskild parad för dem?

Jag kommer tänka på det när jag läser Lidija Praizovic artikel på Aftonbladets kultursida, där hon tar heder och ära av författaren Johanna Langhorst. Praizovic har rätt i sak det är problematiskt när den privilegierade ska bestämma när vad som är diskriminering eller inte, vad som är utsatthet eller inte, vad som är rasism eller inte och det är problematiskt när Langhorst går på zafari i förorten och utifrån sin förfördelade position skildrar ett utanförskap hon själv inte är en del av.

Praizovic argumentation verkar dock utgå från en otyglad frustration som får henne att slås ohejdad omkring sig. Frustration är bra, men inte om den blir den primära källan till vad du gör. Var frustrerad, var arg, förbannad och vansinnig, men gör något konstruktivt av det. Istället för att sakligt slå hål på Langhorst argument och lyfta upp texten väljer Praizovic att göra sig själv till ett offer där hennes erfarenheter står över Langhorsts.

Det är synd tycker jag eftersom det får oss att tappa grundfrågan kring vem som får berätta vad. Man kan skämta om allt, frågan är bara utifrån vilket perspektiv, på samma sätt är det med berättande och med att berätta hur grupper upplever sin situation. Som vit etnisk svensk kan du antagligen inte föreställa dig hur det är det är att strukturellt framställas och tolkas av andra, att rent krast bli en rolig figur på godisförpackningen. Som heterosexuell cis-person kan du antagligen inte föreställa dig känslan av alltid behöva försvara eller förklara ditt förhållande för andra, eftersom det bryter mot hur det förväntas vara. Som man kan du antagligen inte föreställa dig hur kvinnor upplever att framställas på olika sätt eller vara otrygga när de går hem på natten. Då gör du bäst i att hålla tyst.

Vad kan du göra då? Det går att vara antirasist trots att du är vit, du kan arbeta för hbt-personers rättigheter som heterosexuell cis-person och du kan vara man och prata om att det finns en könsmaktsordning där kvinnor blir diskriminerande. Däremot behöver du inse att dina fördelar gör att du kanske inte är den som ska uttala sig om vad som är utsatthet och inte, utan fokusera på frågan utifrån ditt eget perspektiv. Låt andra vara uttolkaren av sin egen.

 

Tags: , , , , ,
Publicerad den 22 juli, 2013 av Emil Akero
2 kommentarer
Emil Åkerö är samarbetspartner till Add Gender med spetskompetens inom HBTQ-frågor, normkritisk pedagogik och metod- och konceptutveckling. Emil håller utbildningar och workshops inom privat och offentlig sektor och gör analyser. Han har läst kulturvetarprogrammet vid Linköpings universitet varifrån han har en filosofie magister i konstvetenskap och visuell kommunikation. Emil har dessutom över 15 års erfarenhet från kulturbranschen där han arbetar med teater, som museipedagog och skribent.

2 svar

  1. Calle skriver:

    Jag förstår din grundinställning, men i ett demokratiskt samhälle är det aldrig ok att säga att vissa ska hålla tyst! Detta är ju censur. Alla har rätt att säga sin åsikt även om erfarenheterna är olika.

    • Emil skriver:

      Hej Kalle.

      Roligt att du svarar. Självklart är det viktigt att lyfta demokratiska principer. Dock så tror jag att vi måste reda ut vad som menas med censur. Censur är att förhindra information att nå fram. En insändarredaktör som väljer bort en debattartikel sysslar inte med censur, lika lite är det censur att uppmana vissa grupper i samhället att fundera över sin position.

      Det jag menar är att i en demokrati har du rätt att säga din åsikt, men du har också valet att låta bli. Jag vill uppmana till ett aktivt förhållningssätt där du bör fundera på hur du förhåller dig till din position i samhället och om du är den mest lämpade att uttala dig i en viss fråga. Jag tror nämligen att det är att göra det demokratiska samhället en otjänst om de som gynnas av ett system är de som ska tala om för andra hur de missgynnade upplever sin situation. Naturligtvis finns det undantag till detta men överlag bör den grupp som utsätts vara den som uttalar sig. Det betyder inte att man ska vara tyst eller inte göra något, bara att man kan ha en annan roll än som den som ”säger hur det är”.

      Mvh, Emil Åkerö

Kommentera

© 2020 Jämställdhetsexperten